Little Annie är fortfarande här

– Det låter som en riktigt sexig flygplats.

Little Annie, född Annie Bandez och även känd som Annie Anxiety, kommenterar de mjuka teaterutropen i högtalarsystemet på Volksbuhne i Berlin. Vi sitter på innergården, röker cigaretter och fortsätter ett samtal som började en månad tidigare när hon var här som sångerska med det italienska avantrockbandet Larsen. Den här gången turnerar Annie med Baby Dee som hon precis släppt skivan State of Grace tillsammans med. 

– Det är ganska normalt, som det brukade vara fram till förra året. Förra året var det mest inspelning. Dels skivan med Dee, den med Larsen, ett spår med Keith Levine och Jah Wobble från Public Image Ltd. De pratar med varandra igen. Och så har jag skrivit en självbiografi och en bok om Mexiko. Jag går runt och säger till alla att förra året var mitt lugna år men det var det ju faktiskt inte alls.

Little Annies karriär är inte lätt att sammanfatta. Hon spelade på Max’s Kansas City med sitt band The Asexuals, släppte senare innovativt oväsen på Crass Records, blev dubdrottning på Adrian Sherwoods ON-U-Sound-etikett, samarbetade med de stora inom industrimusiken, däribland Nurse With Wound, Coil och Current 93, bara för att återuppstå som en sorts mörkrets cocktailsångerska på skiva tillsammans med Paul Wallfisch och solo. Nu också sångerska i Larsen alltså och så samarbete med Baby Dee. 

– I 90 procent av fallen är det de som valt mig. Jag tackar inte alltid ja men jag överväger allt. Samarbetet med Baby Dee har vi båda velat få ihop i tolv år, det bygger på ömsesidig beundran. I övrigt planerar jag inte, ingenting i min karriär har varit planerat. Jag blåser omkring dit vinden tar mig och Gud har varit god mot mig när det gäller att hamna rätt. Men för mig är planering ett skämt. 

Vad har du för kriterier när du väljer samarbeten?

– Jag har jobbat med otroligt många trevliga människor och det är mitt grundkriterium; de måste vara trevliga. Livet är för kort för att arbeta med sura idioter. En av anledningarna till att jag arbetat med så många olika artister är för att jag alltid vägrat att hålla mig till en genre. För mig finns det bara bra musik och dålig musik, bra konst och dålig. Jag kan skriva melodier men jag spelar inget och jag skriver inte noter så jag är beroende av att arbeta med andra människor.

Hur såg arbetsprocessen ut med Baby Dee-skivan?

– Det var fantastiskt. Som jag sade så har vi velat göra det här i tolv år och nu fick vi äntligen möjlig­heten. I början var vi alldeles för ­artiga och vågade inte kliva över varandra men sedan kom vi loss och det var helt magiskt hur vi kompletterar varandra och liksom ser olika delar av en sång. Jag skulle inte kunna vara mer nöjd med resultatet. Jag brukar inte säga så här men jag är så jävla upprymd över hur bra det blev.

Ser du dig som en historieberättare mer än en sångerska?

– Nej. Det finns tillfällen då jag inte har något att säga alls och då kan jag improvisera scatsång eller tolka andras ord. Ibland har jag något att berätta och då berättar jag det. Jag ser det som att varje nytt uppdrag är en chans att komma bort från det jag är bekväm i. Jag har ingen utbildning för någonting jag håller på med, mina kunskaper kommer från att arbeta tillsammans med människor och från mentorer som Adrian Sherwood som jag suttit med under studioarbetet i flera år. Jag har haft turen att ha några fantastiska lärare.

Var du intresserad av dub innan du mötte Adrian Sherwood?

– Jag var intresserad av nästan allt, förutom kanske rock’n’roll. Efter 13-årsåldern tappade jag intresse för rocken för att jag lyssnade bara på sånt som redan hade hänt. Jag är för ung för att ha varit med när Stones var intressanta, eller när Bowie var intressant. Den dominerande skolan av rock när jag var ung var en sorts poprock som jag tyckte var dekadent trams. Till och med som 13-åring fattade jag att det var störtlöjligt. Jag älskade reggae, men det var inte Adrian utan Derek Birkett (från anarkopunkbandet Fulx of Pink Indians och skivbolaget One Little Indian), som fick mig intresserad. 

Det finns ju vissa likheter mellan att jobba med noise, som du gjorde innan, och att jobba med dub, i hur man närmar sig ljuden?

– Absolut. Jag kom från en vinkel som handlade om ljudlandskap, även om jag inte visste att det kallades så då. När jag träffade Adrian blev jag helt galen, äntligen någon som fattade. Det var Penny Rimbaud från Crass som sa, ”du måste träffa den här snubben, han håller på precis med det som du vill hålla på med”, och när jag träffade honom var det som att komma hem. 

Ungefär samtidigt började Annie samarbeta med David Tibet från Current 93 och andra band i kretsen runt Thee Temple Of Psychick Youth. Templet, som Annie aldrig tog del i, var en lös sammanslutning av människor med intresse för magiska processer utan religiösa förtecken och samlade under den här tiden några av industrimusikens stora innovatörer, däribland Peter ”Sleazy” Christopherson från Throbbing Gristle och Coil och hans bandkamrat i Coil John ”Jhonn” Balance (som avled 2004 respektive 2010). Den magiska sidan var dock aldrig ­något som lockade Annie. 

– Jag kunde inget om det då och kan inget om det nu. Eller jag har väl läst lite grann men jag kände alltid, och ingen diss mot folk som håller på med det, att det är någonting man inte ska leka med. Jag har studerat mycket teologi och jag tror att religiösa krafter är starka och något som ska tas på allvar. Magi var aldrig mitt intresse. 

Det känns som att det var viktigt med kätteri under de åren på ­1980-talet när så mycket religiös moralism flög runt i samband med aids.

– Jag växte upp med en mamma som älskade religion, och kunde varenda ord i Bibeln. Men hon kunde också buddhism och andra religioner. Hon älskade budskapen från olika religioner samtidigt som hon inte nödvändigtvis älskade budbärarna. Så jag växte upp med ett brett spektrum av religiöst tänkande men fick aldrig något påtvingat. Och min far var agnostisk men också involverad i kyrkan, mest för att han spelade kort med de andra medlemmarna. Deras budskap var alltid ”tänk själv”, så jag hade ingenting att revoltera emot när det gällde den sidan. 

– Jag kan förstå om man har växt upp förtryckt av religion att man vänder sig emot den eller dras mot motsatsen men samtidigt tycker jag att man bekräftar precis det man är emot när man agerar så. 

– Men om det är en fas som folk måste gå igenom så är det ingenting jag dömer. Men jag tog det på tillräckligt stort allvar för att hålla mig undan från det. Visst försökte jag läsa Crowley men jag blev uttråkad. Men de var underbara människor Jhonn och Sleazy, jag saknar dem något fruktansvärt. Jag och Jhonn kunde prata om tvättmaskiner utan att det blev tråkigt. 

Har du fortfarande kontakt med David Tibet?

– Ja, absolut. Det är delvis ­Davids förtjänst att min karriär tog fart igen när jag släppte Songs of the Coalmine Canary på hans bolag. David har funnits i mitt liv i 30 år och jag älskar honom av hela mitt hjärta. 

Han har ju haft ett finger med i spelet när det gäller att föra fram eller kratta manegen för artister som Antony Hegarty och Baby Dee.

– Han har en vacker själ och en generös ande. Man måste vara ­generös för att ta andra artister under sina vingar på det sättet. Han älskar musik, och han älskar konst och han slåss för det han älskar.

Annie Bandez växte upp bland queera människor, i en tid när homosexualitet automatiskt betydde att stå utanför. Bland drogbrukare och konstnärer och bohemer. På 80-­talet kom allt plötsligt att förändras.

