Hur länge varar revolutionen? Känslan av att allt går att förändra, att rådande orättvisor kan övervinnas, blir sällan långlivad. Euforin mattas av och slukas av en bekant alldaglighet. Var det i själva verket en revolution som inträffade? Handlade det kanske mer om kosmetiska reformer för att dölja ett skifte av eliten vid makten. I Bolivia har dessa frågor ställts på sin spets av den nya filmen Insurgentes. Ibland är historierna om revolutionen lika viktiga som de fysiska händelserna.
Det var i demokratiska val december 2005 som fackledaren Evo Morales Ayma och det socialistiska partiet MAS svepte till makten i den fattiga andiska nationen. För första gången hade en medlem av ursprungsbefolkningen, som utgör en majoritet, valts till president. När Morales, känd som ”Evo”, installerades i sitt ämbete förklarade han att 500 år av kolonialism var över. Det var dags att bygga ett nytt Bolivia. Då stod förväntningarna på sin topp. Nu, sex och ett halvt år senare, verkar den revolutionära smekmånaden vara över.
Den mättade symboliken i att Bolivias förtryckta ursprungsbefolkning återvände till makten har förbytts till realpolitiska besvikelser och oro bland många över vad en faktisk maktförskjutning innebär. I ett klimat av ifrågasatta drömmar där strejker och oroligheter har avlöst varandra hade Jorge Sanjínes premiär på filmen Insurgentes eller ”Upprorsmakare” i augusti 2012.
Sanjínes, född 1936, är en ikon inom den bolivianska och latinamerikanska filmen. En Bergman från Anderna, med skillnaden att den vite Sanjínes vigt sitt konstnärskap åt uttalat politiska filmer som skildrar den andinska ursprungsbefolkningens situation. Tillsammans med kollektivet ”Ukamau” började han under 1960-talet göra filmer som kritiserade det bolivianska samhällets behandling av ursprungsbefolkningen, som sågs som andra klassens medborgare. De första filmerna, som var på det andinska språket aymara, blandade en djup symbolisk sovjetisk montageteknik med mer dokumentära inslag inspirerade av italiensk neorealism. I Ukamau (Så är det) från 1966 våldför sig en mestis på en kvinna från ursprungsbefolkningen, ett symbolisk brott som måste sonas på ett lika symboliskt manér. Yawar Mallku (Kondorens blod) från 1969 handlar om den amerikanska Fredskårens tvångssteriliseringar av ursprungsbefolkningen. Filmen bidrog till att Fredskåren kastades ut från landet. Sanjínes vann uppmärksamhet och priser med sina första filmer men drabbades snart också av censur och år i exil under blodiga militärdiktaturer.
Sanjínes nya film slog ned som vore den en brevbomb som postats runt 2006, tiden för Evos tillträde. Insurgentes, producerad med hjälp från Venezuela, är en hyllning till de upprorsmakare som gjorde revolutionen möjlig. Sanjínes visar tablåer förställande scener där ursprungsbefolkningen reser sig upp mot en kolonial stat. Filmen är en rörlig illustrerad historiebok som har ett mål och mening: att skapa en ny historia där motståndet mot denna koloniala stat spelar huvudrollen. Åskådaren ges bild efter bild av ursprungsbefolkningens uppror mot en rasistisk överhöghet. En framträdande plats tar ledarparet Tupac Katari och Bartolina Sisa som ledde en stor kampanj mot spanjorerna 1781 då La Paz belägrades. När Tupac Katari avrättades av spanjorerna ska han ha yppat den legendariska profetian att ”tusen miljoner” skulle återvända för att fortsätta kampen efter hans död. Sanjínes skildrar detta ”återvändande”. Hjältars frusna ansikten blickar ofta med beslutsamhet mot framtiden.
Motståndshistorierna vävs samman med Sanjínes berättarröst och skapar en linje från Tupac Katari och Bartolina Sisa ända fram till Evo själv. Filmen genomsyras av politiskt patos och entusiasm över att den kuvade majoriteten nu ”återvänt” och tillträtt makten. Anslaget är lika bombastiskt som didaktiskt. I en av filmens slutscener sitter en grupp från den rika vita överklassen på en golfklubb och ser under stort obehag på tv-n som visar Evos första tal som president 2006. Betjänterna, som samtliga är från ursprungsbefolkningen, kan inte dölja sina leenden. Sanjínes film är inte subtil. Budskapet är lika enkelt som uppenbart: revolutionen har segrat.
