Bemanningsanställda sluter upp i leden

Tuve, Hisingen, den 14 september. Klockan är 15.31 och vid flöde nummer fyra hänger en motor i luften. Den kommer att få hänga kvar en stund till. Om drygt tio minuter skyndar dagskiftet ut genom grindarna, i hopp om att kunna ta ­täten i den rullande karavanen av bilar på väg mot Torslanda, där många av Volvoarbetarna bor.

Hösten 2012 stämplar 1  760 verkstads­arbetare in varje dag på Volvo Trucks fabrik i Tuve, där lastbilarna slutmonteras och skickas iväg i mer eller mindre färdigt skick, utifrån beställarens önskemål. Sedan den 1 oktober kommer 335 av dem till jobbet i svarta kläder.

Sebastian Rosell är 24 år och kommer från Kortedala. Han är en av dem som rekryterats för att fylla upp det nya kvällsskiftet som satts in för att producera den nya Volvo FH-modellen. Lanseringen i mitten av september blev lyckad, och därför fortsätter ledningen med den planerade ökningen av produktionstakten i vår.

Att det står Adecco på tröjan i stället för Volvo är inget Sebastian Rosell tänker så mycket på. De ”blå” arbetskamraterna är sjyssta, tycker han.

– Jag hade lite förutfattade meningar om hur det skulle vara att komma som bemanningsanställd. Men de har varit väldigt tillmötesgående här. Det känns väldigt bra. Jag gillar arbetarna och attityden här inne.

Sebastian Rosell är imponerad av IF ­Metalls starka ställning på arbetsplatsen. Så var det inte på hans förra jobb, ett lager, berättar han. Därifrån sade han upp sig på grund av arbetsvillkoren och klimatet på arbetsplatsen.

Han sticker inte under stol med att han inte är överdrivet förtjust i sin nuvarande anställningsform.

– Vi har två veckors uppsägningstid, bara det är otryggt i sig. Skulle det skita sig så…

Själv tänker han göra allt för att göra ett gott intryck på Volvocheferna och kollegerna.

– Kommer man in i rätt tid och håller sig framme så kanske det finns möjlighet att gå vidare och bli fast anställd här på Volvo.

 

P

ia Winstedt jobbar i samma arbetslag som Sebastian Rosell. Även hon bär Adeccokläder, men det har hon inte alltid gjort. För åtta månader sedan var hon en av dem som fick gå i den senaste vågen av uppsägningar på Volvo Lastvagnar.

– Jag missade återanställningsrätten med en dag, konstaterar hon med ett snett leende.

Efter att ha harvat runt på olika tim­anställningar inom vården och gjort en vända i deliavdelningen på Ica, bestämde sig Pia Winstedt för att ta chansen när hon såg Adeccos annons.

Hon tackade samtidigt nej till en tjänst på det äldreboende där hon vikarierat en tid.

– Mina pojkar fick välja. Det funkar inte för mig att jobba kväll och natt, säger hon.

Pia Winstedt är ensamstående förälder till två söner, nio och tolv år. Med tanke på att hon bor i Torslanda och har nära till jobbet passar Volvos dagskift henne ganska bra. ­Tidiga eftermiddagar är guld värt.

Pia Winstedt säger att hon känner sig hemma i gänget på Volvo, det är en tillåtande atmosfär bland verkstadsarbetarna. Rå men hjärtlig, perfekt för den som likt Pia gillar att snacka och skämta på dagarna.

– Vem fan tycker det är roligt att bygga lastbilar? Men det är folket här som gör det. Här får man vara hur brötig och stökig man vill, säger hon.

Hon hade så klart helst varit kvar i sin första anställning på Volvo. Att bli bemannings­anställd är ett nedköp, hur man än vänder och vrider på det.

– Det är klart att man är lite orolig. Allt beror på om den nya bilen säljer eller inte.

Hon kommer sedan på en bra sak med sitt nya jobb. Lönen blir antagligen något bättre än vad hon hade tidigare, tack vare Adeccos avtal med facket, som ger de anställda en lön som baseras på ett genomsnitt av vad de Volvo­anställda tjänar.

Trots allt hoppas Pia Winstedt på en framtid inom Adecco.