– När jag hamnade på en bar första gången så var det på ett ställe som hette Peter Rabbit eller något sådant som låg nere vid pirerna. Det var innan viruset slog till och det var tusentals män nere vid Hudsonfloden. Jag visste inte vad gay var, jag visste inte vad sex var. Jag tog droger men jag visste ingenting om sex. Väl där kommer jag ihåg att jag tänkte: ”wow, alla har mustasch och läderkläder”. Där jag bodde, utanför Bronx, var det dystert och elakt och rasistiskt och homofobt. Det låg nära stan men kunde lika gärna legat 1  000 mil bort. Så jag hängde med andra marginaliserade människor. Ibland var de marginaliserade för att de var gay, ibland av andra skäl, men vi var rätt många som inte passade in. När jag kom tillbaka till New York efter att ha bott i England gick jag till en straight bar för första gången på väldigt länge och blev helt skrämd. Jag kände ingen som gick på såna ställen. 

Blev separationen mellan queera
och icke-queera tydligare när viruset kom?

– Jag bodde i England och fick rapporter om vänner i New York som blev plötsligt sjuka. Med min historia är det självklart att jag förlorat många vänner. Drogbrukare, bögar och haitier i det tidiga stadiet. Jag såg många vackra sidor hos folk under de åren men också många riktigt fula. För att återvända till min mamma, fanns det aidspatienter som inte blev behandlade på sjukhus så kyrkan ­efterlyste folk som kunde ta hand om dem. Min mamma tog hand om en herre som var döende och hon ringde mig och sade ”var försiktig, det är något konstigt som sprids just nu”. Det var första gången jag hörde om det. Jag hade vänner som var sjuka men vi visste inte vad det var. Sedan var det många som inte ens vågade berätta att de var sjuka. Det var en mörk läskig tid. 

Har du någonsin skrivit om det?

– Ja. Först blev det för sentimentalt. Det var inte förrän jag skrev ”Billy Martins Requiem” jag kunde genomföra det och jag gjorde det utan att nämna ordet. Men alla förstår ju vad jag pratar om. Jag var tvungen att skriva om det, det återkom i mina drömmar. Jag hade en pojkvän på den tiden, han var faktiskt en gangster, och han var hivpositiv. Jag kunde inte testa mig för de kunde inte garantera anonymitet och det kändes lika förödande att folk skulle få veta som att bära på viruset. Det var så ruttna tider att viruset behandlades som en åsikt snarare än en epidemi. Egentligen är vi alla positiva tills det finns ett bote­medel. Och där upplevde jag kanske det där gapet mellan oss som låg i fullt krig och de som var helt ovetande. Vissa av oss hängde på sjukhus och såg våra vänner dö medan för andra var det en helt ­annan värld. Det var inte deras jävla problem. Ett folkmord håller på att hända, en förintelse, var är ni någonstans? Solen kommer inte att gå upp i morgon, liksom. Det var konstigt, det var krig.

Ett krig som många inte känner till i dag?

– Det skrämmer livet ur mig och jag vet inte hur det har blivit så. Är det för att ingen överlevde som kunde berätta? Är det för att folk lever i förnekelse? När jag höll en föreläsning frågade jag studenterna vilka som var för sprutbyten och säkert 95 procent räckte upp handen. Sen frågade jag om vilka som trodde på kondomdistribution och många svarade att det var som att uppmuntra till sex. Och det här var fan collegestudenter! Vilken jävla planet lever ni på? 14-åriga flickor blir gravida och ni säger åt mig att jag uppmuntrar folk till att ha sex genom att ge dem kondomer? Det här var i slutet av 90-talet men där ser man diskrepansen, massförnekelsen. Jag har sagt till väninnor som säger, ”jag tror jag är gravid” att ja, om du har tur. För mig är det helt inbränt i mitt DNA att det kan hända. Men jag är från en annan generation, jag vet inte hur unga tänker i­ dag.

Kanske var det bromsmedicinernas intåg som fick samtalet kring hiv att tystna. Ännu tystare är det runt hepatit C, en annan sjukdom som skördar liv och som omgärdas av skam. Annie bär på viruset och är engagerad i kampen för att få upp frågan på agendan.

– Det finns ingen opinionsbildning runt hepatit C. Informationen runt sjukdomen är så bristfällig. Regeringen gör någon reklamspot då och då, oftast helt förtäckt med typ någon gul grej som kommer ut ur jorden och DU kanske har det och du kommer att förlora din lever. Har vad och hur får jag det liksom? När jag jobbade med organisationer och försökte samla in pengar fick jag inte använda ord som rimming eller kanyler. Men hur i helvete ska jag kunna utbilda folk när jag inte får säga hur det sprids? Jag har mött så många okunniga läkare. Läkare som inte vet skillnaden mellan hepatit B och C. Läkare som tror att de kan läsa allt på ett enzymprov när de egentligen behöver göra en biopsi, och jag har varit tvungen att säga åt dem hur de ska sköta sitt jobb. Och läkare gillar inte det. Jag har mött dömande läkare som frågar, ”hur blev du smittad?”. Skit i det! Jag ljuger varje gång. Och det skapar ett klimat där folk inte vågar testa sig, inte vill veta. 

Någon som gick till tandläkaren och fyllde i att han var hivpositiv fick frågan var det genom en blodtransfusion?”, liksom välvilligt...

– Är du skyldig eller oskyldig? Det återkommer och det gör mig förbannad. När sjukvården och finansiärer gör de distinktionerna så inte bara dömer de folk, utan de tvingar också folk att ljuga vilket skapar nya risker. När jag skrev utbildningsmaterial om hepatit C tog vi in enkäter och folk hade fyllt i saker som ”jag fick hepatit C av en blodstransfusion”, och jag tänkte: vad håller vi på med? Vi dömer till och med varandra. Jag slutade gå till en läkare som ville prova interferon på mig igen för att han sade att han alltid bar dubbla handskar när han undersökte hepatit C-patienter. Och han hanterade aldrig mitt blod! Så jag sa till honom, ”jag blöder inte, jag är inte en stor massa blod, du använder min diagnos för att förolämpa mig och få mig att känna mig mindre värd”. Det skrämmer mig att sådana arbetar med medicin.

När man läser om hivutbrottet genom vissa straighta läkares ögon så chockeras man verkligen över perspektiven. Förväntningen verkade ha varit att folk skulle sluta ha sex.

– De ser inte att riskbeteende ofta handlar om beteenden man tvingats in i. När man blivit sparkad tillräckligt länge så börjar man sparka sig själv. Det var ett fatalt misstag när epidemin bröt ut att peka ut vilka som var och inte var riskgrupper. Det förändrade hela finansieringen i USA. Jag blir så förbannad när jag pratar om det här. Reagan gav mer pengar till legionärssjukan än till hivforskning. 26 personer dog i legionärssjukan. Med hepatit C känns det likadant, det är en lång uppförsbacke. 

Senare på kvällen blir Annie ledd upp på scenen, hon dansar med sin käpp, glömmer långa textsjok och skämtar med Baby Dee bakom pianot. Hon är Jean Genet, Pippi Långstrump och Marlene Dietrich på samma gång. Jag frågar om hon tänker stanna kvar i New York.

– Om inte Romney blir vald, ja. Om han blir vald så kommer jag tillbaka till Europa. Jag tänker inte gå igenom den där diktaturen igen. Jag levde genom åtta år med Bush, jag vägrar att göra det igen. Då tar jag min hund under armen och flyttar tillbaka till Europa. 

New York är en dyr stad.

