Nadjezjda Sjpakovskij hade nästan förlorat sin ofödde son. Väl tillbaka från sjukhuset bestämde hon sig för att ta ledigt och vila ut. Efter tre år som mellanchef på ett företag i Sankt Petersburg hade hon en hel månads semester att kvittera ut.
Hon visade ett intyg för sin chef att hon var gravid och tog sig hem för att varva ner efter att ha varit så nära att få missfall. Men lugnet varade inte länge.
Några veckor senare damp ett brev ner i brevinkastet. Utan förvarning fick hon veta att hon avskedades för olovlig frånvaro.
– Först tänkte jag att jag skulle resonera med min arbetsgivare, och jag gick dit med min man för att prata med honom. Men min chef skrek att han inte ville ha med mig att göra, säger Nadjezjda Sjpakovskij.
Chockad och arg bestämde hon sig för att driva fallet vidare. Hon hade avskedats utan grund, vilket också innebar att hon hade förlorat sin föräldrapenning. Den ryska motsvarigheten till Försäkringskassan låter nämligen arbetsköparen agera mellanhand genom att det är denne som ansvarar för att betala ut föräldrapengen till den anställda.
Med magen i vädret släpade den nu höggravida Nadjezjda Sjpakovski fallet till domstol. Hon visste inte då att sonen Kirill skulle hinna bli 18 månader innan hon fick tillbaka ett enda öre av den uteblivna ersättningen.
Det första hennes chef gjorde när han fick nys om stämningen var att hota med usla referenser till framtida arbetsköpare. Hos kollegorna fanns det inget stöd att hämta.
– Det fanns inget fack eftersom det är litet företag, säger Nadjezjda Sjpakovski.
– Alla kollegor vände sig mot mig och gick ihop med chefen för att sätta dit mig. En enda ung kollega visade solidaritet, men sedan dök hon aldrig upp i rättssalen för att vittna.
Medan rättsprocessen drog ut på tiden fick Nadjezjda Sjpakovski och hennes man försöka anpassa sig till en hushållsekonomi som utan förvarning hade halverats. Anhöriga fick kliva in och hjälpa till.
Till slut fick de besked. Arbetsköparen kunde inte fällas i domstolen.
Nadjezjdas Sjpakovski son Kirill är nu tre år gammal. Den juridiska processen fortsätter, denna gång mot staten för att tvinga Försäkringskassan att betala ut pengarna till henne direkt. Ryska kvinnor har enligt lag rätt till 40 procent av lönen under 18 månader, med ett maxtak på knappt 3 000 kronor per månad. Efter delsegrar i rätten har Nadjezjda Sjpakovski fått ut 5 000 kronor – en knapp tredjedel av det belopp som hennes arbetsköpare är skyldig henne.
– Det verkar som staten vinner. Den stödjer inte mödrar i arbete som inte får ut sin föräldrapenning. Det är mycket illa, säger Nadjezjda Sjpakovski.
Att föräldraförsäkringen betalas ut genom arbetsköparen är den oberoende ideella organisationen Egida, som tillhandahåller arbetsrättslig rådgivning till anställda, mycket kritisk till.
– I vissa fall tar arbetsgivaren pengarna utan att ge något till de anställda. I andra fall går arbetsgivaren upp i rök, och då behåller staten alla pengar, säger Anna Klevitz, jurist på Egida.
– I vissa regioner har man nu pilotprojekt i små städer där försäkringskassan betalar mödrapenningen direkt till kvinnorna.
Egida är inhyst på nedre botten av ett bostadshus. Vägen dit går genom en graffitiprydd innergård. I den dunkla lokalen samsas papper och pärmar om varje kvadratcentimeter på skrivborden som står tätt i de små rummen. På väggarna hänger dekaler och fanor.
Här bedriver fackföreningen daglig rådgivning, personligen och per telefon. Trots flera motgångar är kampglöden omistlig och Anna Klevitz säger att det på sina håll i Ryssland går framåt.
– Pilotprojekten är ett exempel. I vissa fall har Försäkringskassan gått med på att betala bidragen direkt till de anställda. En del advokater får kommunalt stöd för att arbeta gratis åt klienter som har barn.
Det är inte bara med stöd av Egida, facket och rättsväsendet som kvinnorna för sin kamp. De har också tagit till gatan. Den första demonstrationen mot diskriminering av förvärvsarbetande kvinnor tog plats på Internationella kvinnodagen den 8 mars 2010.
Från Egidas sida handlar arbetet också om att förändra attityder mot kvinnor som vill fortsätta jobba efter att de har skaffat familj.
– Vi lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnan väntas spela en viss roll som mor och i hemmet. Vi har ingen betald pappaledighet. Kvinnor kvoteras inte in i näringslivet eller i politiken, vi har ingen diskrimineringslag, säger Anna Klevitz.