Insurgentes möttes av skeptiskt höjda ögonbryn hos en urban intellektuell elit som företrädelsevis är mestiser och från ett äldre socialistiskt garde. De ville inte återvända till 2006 års revolutionsyra. Sanjínes var ur takt med tiden och hade blivit en propagandist för vad som går under benämningen ”el proceso de cambio”, förändringsprocessen ledd av Evo och MAS för att avkolonisera Bolivia. I kritiken höjdes Sanjínes tidigare verk till skyarna, men det var ingen tvekan om att kejsaren nu var naken. En film om ursprungsbefolkningens motstånd var i sig själv inte kontroversiellt. Dessutom fanns det plats för inte bara de stora namnen på de klassiska upprorsmännen som Tupac Katari och Pablo Zárate Wilka, fram trädde också de som använt lagen, som Santos Marka T’ula, eller utbildningen, Eduardo Nina Quispe, i motståndet. Det var porträttet av Evo som slutstation som upprörde kritikerna. Den skarpa motsättningen mellan infödd och ”vit” i filmen gjorde inte det hela bättre.
Det går inte att förneka att Evo och hans regering har haft ett problematiskt år. I mars, efter den årliga karnevalen, började strejker som lamslog landet. En lång rad grupper gick ut i protest mot regeringen och för sina privilegier, bland dem läkare och sjukhuspersonal och, i en smått absurd vändning, polisen som visade att de också kunde skapa kaos i samhället. En allvarlig konflikt mellan regeringsavlönade gruvarbetare och de som ”frilans” söker upp fyndigheter (en långt större grupp) eskalerade under sommaren vid gruvan i Colquiri 35 mil söder om La Paz. I mitten av september kom båda grupper till huvudstaden och använde dynamit i sammanstötningarna. En gruvarbetare dödades och flera skadades.
Den för regeringen känsligaste konflikten rör en planerad väg genom ett naturreservat i djungeln öster om La Paz, ”Territorio Indígena y Parque Nacional Isiboro Secure”, mer känt under förkortningen TIPNIS. Vägen har kritiserats av många inom ursprungsbefolkningen som bor i området. Frågan är delikat för regeringen som ofta retoriskt åberopar ”moder jords” rättigheter. I september 2011 använde polisen våld när de bröt upp ett protesttåg mot vägen. Det är svårt att bortse från händelsens symbolik. Evo kom till makten efter att staten använt omfattande brutalitet, dels under protesterna mot vattenprivatiseringar i Cochabamba 2000, men främst under det så kallade ”gaskriget” om utförsäljningen av naturgas i El Alto 2003 då ett stort antal människor dödades (två händelser som också återskapats i Sanjínes film). Även om polisaktionen mot TIPNIS-protestanterna i Chaparina 2011 på intet sätt var lika brutal, kvarstod faktum att en president som ville avkolonisera Bolivia använt statsrepression mot ursprungsbefolkningen.
Evo har överlevt tidigare politiska kriser, främst i förhållande till låglandsdistrikten, med en mindre del ursprungsbefolkning som sökt utökad autonomi 2008. Den gången föll motståndet på sin egen extremism, speciellt efter att ett antal supportrar till MAS mördades vilket ledde till nationellt stöd för att återställa ordning. Situation nu är långt mer komplex.
I protesterna mot vägen genom TIPNIS har delar av ursprungsbefolkningen, allsköns vänstergrupper och högern kommit samman i oheliga allianser. Speciellt överraskande är den neoliberala högerns nyvunna miljöintresse. En till stor del regeringsfientlig media spär på det uppskruvade tonläget. Evo och hans ministrar blir till både Hitler och Stalin i förvånansvärt långsökta jämförelser i ett land som känner till verklig repression. Konflikter, konspirationer och förolämpningar tillhör vardagen. Evos regering bidrar själva med ett upprepat mantra om att var protest är ett förklätt kuppförsök av högern.
Mitt i allt detta anlände alltså Sanjínes Insurgentes som en historiens ängel när många inte ville veta av historiens symbolik. Men det går inte att förneka att det också fanns spår av sanning i revolutionshyllningen. Bara att Evo och MAS har hållit sig kvar vid makten är ett smärre underverk i ett land där militärkupper avlöst varandra och politisk instabilitet har varit regel snarare än undantag. En ny radikal konstitution har också skrivits och antagits i vilken de rättigheter som ursprungsbefolkningens så länge kämpat för blivit lag. Nya mynt präglas för den ”mångnationella staten”. Identitetshandlingar får nya utseenden. Den andiska befolkningens flagga, whipalan, hänger utanför de officiella byggnaderna bredvid den bolivianska och finns nu på polisen och militärens uniformer. Nya frimärken föreställer Tupac Katari och Bartolina Sisa.