– Ja, de har löst sina problem genom en prissättning som jagar bort fattiga människor. Det har blivit väldigt generiskt alltihopa. Jag älskade den staden, den var min musa, men jag känner mig som en utomjording. De flesta byggnader står fortfarande kvar men det är som ett Sodom som har blivit Disneyland. Ibland hittar jag någon liten bit av stan som jag fortfarande kan omfamna men allt mer sällan. Men allt kan hända. Jag hade inte planerat att bo i England i 13 år, jag hade inte planerat att ha en karriär igen. När jag blev sjuk och läkaren ville sätta in interferon så sade han, den dumma jäveln, att jag skulle reda ut mina affärer. Jag ringde upp Kid (Congo Powers) och sa, ”Kid, jag vet inte vad jag ska göra”. I dag känns det samtalet helt främmande, jag är fortfarande här.

Publicerad Uppdaterad
20 mins sedan
Barn på flykt från Gaza stad
Barn på flykt från Gaza stad där Israel än en gång intensifierat sina bombningar mot den redan hårt drabbade civilbefolkningen. Foto: Abdel Kareem Hana/TT

FN i ny rapport: ”Israel begår folkmord”

Samtidigt som den israeliska militären inlett en markoffensiv i det redan sönderbombade Gaza stad slår FN nu fast att landet begår folkmord.

– Vi har kommit fram till slutsatsen att folkmord pågår i Gaza och fortsätter att ske och att ansvaret ligger hos staten Israel, säger Navi Pillay, chef för FN:s oberoende internationella undersökningskommission i ett uttalande på tisdagsmorgonen.

Under natten mot tisdagen ska de israeliska bombningarna av Gaza stad ha trappats upp kraftigt, rapporterar flera internationella medier. Läget i staden har beskrivits som akut. Inte minst för den svårt utsatta civilbefolkningen.

Fyra av fem folkmordsbrott

Över 60 000 palestinier har hittills dödats i de israeliska attackerna sedan oktober 2023. Svält råder i stora delar av det ockuperade Gaza, samtidigt som nödhjälp med bland annat mat och mediciner fortfarande inte släpps in. En stor andel av de dödade är barn och fortfarande saknas tiotusentals människor som befaras befinna sig under rasmassorna i det som en gång var bostadshus och skolor.

FN-kommissionen som nu har utrett den israeliska krigsföringen meddelar att landets myndigheter och militär begått fyra av fem brott som sedan 1948 definieras som folkmord.

Trots det intensifieras alltså nu attackerna mot Gaza.

Publicerad
19 hours sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgeson på plats utanför Arbetsdomstolen i Stockholm
”Stoppa attacken på facket”. Demonstranter samlades utanför Arbetsdomstolen, AD, för att visa Erik Helgeson sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

Se Helgesons känslosamma tal utanför AD

Under måndagen hölls en första muntlig förberedelse i Arbetsdomstolen i det infekterade fallet kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson. Utanför samlades samtidigt ett femtiotal personer i en facklig manifestation till stöd för Helgeson.

Eddy Östling var på plats för att visa sitt stöd. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är åt helvete det här med att föreningsrätten kränks utan att LO säger ett knäpp. Hamnarbetarförbundet är en av de få riktigt demokratiska fackföreningarna vi har här i landet.

Det förklarar pensionären och den tidigare typografen Eddy Östling som står utanför entrén till Arbetsdomstolen på Stora Nygatan i centrala Stockholm.

Han förklarar att han tagit sig dit för att visa sitt stöd till Hamnarbetarförbundet. Runt honom står ett femtiotal andra personer. Både med och utan banderoller. Många bär palestinska flaggor.

Erik Helgeson sparkades från jobbet på Roroterminalen i Göteborg under uppmärksammade former då arbetsköparna tidigare i år ansåg honom vara en säkerhetsrisk. Det här sedan han uttalat sig om fackets beslut att blockera israeliskt krigsmateriel i svenska hamnar med hänvisning till det pågående folkmordet i Gaza.

Arbetsköparnas anklagelser avfärdades dock fort av både polis och Justitiekanslern, JK, som genast lade ner anmälningarna. Hamnarbetarförbundet menar att Erik Helgeson blivit uppsagd på grund av sitt fackliga förtroendeuppdrag och har därför stämt Gothenburg Roro Terminal på en lång rad punkter.

”Står upp för fackliga rättigheter”

Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi är här för att stå upp för fackliga rättigheter. Vi ser fallet med Erik som om en uppenbar föreningsrättskränkning, det finns ingenting som arbetsgivaren hävdar som inte har att göra med hans fackliga engagemang, säger Hamnarbetarförbundets kanslist Amanda Kappelmark.

Erik Helgeson själv deltog inte i den muntliga förberedelsen. Han stod utanför huvudentrén medan fackets jurister samtalade med arbetsköparna innanför de stängda dörrarna.

Där höll han bland annat ett tal där han förklarade hamnarbetarnas beslut att blockera israeliskt krigsmaterial. Något som möttes av applåder bland åhörarna.

Erik Helgeson håller tal utanför Arbetsdomstolen. Video: Johan Apel Röstlund

Helgeson höll stora delar av talet på engelska eftersom fallet väckt stor internationell uppmärksamhet från bland annat hamnarbetarfack över hela världen.

– Det är en speciell situation att stå här men just i dag förväntar jag mig inte så mycket mer än att Arbetsdomstolen förhoppningsvis ska presentera ett datum då huvudförhandlingarna i mitt fall kan börja.

Är du nervös?

– Inte just i dag, men rent allmänt. Ja självklart. Men mest är den här situationen både påfrestande och förnedrande.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Det skulle kunna verka ologiskt att Sverigedemokraterna, tillsammans med Kristdemokraterna, är de partier som mest högljutt försvarar staten Israel. Men det beror helt enkelt på likheter i politik. Foto: Christine Olsson / TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Så började Åkesson älska staten Israel

”Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk”, skriver Silas Aliki.

Ingen som följt debatten i Sverige om folkmordet i Gaza har kunnat undgå att notera vad som på ytan kan verka som en politisk jordbävning: Det plötsliga stödet för Israel från Sverigedemokraterna. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson besöker Israel våren 2024. Det är då det första officiella besöket i landet av en representant för det parti som byggt sitt partiprogram på de antisemitiska konspirationsteorier som för snart 100 år sedan ledde fram till Förintelsen.

Ett år senare träffas Åkesson och Israels ambassadör i Sverige, även detta för första gången.

Samma sommar använder Jimmie Åkesson delar av sitt Almedalstal till att avge en halvhjärtad ursäkt till de judar som uppfattat hans parti som ”hotfullt och skrämmande”.

Vad är det som händer när det svenska parti som har rötterna i nazismen, och vars företrädare för bara några år sedan påstod att judar inte kan vara svenskar, plötsligt låtsas bry sig om det judiska folkets väl och ve?

Muslimer kallas ”femtekolonnare”

Den 25 augusti lägger kontot @IsraelArabic, staten Israels officiella konto som postar på arabiska, upp ett inlägg som kanske kan ge vägledning.

Det inleds med: ”År 1980 fanns det färre än 100 moskéer i Europa. I dag finns det fler än 20 000. Detta är kolonialismens sanna ansikte. Det är vad som händer medan Europa är omedvetet och likgiltigt inför faran.”

Inlägget avslutas med en uppmaning till Europa att göra sig av med femtekolonnarna.

Begreppet femtekolonnare populariserades i samband med det spanska inbördeskriget, och syftar ofta på infiltratörer som befinner sig inne i en organisation eller stat, väntandes på att ansluta sig till en invaderande armé. I delningen framträder det politiska projekt som Israels högerextrema ledning vill förverkliga: En etnonationalistisk stat, som ger Europa råd om hur det bäst ska hantera den ”inre fienden”, muslimen.