– Jag har alltid varit emot det här med bemanningsföretag. Men så som de har lagt upp det verkar det inte som att man bara kastas ut hur som helst. Det låter som om de är måna om oss, de vet nog vad de har för rykte.

 

I

foajén kommer Christina Bengtsson och Caroline Gerle, på väg mot kaffeautomaten. De har båda fast anställning på Volvo sedan flera år tillbaka, och just i dag har de utbildning. Caroline Gerle säger att hon tycker synd om den inhyrda personalen. Hon är rädd att det blir en tystare arbetsplats framöver. De bemanningsanställda kanske inte vågar ställa samma krav, menar hon.

– Det är ganska inhumant att vara så utbytbar. Hellre då att bli provanställd och ­sedan eventuellt bli anställd av Volvo.

Christina Bengtsson tror att det finns en risk att de inhyrda går miste om förmåner som de själva har, som möjligheter till fortbildning.

Sedan tillägger hon:

– Ska man se på det krasst så blir det som en buffert för oss som är Volvoanställda.

K

atarina Kristoffersson är Volvo­anställd och jobbar i samma arbetslag som Pia Winstedt och Sebastian ­Rosell. Hon sitter också i styrelsen för Metalls avdelning 36, och har varit med att organisera introduktionen för de Adeccoanställda, som facket gjort tillsammans med Volvos ledning.

Katarina och hennes fackliga kollegor var av förklarliga skäl starkt emot att ledningen tog hjälp av ett bemanningsföretag. Förhandlingarna var hårda.

– Vi hade mycket aktiva diskussioner med ledningen. Men eftersom lagarna ser ut som de gör så hade vi inte mycket att sätta emot.

När det blev klart att det utökade kvällsskiftet skulle bemannas med extern personal uppstod en oro att de skulle få utgöra ett slags b-lag på arbetsplatsen, berättar Katarina Kristoffersson.

– Den risken finns. Precis som det blir uppdelat mellan visstidsanställda och tills­vidareanställda. Det fanns en farhåga att de skulle bli satta på de tyngsta momenten.

Katarina Kristoffersson och hennes kollegor har gjort vad de kunnat för att motverka en sådan uppdelning. Introduktionen av de Addecoanställda har skett successivt, de första började göra sina första skift redan i augusti. Sedan dess har totalt 335 personer fått läras upp, både kring arbetsrätt och ­arbetsuppgifter.

Och vid en första anblick ser det ut att ha gått bra. Inte minst visas det genom att omkring 80 procent av den inhyrda personalen har gått med i facket, säger Katarina Kristoffersson.

– Vi har försökt göra det bästa av situationen och satsat på att försöka organisera så många som möjligt. Utanför Volvostaketet är den siffran, 80 procent, helt otrolig, det finns ingen som är i närheten, förutom möjligen SKF, där kanske de ligger bättre till.Framför allt för bemanningsföretag är det en otrolig siffra.

Hon har ändå vissa farhågor inför fram­tiden, som handlar om samma saker som Christina Bengtsson och Caroline Gerle uttryckt.

– När de Adecco­anställda är innanför våra grindar gäller vårt kollektivavtal. Men deras uppsägningstid är två veckor, vilket jag befarar kommer föra med sig att de är tystare. Jag tror inte att de till exempel kommer våga driva frågor om arbetskläder eller skor, eller säga ifrån. Det gör man inte om man har så pass osäkra anställningsformer. Många är dessutom unga och detta är deras första jobb. De vet inte alltid sina rättigheter, säger Katarina Kristoffersson.

I den 110  000 kvadratmeter stora fabriken har det monterats lastbilar sedan 1982. Numera skeppas årligen omkring 35  000 lastbilar iväg från Göteborgs hamn, till över 140 länder. Hur många det blir nästa år, och året därpå, är svårt att förutse. Produktionen lyder under kvartalsrapporternas obevekliga lag. Ledningen på Volvo Trucks AB gasar och bromsar efter bästa förmåga för att rulla med så gott det går i konjunktursvängarna på världsmarknaden.

