Teresa är medelålders kvinna och mor till en håglös tonårstjej som mest hänger över sin mobiltelefon. De bor i Österrike och lever ett väldigt alldagligt liv. Teresa är kraftigt överviktig och har ingen man vid sin sida, och definitivt varken sex eller ömhet. Så hon ber någon ta hand om dottern och katten och åker på semester till Kenya – det sinnliga paradiset. Där väntar redan hennes väninna, även hon en överviktig kvinna runt de 50. Hon har redan funnit sin svarte Adonis och köpt honom en vespa som de åker iväg på. Bleka, lätt brända tjockisar i tajta shorts möter exotiska skönheter – vi har sett det förut. Både kvinnor som reser till Afrika och västerländska män som reser till Asien. ”Vi har pengarna, ni ska ge oss kärlek”, så ser dealen ut. Vi överöses ständigt av vackra drömmar om kärlek och erotik – men spelet om kärlek är inte alltid vackert.
Den österrikiske regissören Ulrich Seidls film Paradis: Kärlek är den första delen i en trilogi. Den andra delen i trilogin heter Paradies: Glaube (Paradis: Tro) och handlar om en katolsk, fundamentalistisk kvinna och den tredje Paradies: Hoffnung (Paradis: Hopp) om en tonårig tjej på bantningsläger. Seidl berättar om katolicismens treenighet – tro, hopp och kärlek – vilka även passar på den sekulariserade medborgarens förhoppningar på livet. Vi har gjort dem till individuella livsmål med nya betydelser. Vi tror och hoppas på andra saker, kärleken ska vara den allenarådande frälsningen.
Seidl har valt tre kvinnliga outsiders som ska symbolisera de tre begreppen. Tre människor som den finkulturelle åskådaren lätt kan distansera sig ifrån med den välutbildades äckel inför det simpla.
Det råder konsensus om att det är moraliskt förkastligt att åka på sexresor. Men vad gör människor med all sin lust, sitt pockande behov av att bli vidrörda, åtrådda, när det inte finns någon att krama? Alla de som inte tror sig passa in i skönhetsmallen längre? Och vi i publiken tittar på dessa tjocka, gamla och fula – som dessutom pratar på en bred österrikisk dialekt som vittnar om att de har lägre utbildning. De övergödda vita kropparna får symbolisera en inre tomhet som åskådaren definitivt inte vill identifiera sig med.
På Kenyas vita stränder står vältränade ynglingar, beachboys, och väntar på så kallade sugarmamas.
”Allt luktar annorlunda. Det är liksom en annan luft. Du måste lukta på huden. Det glömmer man inte. Vems? Negrernas så klar. Den luktar kokos. Du kan slicka av dem.”
Det kanske inte var hennes avsikt, men även Teresa går med en av de påstridiga unga männen. Sedan med en till och en till. Längtan är helt enkelt för stor. Det tar inte lång tid förrän männen ber om pengar till förolyckade släktingar, systerns barn som behöver vård för malaria och så vidare.
Det är sorgligt var man än tittar. Och tittar är just vad publiken gör. Kameran är skoningslös mot Teresas valkar och celluliter, hennes svettiga armhålor, den rödflammiga allt för djupa urringningen. Det går inte att missa att åskådaren ska tycka att denna kvinna är både ful och patetisk.
Kameran stannar också länge, mycket länge, vid de unga männens kroppar, vi kan nästa känna lukten av svett och sperma. Seidl stannar aldrig vid antydningar, vi får vara med från början till slut i så väl pinsamma långa sekvenser av tafatt beröring som när kameran åker över den sovande mannen.
Inom film kallas denna genre ”exploitation” – filmer som går över gränsen för det privata för att kittla åskådarnas voyeurism, när tittarna nästan med lite äckel i blicken får kika genom nyckelhålet. Tidigare kunde man mest se det i b-filmer, men nu jobbar även så kallade kultregissörer med metoden. Filmen är gjord som en fejkad dokumentär. Personerna verkar inte spela – de beskrivs så smärtsamt realistiskt det går. För visst chockerar det – och konst ska ju chockera. Och Seidl träffar mitt i prick: han provocerar för provocerandets egen skull.