Samma idéer om folkutbyte

I flera varianter av historiska folkutbytesteorier är det judarna som är ansvariga för utrotningen av den vita rasen, genom att arrangera inflödet av icke-vita folk till Europa. I modern tid har en annan variant av folkutbytesteori populariserats. En inledning kan spåras till författaren Gisèle Littman, som under pseudonymen Bat Ye’or år 2005 släppte boken Eurabia: The Euro-Arab Axis. Bokens centrala tes, som på svenska brukar kallas Eurabiateorin, är att Europa, genom muslimsk invandring och barnafödande, tas över av arabvärlden i syfte att göra kontinenten islamisk. 

I det israeliska statsbyggnadsprojektet är det de i huvudsak muslimska palestinierna som hanteras som femtekolonnare, som genom sin blotta existens, men också sitt barnafödande, hotar den etniskt rena staten.

SD:s frändskap med högerextremt Israel

Det är ett politiskt projekt som direkt går att översätta till SD:s visioner för Sverige. Det handlar alltså inte om att de våldsamma antisemiterna i SD plötsligt börjat bry sig om det judiska folkets välmående. Det handlar om en ideologisk frändskap med den högerextrema israeliska statsledningen, som just nu har västvärldens stöd för en folkmordspolitik som riktas mot ett i huvudsak muslimskt folk.

Det är dags att förstå att SD, och därmed också de som valt att bygga sitt regeringsunderlag med partiets stöd, söker närhet till den israeliska ledningen eftersom man anser att Israels folkmords- och apartheidpolitik är ett bra sätt att åstadkomma den stat man vill se. I den svenska kontexten kommer det att vara en stat där varken judar eller muslimer har en plats. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Ibrahim Jammal, från Nablus, som arbetar med Yafa Cultural Center i flyktinglägret Balata. Här på Hägerstensåsens medborgarhus.

Kultur ett sätt att orka överleva terror på Västbanken

Ibrahim Jammal arbetar bland annat med med barn i flyktinglägret Balata. Under några dagar i september är han i Sverige, inbjuden av några av lägrets stödorganisationer som International Solidarity Movement, Bibliotekarier för Palestina, Bibliotek i Samhälle, Folkets Husby med flera. Arbetaren fick tillfälle att träffa honom en stund mellan intensiva programpunkter.

Ibrahim Jammal är styrelseledamot för Childhood and Tolerance Center i Nablus, ett kulturellt center som arbetar för att stötta palestinska kvinnor, barn och unga på Västbanken. Han ser trött ut och på min fråga säger han att han varit på resa i 18 dagar. I tre veckor har han turnerat i länder som Frankrike och Italien under ett späckat schema. Han har föreläst och deltagit i samtal om verksamheten i lägret som sker i regi av Yafa Cultural Center, YCC, där han är anställd som koordinator.

Flyktinglägret Balata, stort som en medelstor svensk stad, ligger utanför Nablus, på Västbanken knappt fem mil norr om Jerusalem. 

– I lägret bor det 34 000 människor, varav hälften är barn, berättar Ibrahim Jammal när jag träffar honom i Hägerstens medborgarhus några timmar innan han ska delta i ett samtal kring de kulturella center som han administrerar. 

Det bor 17 000 barn i flyktinglägret Balata, uppslutningen är stor kring kreativa kurser som Yafa Cultural Canter bedriver. Foto: Yafa Cultural Center

Ibrahim Jammal bor själv inne i Nablus tillsammans med fru och barn. Först den 25 september reser han hem igen, innan dess ska han besöka bland annat Schweiz. Ett av målen med besöken i Europa är att samla in pengar. 

– Det behövs enormt mycket pengar för att driva verksamheten med barnen. Vi undervisar i vanliga skolämnen, här finns 4 500 elever upp till motsvarande nionde klass, och 3 000 gymnasieelever. Dessutom finns undervisning i till exempel språk och dans – lärarna kostar pengar och studiematerial som papper och pennor. Vatten och mat kostar också, säger han. 

Stöttning bra men allt kostar

Jag frågar om kostnaden för eleverna och deltagarna i kurserna men Ibrahim Jammal berättar att allt, som kulturkurser och språkundervisning i arabiska och engelska, är gratis. Också psykologiskt stöd, idrott och juridiska rättigheter.

Teaterverksamhet för barn i Balata. Foto: Yafa Cultural Center

Genom samarbetet med International Solidarity Movement, ISM, kommer folk från andra länder och stöttar, bland annat med rapportering kring våld och andra överträdelser som den israeliska armén och bosättare begår. De är välkomna och viktiga, säger Ibrahim Jammal.

Vilken är den viktigaste hjälpen ni kan få utifrån?

– Det är pengar, upprepar han. Det finns inget tvivel om att det är vad som mest krävs för att uppehålla kontinuitet i verksamheten.

Jag frågar om situationen är svårare nu sedan kriget mot Gaza startade 2023, och han bekräftar att hoten och våldet accelererat. Israeliska soldater står överallt och övervakar in- och utfarter till lägret. Också här svälter och lider barn. 

När jag frågar om de israeliska soldaterna går att kommunicera med (många av dem är ju trots allt vanliga israeliska unga medborgare och inte yrkesmilitärer) tittar han på mig med en förbluffad min. Vårt samtal pågår på trevande engelska som han ber om ursäkt för, men jag tycker att han uttrycker sig väl och vi förstår varandra – åtminstone språkligt sett. Att verkligen greppa den ständiga krigssituation som han beskriver, som miljoner palestinier tvingas forma en civilt samhälle i, är förstås något helt annat.

Balata i april 2025. De israeliska militärfordonen är ständigt närvarande i lägret. Foto: Majdi Mohammed/TT

Finns det judiska civila israeler som stöttar verksamheterna i flyktinglägret Balata?

– Nej, nej, inga alls. Jag har många judiska vänner i Europa och USA, men inga israeliska judar, de finns inte med oss. 

Världen följer och känner till delar av vad som pågår i Gaza. Allt fler länder reagerar också på kriget där, men det som händer i övriga palestinska områden är inte lika känt. Därför är hans resa viktig också för att informera om Västbanken och andra områden som är utsatta, säger Ibrahim Jammal.

Till slut vågar jag ställa frågan: Hur tänker du kring framtiden?

Ibrahim Jammal sätter spontant händerna framför ansiktet och gör en tyst paus. Han måste fundera en bra stund innan svaret kommer:

– Det är svårt att förutsäga, och mycket svårt att känna hopp, säger han till slut. 

Vi småpratar lite om vad som kan ge hopp och bärkraft ändå i det arbete som han och hans medarbetare gör. Ibrahi Jammal berättar att verksamheterna som Yafa Cultural Center bedriver är mycket populära, och att barnen och deras glädje i lärandet och kreativitet ger den styrka tillbaka som han behöver. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
För att dra slutsatserna om hur arbetslivskriminalitet ska bekämpas hade det egentligen räckt att besöka ett fackligt möte med Solidariska byggare eller Solidariska städare, skriver Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Underlätta facklig organisering – så kan staten spara pengar

Arbetslivskriminalitet kostar miljarder för staten – myndigheternas svar är konsumentupplysning och utökad kontroll av företag. Mer effektivt vore att informera arbetstagare om vilka rättigheter de har, så att fler organiserar sig och själva kan ställa krav, skriver Ivan Semenov från Solidariska byggare.

Nyligen läste jag i tidningen Aftonbladet en debattartikel som analyserar brott på arbetsplatser. Författarna är företrädare för myndigheter som ska arbeta mot arbetslivskriminalitet.

För att komma fram till slutsatserna de presenterar behövdes ett stort arbete av många människor. Men egentligen skulle det ha räckt att besöka ett av våra fackliga möten, där personer från just dessa yrken deltar.

Vänder sig till konsumenter och regeringen

Författarna beskriver problem inom byggbranschen, restaurangbranschen och städning – alltså de områden där de flesta migranter arbetar. 