– Många vill inte försvara sina rättigheter eftersom de tror att det är lönlöst. Och det kräver ju tid och pengar, det är en psykologiskt jobbig process. Sedan har många ingen aning om vilken hjälp som finns att tillgå.
Till en början visste inte frisören Elena Toropova vart hon skulle vända sig när hennes arbetsköpare portade henne från salongen. Hon var då mitt i sin graviditet.
– Det blev ännu värre när han fick veta att jag väntade tvillingar, säger Elena Tarapova.
– Han bad mig komma in på hans kontor flera gånger i veckan och sa till mig att säga upp mig.
Hon har nu fått hjälp av Egida att driva en process mot sin tidigare chef. Än så länge har han inte varit närvarande i rätten, och Elena Toropova tror inte att han kommer utan tvång.
Strax innanför Sankt Petersburgs stadsgräns sitter Aleksandr Tarapov med dottern Sasja i famnen. Han matar henne med nappflaska. Snart är det tvillingen Uljanas tur. Det var Aleksandr som fick beskedet att Elena inte längre var välkommen på salongen.
– Vi kan inte förlita oss på någon hjälp från staten. Den statliga pensionsfonden drar av några tusendelar av lönen till pensionen – det är ingenting, säger Aleksandr Toropov.
Till synes stolt över sin papparoll lyfter han upp den gnyende Sasja som tystnar när hon får svänga fram och tillbaka på pappans arm.
I förhållande till många hushåll i Ryssland har Elena och Aleksandr goda förutsättningar att uppfostra sina tvillingar och den sexåriga dottern Sofia. Men de jobbar hårt. Aleksandr Toropov, officiellt också arbetslös, tar betalt svart som inredningsdesigner. Elena Toropova har lyckats locka sina kunder från salongen ut till förorten för att klippa sig hos henne. Nu hänger hennes frisörsdiplom i hallen, på randiga tapeter med guldinslag. De privatanställda i Ryssland får skapa sina egna skyddsnät.
– Statliga arbetsgivare har fack som delar ut förmåner, till exempel semesterdagar, precis som de gjorde på Sovjettiden. Men intrycket jag får är att de flesta privata arbetsgivarna ser facken som en kvarleva från Sovjettiden som inte går att lita på, i alla fall hos mindre företag, säger juristen Anna Klevitz.
Rima Sharifullina är ordförande för Egida. Hon säger att utvecklingen delvis är de stagnerade Sovjetfackens egna fel.
– Det stämmer att de förlorat medlemmar men de gamla facken är rädda att nå ut, eftersom det kan leda till att nya medlemmar ersätter företrädarna som har funnits där i många år.
Rima Sharifullina berättar att utvecklingen på den ryska arbetsmarknaden de senaste åren har gjort behovet av organisering större.
– Under de senaste 20 åren har arbetsrätten försämrats avsevärt. Tidigare var man tvungen att avskeda arbetstagare med fackets godkännande – men det sades gå stick i stäv med grundlagen för fem år sedan.
Facken har också berövats rätten att kliva in från regionalnivå och försvara enskilda medlemmar. Nu ska sektionen på varje aktuell arbetsplats axla allt ansvar. Det har gjort arbetet mycket svårare, enligt Rima Sharifullina.
Dessa två nämnda förändringar har gjort den fackliga ledaren på en arbetsplats sårbar. Det måste numer vara en lokal fackmedlem som skyddar de anställdas rättigheter, men denne kan avskedas omedelbart eftersom facket inte längre har något att säga till om när en anställd sparkas, varken på lokal eller regional nivå.
Men det finns hopp. Rima Sharifullina och hennes kollegor ser en ny fackföreningsrörelse vakna till liv, även inom de gamla sovjetiska strukturerna. En av dekalerna inne på Egidas kontor bär namnet på det amerikanska bilföretaget Ford. Där har de anställda de senaste åren vunnit flera fackliga segrar.
– Det nya facket hos Ford var ursprungligen en del av den gamla fackliga organisationen. Men det var mycket mer öppet och demokratiskt inställt än sin föregångare. Till sist var det tvunget att bryta sig loss eftersom de äldre ledarna inte stod ut med det, förklarar Rima Sharifullina.
Den trenden ser hon gå igen i flera situationer, där hon säger att en ny ”konfliktbaserad organisering” är vanlig. Med andra ord organiserar sig arbetarna först när det finns konkreta övertramp att ta itu med. Som på Ikea i Sankt Petersburg, där de anställda har börjat ta upp kampen för drägliga arbetsförhållanden.
– De yngre medlemmarna vill ha demokratiska medlemsval, friare avtalsförhandlingar, strejkrätt och att de regionala facken ska finnas med även lokalt. De är generellt mer demokratiskt lagda och stödjer oppositionspartiet Just Russia i valen, säger Rima Sharifullina.
– De äldre facken stödjer president Putins parti Enade Ryssland.