Redan Bo Widerberg sade: ”Bara de som har pengar säger att kärleken är viktigast.” Hade alla haft pengar hade lusttillfredsställelse inte kunnat köpas. Den tyske dramatikern och regissören René Pollesch vrider det ett varv längre: ”Alla säger att himmelen och kärleken är till för alla. Varför kan vi inte dela på pengarna i stället och säga att kärleken, den får bara några? Jag har vänner som älskar mer och blir mer älskade än jag. Det är inte heller rättvist.”
Just René Pollesch är intressant i sammanhanget. Han har länge propagerat för att skådespelare inte ska få förnedras på scenen. Om en ung kvinna ombeds klä av sig på scenen är det i de flesta fall omöjligt för henne att säga nej. Så ser arbetssituationen ut för skådespelare i dag. När en svart skådespelare ska illustrera hur förnedrande det är att bli kroppsvisiterad i en pjäs är det även en förnedrande upplevelse för skådespelaren, inte bara för den fiktive invandrarkillen i tullen som han gestaltar. Just detta diskuterades häftigt i Tyskland under hösten 2012. Att gestalta förnedring kan upprepa förnedringen. Men publiken sitter i salongen och känner sig fri från skuld. Fast den hade nog förstått hur obehaglig en kroppsvisitering är utan att den visades explicit.
Ulrich Seidl har tidigare regisserat på Volksbühne i Berlin. Samma teater där René Pollesch verkar.
Pollesch är inte mild i sitt omdöme: ”Seidl är fascist, fråga vem som helst som jobbat med honom.”
Så vad gör Seidl i Paradis: Kärlek? Han verkar vilja visa oss en politisk korrekt bild av vad som händer, men ändå manifesterar han bara våra fördomar – samtidigt som kulturintresserade, oftast icke öppet pornografikonsumerande, åskådare får tillfälle att betrakta lite ”svart kuk”. Det påminner mig om när människor från andra delar av världen ställdes ut för allmän beskådan på 1800-talet.
Jag antar att de kenyanska männen inte heller utfört dessa handlingar inför rullande kamera om de inte tänkte på lönekuvertet som väntade dem efteråt.
Filmen påminner mig om Thomas Manns roman Döden i Venedig. Tematiken är den samma. En åldrande Aschenbach ser den unge italienske pojken Tadzio och förgås nästan av erotisk trånad efter den unga kroppen. Längtan fullbordas aldrig, den förtär sig själv och symboliseras i en dödlig sjukdom som drabbar staden.
Teresa dör inte i Kenya. Hon får till synes de unga männen. Men ibland kostar sex mer än pengar och när hon inser att det enkom handlar om ett ekonomiskt utbyte förändras hon. När Teresa fyller år överraskar hennes väninnor henne med att ha köpt en ung kille som ska strippa inför dem. Tillsammans utnyttjar de honom i en oändligt lång och pinsam sexscen. Kvinnorna tävlar om vem av dem som kan få honom att få erektion, vilket – föga överraskande – verkar vara en total omöjlighet.
Till slut får Teresa binda en liten rosa rosett på hans kön. För vill de unga männen inte ha henne som den kvinna hon är, ja då gör hon som många gjort förr.
Hon har vaknat – publiken visste det redan innan den gick in i salongen. Det är så maktförhållandena ser ut. Underklass i Österrike blir överklass i Kenya. Solidaritet med de svaga är obefintlig.
Det finns ingen kärlek här, allt handlar bara om ekonomi och makt. Alla blir ledsna av kärlekens frånvaro – men för dem som inte har pengar är kärleken sekundär. I Seidls intervjuer med kenyanska män som säljer sex svarar de att det är tanken på pengar som gör att de överhuvudtaget kan genomföra ett samlag. Pengar fungerar som sexuellt stimuli – men kärleken, den kan aldrig köpas.
Fast det visste vi redan innan vi såg Ulrich Seidls Paradis: Kärlek. Han har chockerat oss med upphetsande och provokativa bilder – låtit oss äcklas åt ensamma och fattigas människors smärtsamma öden.
”Gud vad vi är bra – det handlar inte om oss”, kan alla känna när vi lämnar salongen. Jag mår illa.