Som jag förstår det, vänder sig artikelförfattarna till konsumenterna. De uppmanar konsumenter att titta på de priser som företag erbjuder, och kontrollera om företagen har F-skatt och kollektivavtal. På det sättet kan man se om det finns osund konkurrens som leder till brott mot arbetstagares rättigheter.

Det är kanske en bra metod i teorin. Men vår erfarenhet från fackligt arbete visar något annat. Personer som arbetar i centrala Stockholm, i restauranger med höga priser, eller personer som renoverar byggnader nära Kungliga slottet för företag som tar höga priser och har kollektivavtal, blir ändå utnyttjade.

Författarna vänder sig också till regeringen och säger att det är en bra idé att ta bort sekretesshinder så att myndigheter kan samarbeta mer. 

Vänd er till arbetarna i stället

Jag vill tillägga att ingen vänder sig direkt till de människor som blir utnyttjade. Ingen förklarar för dem att de har samma rättigheter som alla andra på arbetsmarknaden. Ingen berättar hur de kan försvara sina rättigheter och undvika exploatering.

Här tänker jag på H.C. Andersens saga Den fula ankungen. Den unga svanen blev mobbad eftersom han inte visste att han var en svan. Vad skulle ha hänt om husets ägare hade satsat resurser på att skydda honom från mobbning? Eller om svanen från början hade vetat att han inte var en ful ankunge, utan en vacker svan? Kanske skulle han då ha kunnat försvara sig med värdighet. Kanske skulle han ha hittat andra svanar och blivit en del av deras flock. Då skulle sagan ha sett annorlunda ut.

I verkligheten leder mer kontroll ofta till att arbetsgivare hittar nya sätt att undvika kontroll. Varje nytt steg i denna process kräver fler resurser. Därför ställer jag frågan: Är det inte mer effektivt att satsa på att utbilda människor som inte känner till sina rättigheter? Att förklara för dem hur de kan försvara sig, vilka rättigheter de har, och att hjälpa dem att organisera sig eller ta kontakt med en fackförening?

Ingen information om rättigheter

Jag skriver detta utifrån min egen erfarenhet av arbete i sociala medier bland migranter. Jag informerar dem om deras rättigheter och håller ibland seminarier eller webbinarier, till exempel för personer som har kommit från Ukraina genom EU:s massflyktsdirektiv. Min erfarenhet är att de inte känner till sina rättigheter och inte vet vart de ska vända sig när dessa rättigheter kränks. Resultatet blir att de ibland accepterar exploatering och förlorar inkomst.

Jag har, på Arbetsförmedlingens webbplats, aldrig sett en tydlig beskrivning av vilka rättigheter människor har som deltar i program som ”Nystartsjobb” eller ”Rusta och matcha”. Det finns ingen information om vad ett kollektivavtal är eller vilken roll fackföreningar har i den svenska modellen. Detta finns inte heller i SFI-programmet (Svenska för invandrare). Det finns inget test som handlar om arbetstagares rättigheter, liknande den säkerhetsutbildning som är obligatorisk om man ska arbeta på en byggarbetsplats.

Och när myndigheter säger att den svenska staten förlorar miljarder kronor på detta, och planerar att öka kontrollen av arbetsgivare, borde man inte också fråga sig: Är det inte mer effektivt att arbeta med att informera arbetarna om deras rättigheter?

En kortare version av denna krönika ville jag få in som en replik på debattartikeln i Aftonbladet, för att sprida kunskapen. Men tidningen valde att inte ta in texten.

Ivan Semenov är styrelseledamot i den syndikalistiska fackföreningen Solidariska byggare,
och bloggar om arbetstagares rättigheter på Youtube och Tiktok.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Johan Grauers på Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet
Johan Grauers på Sveriges Hamnar ser det som oroväckande att hamnarbetarna ens tillåtits att strejka. Foto: Transportföretagen och Johan Nilsson/TT

Efter strejken: Sveriges Hamnar vill se hårdare tag mot facket

Efter den avslutade strejken vädrar arbetsköparna morgonluft och vill se hårdare tag mot Hamnarbetarförbundet.
– Det är dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse, säger Johan Grauers som är förhandlingschef på Sveriges Hamnar i ett uttalande på torsdagseftermiddagen.

Hamnarbetarförbundets långa och infekterade konflikt avslutades sedan facket under torsdagen godkänt medlarnas bud. Det nya avtalet, ett så kallat hängavtal, är i princip detsamma som Transport redan slutit och innebär att inga av hamnarbetarnas mest prioriterade frågor godkändes. Exempelvis finns inga skrivelser om förbättrat skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda med i avtalet.

Något som fått arbetsköparna att vädra morgonluft.

”Hamnarbetarförbundet måste nu upphöra med de strejker och blockader som skadat svenska hamnar, samtidigt som de inte har fått igenom något utöver Transports avtal”, skriver arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på sin hemsida.

Sveriges hamnar vill stoppa framtida strejker

I ett pressmeddelande som publicerades samtidigt skriver Sveriges Hamnar att de ser positivt på att facket nu accepterat medlarnas bud men att de samtidigt också ser det som oroväckande att Hamnarbetarförbundet över huvud taget tillåtits att strejka.

Arbetaren kunde tidigare under dagen rapportera om att avtalet var färdigt och i en intervju sade Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson att beslutet att skriva under var ”ett taktiskt steg tillbaka” i väntan på den kommande avtalsrörelsen som börjar om ett och ett halvt år.

Något som uppenbart fått Sveriges Hamnar att reagera.

– Det finns tyvärr inget som tyder på att Hamnarbetarförbundet kommer att lära sig av detta, tvärtom varnar de redan nu för hur de tänker agera i nästa avtalsrörelse. Det är därför dags att lagstiftarna tar sitt ansvar och sätter stopp inför nästa avtalsrörelse. Även LO måste sluta upp bakom detta, eftersom Transport hela tiden blir utsatta för undanträngningsförsök från HF, säger Johan Grauers i pressmeddelandet.

20 procent vill fortsätta strejka

Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för att godkänna det nya avtalet med siffrorna 80 mot 20. En femtedel av fackets medlemmar ville alltså fortsätta att strejka för att få igenom sina krav.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen, sade Erik Helgeson till Arbetaren tidigare under torsdagen.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om hamnstriden här.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Jessica Stegrud och Ulf Kristerson
Jessica Stegruds nära samarbete och relation med den högerextrema influencern Nick Alinia är helt och hållet statsminister Ulf Kristerssons ansvar. Foto: Jonas Ekströmer/TT och Anders Wiklund/TT

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Grattis Sverige. Vi har en statsminister vars makt vilar på ett regeringsunderlag som filmar, trakasserar och hänger ut meningsmotståndare på nätet.

Sverigedemokraterna, och inte minst riksdagsledamoten Jessica Stegrud, är på andra gången på mindre än en vecka i blåsväder sedan Expos avslöjande på onsdagseftermiddagen.

Men det är knappast Jimmie ”jag vet inte” Åkesson som borde hålla i hatten. Han sitter säkert och bland partiets kärnväljare spelar det nära samarbetet med tungt högerextrema medieaktivister ingen som helst roll. Det har visat sig förr och det kommer dessvärre visa sig även denna gång.

Högerextremisten Nick Alinias och Stegeruds relation

Värre huvudbry borde det däremot vara för Ulf ”den vuxne i rummet” Kristersson och resten av regeringen som bygger hela sin makt på SD:s villkorade stöd.

För marionettdockan Kristersson måste svara. Hur ser Sveriges statsminister på att samarbetspartiet, och de som alltså håller honom under armarna, har så nära kontakter med den allra yttersta extremhögern? Att den öppna rasist-influencern och rättshaveristen Nick Alinia, med uppenbara kopplingar till våldsamma vit makt-grupper, bjöds in till riksdagens lokaler av just Stegrud för att hänga (eller vad de nu gjorde?). Något Dagens Etc rapporterade om strax efter Expos uppmärksammade publicering.