Kanske kommer Sebastian Rosell gräma sig i framtiden över att han inte var lite snabbare med att söka till Volvo. Det har knappt gått ett halvår sedan 200 personer erbjöds tillsvidareanställning i Tuve.

– Vi hade tidigare tagit in ett antal visstidsanställda, och så bedömde att vi behövde gå upp i takt och då erbjöd vi dem fast anställning, säger Johan Jinhage, platschef på Volvo Trucks AB i Tuve

Kanske var det en historisk händelse. Senare under våren, i förberedelserna inför lanseringen av den nya lastbilsmodellen i FH-serien, insåg man att ytterligare personal skulle behövas.

– Vi bestämde oss för att lägga på ett extra halvt kvällsskift på slutmonteringen, för att kunna göra ytterligare 25 bilar i veckan. Då bestämde vi oss för att jobba med Adecco, säger Johan Jinhage.

Han anser att bemanningsföretagen är framtiden för bilbranschen. Det är nödvändigt för att klara de snabba svängningarna på världsmarknaden. I Tuve följer man bara samma väg som branschen i övrigt, menar han.

– Lastbilsbranschen är numera cyklisk, förr var den mer stabil. Det betyder att vi måste säkerställa en flexibilitet i produktionen. Jag tror att vi kommer ha det här arbetssättet i framtiden.

Johan Jinhage erkänner att man provar sig fram. Allt är inte glasklart kring hur det ska gå till rent praktiskt.

– Vi har inte mycket erfarenhet av sådant här på Tuvefabriken, så det är en del nya frågeställningar som vi har behövt ta ställning till. Jag ska inte sticka under stol med att det varit diskussioner med facket, säger han, och upplyser samtidigt om att Adecco lyckats ­rekrytera över 33 procent kvinnor till tjänsterna, vilket är dubbelt så mycket som Volvos eget genomsnitt på 16 procent.

 

D

e 335 personerna som rekryterats till Volvo för Adecco har skrivit på ett anställningsavtal som gäller till och med mars nästa år. Under den tiden har de två veckors uppsägningstid.

Men Volvos avtal med Adecco ger dem möjlighet att ”boka av” personalen med kortare varsel än så.

Riktigt hur enkelt som helst är det dock inte, påpekar Johan Jinhage. Arbetet på monteringen är inget som vem som helst kan komma in och utföra.

– Det är inte bara för vem som helst att ställa sig vid linen. Den inhyrda personalen har fått en fyra till sex veckor lång introduktion. De första togs emot redan i augusti, och sedan har övriga successivt skolats in.

Men i teorin kan de anställda på Adecco alltså sägas upp helt från sin anställning med två veckors varsel. Ett alternativt scenario är att Volvo säger upp sitt avtal med Adecco, och då ingår det i bemanningsföretagets policy att hitta ett nytt uppdrag till den anställde, inom anställningsperioden som i det här fallet är sex månader.

– Våra anställda har en ambulerande anställningsform, säger Niklas Evheden, kontorschef för Adecco Industri & Logistik i Göteborg.

Men det betyder inte att man behöver tacka ja till vad som helst, enligt Niklas Evheden. Till exempel finns det en gräns för vad som anses som rimlig resväg. Den anställde får räkna med att det i värsta fall kan ta upp till en och en halv timmes enkel resväg till jobbet. Då räknas tiden från Adeccos kontor på Götgatan. Den som råkar bo åt fel håll, till exempel söder om Göteborg, kan om den har otur anvisas ett jobb norr om stan. Men det brukar sällan inträffa, säger Niklas Evheden.

– 98 procent av våra kunder finns inom Storgöteborg.

Adecco Group är ett multinationellt företag med bas i Schweitz, och är världens största bemannings- och rekryteringsföretag. Över hela världen arbetar varje år omkring tre miljoner människor för Adecco. I Sverige har Adecco cirka 50 kontor spridda över landet. Omsättningen för svenska Adecco uppgick år 2011 till omkring 2,5 miljarder kronor.

Själva affärsidén handlar om att tillhandahålla tillfällig personal till företag som inte själva är beredda att anställa.