Bolivias konflikter har traditionellt sett handlat om kontrollen över de omfattande naturrikedomarna. Den nuvarande regeringen kom till makten efter folkliga protester mot neoliberala utförsäljningar och har utfört omfattande nationaliseringar. Bolivia har, vid sidan om en rad andra tillgångar, de största naturgasrikedomarna i Sydamerika. Pengarna från denna sektor fyller nu landets kassakistor samtidigt som regeringen, under de senaste åren, har haft en positiv ekonomisk konjunktur, i likhet med stora delar av de latinamerikanska länder som inte följt den neoliberala agendan.
Det gynnsamma ekonomiska läget lockar fram protester från särintressen. Dessa intressen kommer till stora delar från en urban medelklass. Fattigdomen på landsbygden är dock fortfarande allvarlig. Regeringen har satsat stora resurser på att bekämpa denna misär. Enligt deras egna siffror har de varit framgångsrika, rent vatten och primärsjukvård når nu ställen som innan inte haft något. I den nya långsiktiga ekonomiska planen från i år återfinns tre mål: att utrota den extrema fattigdomen, se till att basal samhällsservice når hela landet, och att Bolivia blir självförsörjande när det gäller livsmedel. I val efter val har Evo fått ett översvallande stöd från den i huvudsak fattig befolkningen.
Det är svårt att förneka att det sker verkliga förändringar i Bolivia. En av dem är att nya grupper människor med sin bakgrund i den stora, och unga, ursprungsbefolkningen börjar ta över makt i samhället. De gamla politiska och ekonomiska eliterna har fått stryka på foten och nu hotas den intellektuella eliten som har tillgång till landets medier. Många från samma gamla elit reagerade mot Sanjínes film. Den tidigare rådande schablonen var att ”indianen” var bitter och missnöjsam. Nu har en vit-mestis medel- och överklass tagit över den rollen, från höger till vänsterkanten på det politiska spektret.
Kritiken mot Sanjínes är dock inte utan sina poänger. Men problemet är inte bara det propagandistiska anlaget, den ideologiska historieskrivningen eller att Sanjínes firar starka individer samtidigt som han hävdar att han skildrar en kollektiv motståndsmentalitet. Värst är att Insurgentes lider av en estetik som hämtat från en tv-såpa. Den mest effektiva scenen är ironiskt nog en inklippt tv-upptagning av Evos installationstal från 2006. Det dokumentära segrar över fiktionen. Sanjínes ville uppenbarligen göra en film som kunde ses av alla och appellera till de som utgör revolutionens ryggrad, men i denna process sänkte han sig till den lägsta gemensamma nämnaren. Precis som Sanjínes har också Evo och hans regering haft stora problem att fylla den stora revolutionskostymen. Mest allvarligt är svårigheten att kommunicera sina framgångar till de delar av befolkningen, ofta en växande medelklass, som inte direkt ser resultaten. Regeringen trasslar in sig i kortsiktiga satsningar och aggressiva utspel, samtidigt som dess långsiktiga arbete för att förändra Bolivia paradoxalt nog ofta sker i skymundan. Revolutionens symboler har skapats, men de väntar fortfarande på de passande bilderna. Framför allt väntar de på ny konstnärer och fler intellektuella som kan stå för en kreativ kritik.
Den bolivianska revolutionen kommer förmodligen mynna ut i en förutsägbar populism om nya vägar runt de gamla problemen rörande hur industrialism och kommersialism i ett utvecklingsland kan samexistera med socialism och respekt för alla gruppers kulturella historier, från ursprungsbefolkningen till européernas ättlingar. Mycket av den existerande kritiken från vänsterkant hänger sig åt att fördjupa klyftorna snarare än ett visa på hur dessa kan överkommas. I reaktion på deras minskande inflytande har många bland de intellektuella satt sig i en bekväm sits där de säger nej till allt, medan regeringen fortfarande är mycket stark med dess stöd från landets fattiga. Detta gjorde det lätt att med emfas neka Sanjínes proposition att Evo var slutpunkten för de förtrycktas befrielse. Sanningen är också givetvis mer komplicerad än vad Sanjínes ville göra gällande, revolutionen fungerar bara som mål och är förlorad vid seger.