Glöm inte SD:s trollfabriker

Det här är frågor som måste ställas och där har Kristersson en svår nöt att knäcka. För han bär naturligtvis det största ansvaret för hela soppan. Precis som med förra årets avslöjande om SD:s gigantiska trollfabrik. Och här ska han inte komma undan.

Lastar han än en gång över frågan på Jimmie Åkesson får vi anta att statsministern, som har mer än en kris att hantera just nu, tycker det är helt okej att hans regeringsunderlag springer runt och filmar, hotar och hänger ut meningsmotståndare på nätet. Som gapar om landsförrädare mot alla som inte delar den nya högerns snedvridna världsbild.

Törs, och jag tvivlar, Kristersson höja tonen mot SD riskerar samarbetet naturligtvis att spricka. Och då kan Moderaterna snart att vara ett parti i spillror. Vilket han naturligtvis vet.

Att Sverigedemokraterna gång på gång agerar som språngbräda mellan riksdagshuset och våldsamma nazistgrupper är däremot varken en nyhet eller särskilt förvånande. Det är business as usual och en del av den nya Tidöverkligheten. En verklighet som Moderaterna och de allt mer tynande och marginaliserade pyttepartierna L och KD svalt och accepterat, till och med drivit på, med full kraft.

För det måste de givetvis ställas till svars.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Hamnarbetare i förgrunden under hamnstrejken 2025. På tröjan står det: Enighet ger styrka. Flagga från Hamnarbetarförbundet i bakgrunden
En femtedel av Hamnarbetarförbundets medlemmar röstade för fortsatt strejk. Foto: Johan Apel Röstlund

Hamnkonflikten över: ”Förstår att vissa medlemmar är besvikna”


Hamnkonflikten är över. Under torsdagsmorgonen tecknades ett nytt kollektivavtal med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar. Beslutet fattades efter fackets medlemsomröstning där en femtedel av medlemmarna ville fortsätta strejka.

– Vi är nog alla lite besvikna, men ibland måste man ta ett taktiskt steg tillbaka, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren på torsdagsmorgonen.

Den utdragna och uppmärksammade konflikten tog slut efter att Hamnarbetarförbundet genom sin medlemsomröstning accepterade medlarnas bud. 

Löneökningar, men inte andra prioriterade frågor

Avtalet innebär bland annat löneökningar i nivå med det så kallade märket men i andra frågor fick hamnarbetarna ge med sig.

– Vi har inte uppnått några tvingande skrivelser vad gäller våra prioriterade frågor om skydd för förtroendevalda och en rimlig fritid för bemanningsanställda. Vi kommer fortsätta driva de här frågorna ute i avdelningarna under närmaste sexton månaderna innan nästa avtalsrörelse drar igång, säger Martin Berg, förbundsordförande i ett första pressmeddelande.

Stor respekt för dem som röstade för fortsatt strejk

Erik Helgeson är inne på samma sak och säger till Arbetaren att han förstår att vissa av förbundets medlemmar är besvikna.

– Jag har stor respekt för dem som röstade för att vi skulle fortsätta. Samtidigt är det bara ett och ett halvt år kvar till nästa avtalsrörelse och då är det skarpt läge igen.

I dag efter lunch ska Hamnarbetarförbundet träffa medlarna för att skriva på det nya avtalet.

Den uppmärksammade konflikten om Erik Helgesons uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Parterna möts på måndag i Arbetsdomstolen för en muntlig förberedelse.

Läs alla våra artiklar om Hamnstriden gratis här.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Alexandra Gnap, Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Polska aktivister hjälper flyktingar över gränsen från Belarus

Aktivister, anarkister och andra polacker från vänsterhåll är kritiska till den polska regeringens benhårda migrationspolitik. Medvetna om riskerna det innebär bistår de fortsatt människor på flykt, som kommer in i landet via Belarus, med humanitär nödhjälp. Detta trots att militariseringen hårdnar och allt fler trakasseras, anmäls och åtalas.

I början av sommaren 2021 förändrades livet i ett slag för polska Marianna Kuraks och hennes familj.

– Helt plötsligt en dag såg vi bönder jaga efter och skrika på personer på fälten inte långt från vårt hus, inleder Marianna Kurak, när vi sitter ner på Hard Rock Café vid Centralstationen i Warszawa.

Medan jag är på väg till gränsen och hem till henne är hon på väg till ett internationellt läger anordnat av ”No borders” i Nantes i Frankrike.

Hon fortsätter:

– Då förstod vi att något ovanligt var i görningen. 

Kurak bor i en liten by i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza i östra Polen, bara kilometer från den belarusiska gränsen. Snart skulle det visa sig att det bara var de första av tusentals personer på flykt från Afghanistan, Irak, Syrien och många andra länder i Mellanöstern och Afrika, som via Belarus kom till den polska gränsen och in i landet genom det Unesco-klassade nationalparksområdet Bialowieza.

Marianna Kurak. Foto: Christin Sandberg

Undantagstillstånd för att få bort asylaktivisterna

Kort efter att de första personerna setts på flykt stoppades en grupp med 32 afghanska flyktingar av polska gränsvakter. Av dem trycktes 17 tillbaka i en så kallad push-back medan den andra hälften blev fast på ett majsfält, i Usnarz Górny, på den polska sidan av gränsen, inte långt från familjen Kuraks hem. Medan militären försökte trycka tillbaka personerna över gränsen kämpade de för att hålla sig kvar med hjälp av tillresta volontärer, något som internationella medier rapporterade om.

Polsk polis och militär samlad vid gränsstaketet till Belarus i November 2021. Foto: Leonid Shcheglov/TT

Marianna Kurak och hennes familj hade helt plötsligt hamnat mitt i vad som sågs som en europeisk flyktingkris eftersom Polens gräns till diktatorn Alexander Lukasjenkas Belarus också är EU:s gräns mot diktaturen där. Till en början bidrog Kuraks familj med förnödenheter, eftersom det uppstod akuta behov av mat och vatten, kläder samt mediciner och sjukvård. Men behoven ökade.

– Det kom jättemånga tillresta under en kort tid: organisationsmänniskor, kunniga på asylrätt och migrationsfrågor, journalister och volontärer. Och eftersom det inte finns någonting här i princip så uppstod stora behov även hos dem. Att ha någonstans att sova och äta, så då öppnade vi upp vårt hem för dem, berättar Marianna Kurak.

Flyktingar frös ihjäl under vintern

Den polska regeringen utfärdade kort efteråt undantagstillstånd för att få bort asylaktivister och volontärer från området. Amnesty International och andra människorättsorganisationer vädjade till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att flyktingarna inte skulle skickas tillbaka till Belarus, eftersom de hade rätt att söka asyl och riskerade att utsättas för våld och att skickas hem till länder där de riskerade sina liv.

Marianna Kurak säger att det bara fortsatte. Att personerna på flykt fortsatte komma. Det var unga och gamla, kvinnor och män, barn, personer med funktionsnedsättningar och gravida kvinnor. På vintern, när temperaturen sjönk och kylan satte in, blev situationen extra svår. Det var också under vintern som ett av de första dödsfallen inträffade. En nigeriansk man, Ganiyu Olashile Raji, hittades ihjälfrusen bara några meter från ett hus i en av byarna i området. 

Kläder som lämnats. Foto: Christin Sandberg

Kuraks familjs hus fylldes av förnödenheter, mat, mediciner och volontärer som kom och gick. 

– Vi jobbade dygnet runt. Våra små barn hjälpte till att packa små kit med förnödenheter vid köksbordet. Vi körde aktivisterna fram och tillbaka. Vi sov knappt.