Som anställd på kollektivsidan på Adecco erhåller man snittlönen ute på uppdraget. Det innebär att man som inhyrd konsult ­tjänar bättre än kundens egna nyanställda, poängterar Niklas Evheden. Han uppger att en majoritet av Adeccos anställda brukar ­erbjudas en anställning hos något av kund­företagen efter en tids inhyrning.

– Vår förhoppning är alltid att våra anställda ska bli tillsvidareanställda. Ungefär 70 procent av våra anställda hamnar som fast personal hos kunden.

Frågan är hur stor chansen är för Sebastian Rosell och de andra på Volvo.

 

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren.  Foto: Pontus Lundahl/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Tidens melodi

Land skall med lag byggas.
Fred skall med vapen tryggas.
Brott skall med skott förebyggas.

Folket från folkbildning skall renas.
Med hederlig är det svensk som menas.
Kvinnor i slöjor skall stenas.

Det är alltid dom, aldrig vi.
Så spelas den här tidens melodi.
Fängslade barn gör dig fri.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
”Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern.” Foto: Oscar Olsson / TT / Annie Hellquist / Montage: Arbetaren

Sensationalism när ETC granskar vänstern

Det senaste året har ETC publicerat artiklar som skapat diskussion om både Palestinarörelsen och den utomparlamentariska vänstern, inte minst vad gäller informationssäkerhet. Gabriel Kuhn och Ninïan Sassarinis-McGowan menar att artiklarna baseras på tvivelaktiga grunder och undrar om sensationalism borde få styra narrativ inom vänsterns medielandskap.

Under de senaste månaderna har ETC – en tidning som kallar sig för ”röd, grön och oberoende” – publicerat två artiklar som vi gärna vill kommentera. Artiklarna väcker flera frågor: Vem är det som ETC skriver för? Vad betyder det att vara en ”röd, grön och oberoende” tidning? Och vad är egentligen bra journalistik?

Den första artikeln publicerades den 10 mars 2026. Titeln är ”Mystiska mannen förföljde ministern – utpekas som israelisk infiltratör”. Enligt ingressen handlar artikeln om en person vars ”bakgrund skapar splittring och oro i rörelsen”. Problemet är att artikeln skapar betydligt mer oro i palestinarörelsen – och den oberoende vänstern – än den porträtterade personen eller dess bakgrund.

Det finns en väldigt enkel regel inom alla politiska rörelser när det gäller misstänkta infiltratörer: Antingen har en bevis på att de är infiltratörer, och då ska en gå ut med det så fort det bara går för att skydda rörelsen. Eller så har en inga bevis, bara misstankar, och då ska en efterforska diskret, just för att inte skapa oro inom rörelsen.

Artikeln undersöker inte, som ETC påstår, ”vad som är sant, vad som är rykten”, utan den bidrar bara till ännu mer ryktesspridning. Det finns inte ett enda bevis på eller ens ett övertygande argument för att den misstänkta personen är en infiltratör. Det som läsaren får veta är att personen har ändrat sina politiska åsikter under åren, att den har raderat tidigare innehåll på sina sociala medier, att artikelns författare inte förstår sig på personens ekonomi och att det tydligen finns anonyma röster inom rörelsen som säger saker som ”Om du frågar mig så är han en infiltratör”. Det kan anses vara anledningar att titta närmare på personen, men ingenting av detta är tillräckligt för att hänga ut den. Personen nämns visserligen inte vid namn i artikeln men är lätt att identifiera för alla som är aktiva inom palestinarörelsen.

Det som blir särskilt problematiskt är att vissa av de misstankar som riktas mot personen kan kopplas till dennes bakgrund. Det handlar om en person vars föräldrar kommer från utanför Europa, som är uppvuxen i en förort och som inte har fostrats i en vänstermiljö. Om en sådan bakgrund bidrar till att bli misstänkliggjord i en röd, grön och oberoende miljö, så borde denna miljö granska sina kriterier för att misstänkliggöra personer; annars reproducerar den mönster av politiska miljöer den påstår att rikta sig emot.

Den andra artikeln vi reagerade på publicerades den 2 juni 2026 med rubriken ”Därför blev jag Säpo-informatör i den autonoma vänstern”.