– Vi trodde att det var något tillfälligt, en akut situationen, att det skulle ta slut, säger hon.

Vittnesmål i dokumentären Green Border

I dag, fyra år senare, är behoven i princip lika stora, om inte större, hos människorna på flykt som lyckas ta sig in i Polen. Och Marianna Kurak har, trots böter, flera polisanmälningar och en rättegång mot sig, inte gett upp. 

De många vittnesmål från personer på flykt som Marianna och Tomasz Kurak har tagit del av under åren låg till grund för Agnieszka Hollands drama Green Border som gick på biograferna hösten 2024 och som Arbetaren har skrivit om.

Hon pratar fort och tittar ofta på telefonen för att ha koll på när det är dags att möta upp bilen med de andra aktivisterna som hon ska resa med till Frankrike. Det är fredag 1 augusti och runt tågstationen finns stånd där det säljs polska flaggor och många unga män utklädda i militärkläder rör sig bland turister och semesterresenärer. Senare samma eftermiddag klockan fem kommer en tyst minut att, precis som varje år, hållas till minne av Warszawaupproret 1944. Ett uppror som ledde till att tyskarna dödade 200 000 personer när Stalin underlät att stötta de polska motståndsmännen.

Polska myndigheter motarbetar aktivisterna

Marianne Kuraks engagemang är imponerande, men samtidigt är pressen på henne stor. Just nu har hon ett pågående rättsärende, i vilket hon står anklagad för våld mot en gränspolis. Detta efter att hon ingripit för att förhindra att en man från Etiopien tillfångatogs för att skickas tillbaka till Belarus. Det var förra hösten, när asylrätten gällde. I mars i år stoppade den polska regeringen rätten att söka asyl i landet.

– Mannen, som hade ringt till larmtelefonen i området, skrek ”jag vill söka asyl”, och jag sprang för att hinna fram till honom innan gränsvakterna. Sedan ställde jag mig på ett sätt för att skydda honom så han kunde skriva under asylansökan innan de tog honom, eftersom de då hade skickat tillbaka honom över gränsen till Belarus på en gång, berättar hon och fortsätter:

– Då ramlade jag och när jag låg ner ställde sig vakterna på mina armar. I flera minuter stod de så, och det är därför jag tror att jag har chans att gå vinnande ur den här rättegången, även om de har överklagat efter det första domstolsbeslutet till min fördel.

Men det är inte bara Marianna Kurak som de polska myndigheterna har försökt få att sluta genom att skrämmas.

#h5poland: Fem aktivister friades

Måndagen den 10 september friades fem aktivister, #h5poland, som sedan 2022 stod åtalade för att ha bistått med humanitär hjälp till flyktingar vid gränsen. De riskerade fem års fängelse.

– Äntligen, efter tre år kan nu både de fem, #h5poland, och hela ”gränsrörelsen” få lite andrum. Även om vår kamp fortsätter, säger frilansjournalisten Bartek, som är med i den polska anarkiströrelsen och som på grund av sin nuvarande arbetssituation inte vill uppge sitt riktiga namn. 

Samma dag som domen egentligen skulle ha tillkännagivits, onsdag 3 september 2025, inleddes en liknande rättegång mot en annan aktivist i rättegångssalen bredvid i gränsstaden Bialystok. Bartek säger att det handlar om rena politiska rättegångar – sätt att försöka kriminalisera humanitära hjälparbetare. Men det kommer inte lyckas, menar han. 

– Det är anarkister, lokala invånare, vänstermänniskor och personer tillhörande olika sociala rörelser och civilsamhällesorganisationer som bistått med humanitär hjälp i solidaritet med flyktingarna sedan starten och utsatt sig själva för risker, och de kommer att fortsätta, säger Bartek övertygad.

Marianna Kurak har tagit emot hundratals flyktingar i sitt hem i utkanten av den enorma urskogen Bialowieza, östra Polen. Foto: Christin Sandberg

Enligt honom arbetar de som bistår humanitärt vid gränsen under betydligt svårare förhållanden nu, under det nuvarande polska styret, än när partiet Lag och Rättvisa satt vid makten.

– Det är betydligt fler militärer i skogarna, gränsstaketet är farligare och staten har upphävt rätten att ansöka om asyl, säger Bartek och konstaterar att stödet bland den polska befolkningen i allmänhet inte är särskilt stort. Regeringen ledd av Donald Tusk har lyckats med sin propaganda: Att utmåla människorna på flykt som aggressiva unga män.

– Delvis stämmer bilden, det är mest unga män som kommer över gränsen i dag, säger Bartek.

Mur längst polsk-belarusiska gränsen

Detta eftersom Polen har byggt en mur med dubbla murväggar och taggtråd som man måste klättra över, där gränsen tidigare var öppen, och vilken vaktas av hårt beväpnade gränsvakter. De som försöker riskerar både att göra sig illa och att utsättas för våld. 

De anarkosyndikalistiska grupperna i landet är både aktiva och engagerade i protesterna mot den ”nya” liberala regeringens hårda flyktingpolitik. De sprider information och demonstrerar. Senast sista helgen i augusti anordnade de en stödmanifestation för de fem åtalade aktivisterna i Krakow. Bartek berättar att han var med och satte upp affischer och spred flygblad inför.

Stängsel och mur mellan Belarus och Polen. Foto: Christin Sandberg

Men i fält är de flesta humanitära volontärer som är kvar än i dag kvinnor och queer. Två av dem är forskarna, Natalia Judzinska från Warszawa och Inga Hajdarowicz från Krakow, som är de som ger mig skjuts de tre och en halv timme som det tar att köra från huvudstaden till gränsen.

Europas andra larmtelefon för människor på flykt

Natalia Judzinska har rest till området en gång i månaden sedan oktober 2021. Hon var med och satte upp den larmtelefon som människor på flykt kan ringa till för att få just humanitär hjälp. Det är den andra larmtelefonen för flyktingar i Europa initierad av humanitära aktivister, efter den som startades på Medelhavet när de europeiska länderna inte ville ta ansvar för att hjälpa människor i nöd på havet.

Om någon larmar tar de sina ryggsäckar, som väger mellan 30 och 40 kilo, och letar sig fram till den punkt i skogen där personen befinner sig.

– Det handlar om att ge mat och vatten, och ibland är personerna så utmattade att de inte orkar få i sig något själv, och då hjälper vi till. Vi hjälper dem att byta ut genomblöta kläder och skor, att lugna rädda personer, lyssna och ge tröst genom handling och ord.

Inga Hajdarowicz och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Natalia Judzinska beskriver det som ett i längden ganska monotont och utmattande arbete. Hon tror att det är förklaringen till att en majoritet av volontärerna, fyra år in i flyktingkrisen, är kvinnor.

Militär med 17 dagars utbildning

Natalia Judzinska har också grundat nätverket ”Forskare utan gränser”, som även Inga Hajdarowicz tillhör. Det innebär att de systematiskt bidrar till datainsamling kring flyktingsituationen. De kör runt mig i det enorma skogsområdet, ett av de få i världen där den europeiska bisonoxen – visenten – lever, och som i dag är tungt militariserat. Soldater är numera en nästan lika vanlig syn som turister. 

– De kallar in soldater från hela landet. Många som aldrig tidigare har varit här, eller i en skog för den delen. Det är både utbildade yrkesmilitärer och beväpnade soldater som tillhör den så kallade territoriella försvarsstyrkan. De killarna har bara 17 dagars utbildning innan de skickas till gränsen, berättar Inga Hadarowicz medan vi promenerar så nära muren det går att komma.

En mur som den polska regeringen byggde upp på sex månader, inte långt efter att människor på flykt börjat komma via Belarus.

Gravar för personer som dött vid gränsen. Foto: Christin Sandberg

Det har kallats för hybridkrig, att Lukasjenka har underlättat för människor på flykt att ta sig in i Europa för att destabilisera EU – en bild som aktivisterna vill nyansera. 

– Människorna på flykt är långt ifrån passiva åskådare som har använts av Lukasjenka. 

Inga Hajdarowicz har själv varit i Libanon och Syrien och bland annat sett de resebyråer som sålt paket till Europa, de flesta med flyg via Minsk, och transport till gränsen. 

– Det är sant att Lukasjenka gjorde det lättare för människor att flyga till landet. Men de som har köpt resorna har varit människor som sett ett fönster – en möjlighet att lämna en hopplös framtid i hemlandet utan att ha en aning om att de därmed har använts som brickor i ett politiskt spel, säger hon.

Militariserad zon och upptrappning

Det är också sant att belarusiska soldater tvingar tillbaka dem som försökt ta sig över gränsen men inte lyckats, utan tagits av polsk militär och skickats tillbaka.

En del tillbringar upp till flera veckor i den militariserade zonen på belarusisk sida. Natalia Judzinska säger att de har träffat personer som har skickats tillbaka i så kallade push backs upp till ett tjugotal gånger innan de lyckats ta sig in i Polen och vidare bort från gränsområdet.

Matpaket som tas med ut till de personer på flykt som larmat. De är alla i desperat behov av vätska och näring i isoleringen i skogen. Foto: Christin Sandberg

Den polska regeringen ledd av premiärminister Donald Tusk har under parollen East shield (Östra skölden) gett sig ut på missionen att bygga Europas ledande militär. Det är ledstjärnan i den militära upprustning som nu sker. Ett av de senaste besluten i juni var att minera gränsmarken. Förutom fysiska hinder handlar det om avancerad AI-utrustning som ska hjälpa till att spåra upp personer i rörelse.

– Allt är business och nya sätt att tjäna pengar, säger Inga Hajdarowicz och tillägger: 

– Militariseringen är en jätteindustri i sig, men det har också blivit ett sätt att tjäna pengar på dem som flyr. 

Risk att bli upptäckt – rädsla att larma

Samma dag som vi kommer till skogsområdet vid gränsen börjar deras skift kopplat till larmtelefonen. Med oss är även sjuksköterskan Aleksandra Gnap. Hon berättar att de försöker ta upp så detaljerad information som möjligt när någon larmar. Storlek på skor inte minst. Träskmarken i skogen är förödande för dem som tvingas röra sig i den under mer än ett par dagar.

Aleksandra Gnap. Foto: Christin Sandberg

– Värst är det att få skyttegravsfot, det vill säga skador på fötterna efter att ha gått i vatten och blöta skor under flera dygn, ibland veckor, i den oländiga terräng som skogen utgör. Nästan alla som tillbringar många dagar i skogen drabbas av det, säger Aleksandra Gnap och tillägger att på vintern handlar det om frysskador.

Många lider dock i tysthet, eftersom det innebär stora risker för personerna på flykt att larma på hjälp. Ibland ringer de och stänger sedan av mobilen för att inte bli upptäckta. Militärerna följer nämligen mobilsignalerna. Och den som måste vänta på hjälp måste gömma sig väl i skogen. Militären har kameror och mörkerkameror, drönare och hundar. 

Även aktivisterna måste vara försiktiga. 

– Framför allt måste vi göra allt vi kan för att inte sätta personerna på flykt i en farlig situation, att de inte råkar bli upptäckta. Vi går långa sträckor till fots i skogen, och gömmer oss när vi behöver, i samband med att vi rycker ut, berättar Inga Hajdarowicz.

Besök av gränspolisen hemma hos familjen Kurak

De måste också tänka på att inte riskera repressalier själva. De ska till exempel inte gå tillsammans med personerna på flykt, då kan de anklagas för medhjälp till människosmuggling. Så de har sina strategier.

– Vi försöker låtsas att vi är turister så långt det är möjligt, även om vi vet att en del militärer mycket väl vet vilka vi är efter så här lång tid. När de stoppar oss blir det därför som en lek när de frågar och vi svarar vad vi gör där, säger Inga Hajdarowicz.

Inga Hajdarowicz, Alexandra Gnap och Natalia Judzinska. Foto: Christin Sandberg

Även familjen Kurak har fått sin beskärda del av skrämseltaktik. Hemma i huset har familjen nyligen fått påhälsning av gränspolisen – efter att den asylsökande man som Marianna Kurak försökte skydda, när hon ramlade på fältet, besökte dem innan en rättegång. 

I köket sitter en tv-skärm uppsatt med kameror riktade mot byns enda gata. 

– Vi satte upp den efter att polisen varit här, säger Tomasz Kurak, när jag kommer hem till familjens gemytliga trähus.

– Badrummet är tyvärr under renovering på grund av slitage, säger han, och visar runt i det lilla huset där halva undervåningen är fylld av varma filtar, kängor, mediciner och termosar. Övervåningen är fylld med madrasser. Ute finns en barack med förnödenheter och på gården står två demolerade bilar. Han öppnar bagageluckan på en av dem och visar hur familjebilen kördes sönder på ett par år.

Skolar om sig till sjuksköterska

Men mest har det slitit på den mentala hälsan. Särskilt för Tomasz Kurak har engagemanget sugit ur mer livslust än han fått tillbaka. Han berättar hur den ekonomiska situationen kraschat: först tvingades de professionalisera nödhjälpsarbetet när det var som mest. Nu när bidragen från de större nationella och internationella civilsamhällesorganisationerna har sinat, står de med obetalda räkningar och en massa formulär som han känner sig oförmögen att fylla i. Samtidigt som det fortfarande är människor på flykt i skogen runtom.

Marianna Kurak säger att de har betalat ett högt pris som familj, men att hon själv får tillbaka energi på något sätt genom medmänskligheten. Hon har också påbörjat en utbildning för att bli sjuksköterska, eftersom de medicinska behoven hos flyktingarna är stora och de sjukvårdskunniga i området få. 

– Jag kände att min akademiska utbildning inte räckte till i den här turbulenta tiden vi lever i. Och upptäckte nog också att jag hade läggning för yrket, säger hon med ett leende. 

Varken hon, Natalia eller Inga vill säga att de ”hjälper” någon eller räddar liv.

– Det handlar mer om medmänsklighet, säger Marianna Kurak.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Greta Thunberg och den tyska palestinaaktivisten Yasemin Acar i Tunisien på väg mot Gaza
Med på den internationella hjälpkonvojen finns bland andra svenska Greta Thunberg och den tyska människorättsaktivisten Yasemin Acar. Foto: Skärmdump X och Anis Mili/TT

Ny misstänkt israelisk attack mot hjälpkonvojen


Ytterligare en israelisk drönarattack mot ett av de tjugotal fartygen i den internationella solidaritetsflottan Global Sumud Flotilla, GSF, ska ha skett under natten mot onsdagen. Det menar åtminstone aktivister ombord som trots det fortsätter att segla mot Gaza i hopp om att bryta blockaden.

Enligt GSF är det den andra israeliska attacken på bara något dygn. Under natten mot onsdagen ska ett av fartygen ha beskjutits av en misstänkt drönare. Också det på tunisiskt vatten i södra Medelhavet. Dock utan att någon kom till skada. Ombord finns bland annat flera amerikanska medborgare. 

Flottan, som består av 22 båtar med människorättsaktivister från 44 olika länder, kommer trots det inträffade fortsätta sin seglats mot Gaza med målet att uppmärksamma Israels pågående folkmord och bryta den olagliga ockupationen av Gaza.

Med i konvojen finns bland annat Greta Thunberg och den avhoppade vänsterpartisten Lorena Delgado Varas. 

Publicerad Uppdaterad