Denna artikel blandar två saker som inte ska blandas. Om ETC vill publicera en berättelse om hur det går till när en blir Säpo-informatör, så är det en sak. Om ETC vill skriva om den autonoma vänstern utifrån vad som en Säpo-informatör berättar, så är det en annan sak. Men här görs både och i en och samma text. Samtidigt som personens integritet som informatör ifrågasätts blir personen den enda källan till spektakulär information om den autonoma vänstern. ETC väljer till och med att peka ut en organisation vid namn. Bortsett från att det kan anses som ansvarslöst verkar valet godtyckligt. Bara för att en SÄPO-informatörer haft kontakt med en viss grupp blir den inte till statens fiende nummer ett. Hela artikeln präglas av en klichéartad beskrivning av den autonoma miljön. ”Sammandrabbningen blir brutal och i kaoset får två poliser röd färg kastat i ansiktet”, står det om en demonstration i Stockholm – en märklig tolkning av brutalitet.

Att ETC:s artiklar inte är bra för palestinarörelsen och den oberoende vänstern råder det inga tvivel om hos oss. Men ETC kan naturligtvis lätt säga att det inte är någonting de bryr sig om; att det där med ”röd, grön och oberoende” bara indikerar en viss värdegrund, att de inte alls är en rörelsetidning, och att de i stället vill ägna sig åt hederlig, objektiv journalistik. Fine. Men då får de också göra det. Att sudda gränserna mellan rykten och sanning, att blanda äpplen och päron och att använda sig av opålitliga källor för lite sensationalism och klickbete duger inte. Det blir fel, oavsett anspråk.

Ninïan Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn

Ninïan Sassarinis-McGowan studerar lingvistik och journalistik. Gabriel Kuhn är skribent och översättare. Båda är medlemmar i SAC:s internationella kommitté.

6 days sedan
Senast Jonas Lundström röstade i ett riksdagsval var 2002. Johan Nilsson / TT / privat.

Att inte rösta är en etisk handling

Det finns såväl etiska som strategiska skäl att inte rösta i höstens riksdagsval, skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Senast jag stod vid urnan var i riksdagsvalet 2002. Då röstade jag fortfarande borgerligt, om än med tvekan. Närmare bestämt på Kristdemokraterna. Men en politisk ommålning av mitt liv hade börjat. Röda, gröna och svarta färger tog över, och några år senare skulle jag känna skam över mitt val.

Nu är jag knappast unik, vi är säkerligen många som ångrat vårt stöd till ett specifikt politiskt parti. Avsevärt färre är de som fått kalla fötter inför röstningen som sådan.

Mitt huvudargument för riksdagsvalsbojkott är etiskt. Att rösta på något av riksdagspartierna utgör ett direkt stöd till våld, förtryck och ekologisk utarmning. De är alla i olika utsträckning nationalister som vill jaga oönskade migranter, en gränspolitik som dödar tusentals människor på haven varje år. De kommer alla hålla en svensk djurindustri under armarna som plågar och dödar över 100 miljoner landlevande djur årligen för profit. De inte bara lutar sig mot patriarkala och rasistiska våldsapparater som polis, militär och kriminalvård, de vill också bygga ut vapenmakten. De godtar alla nödvändigheten av kapitalism och ekonomisk tillväxt som exploaterar arbetare och förstör den livsmiljö vi alla är beroende av. Genom sin röst backar man därför aktivt den rådande ordningen och den styrande klassens utsugning.

Jonas Lundström är aktivist och författare till bland andra avväpna människan och Batongerna slår nedåt

Ett motargument från vänster är att vi måste rösta på det minst dåliga alternativet, och inte lämna fältet fritt för högerkrafternas härjningar. Det är stora skillnader mellan SD och V, mellan M och MP, och den förda politiken har konkret betydelse för verkliga liv. Vi måste mota fascismen och försvara demokratin. Gott så, men hur långt kan man gå i sin support för ”The Lesser Evil”? Även i en diktatur går det typiskt sett att rösta.

När det gäller att hejda fascismen via valsedeln är det en strategi som både historiskt och i nutid varit mindre framgångsrik. Denna ideologi växer fram ur den liberal-demokratiska kapitalistiska ordningen, och är från ett vänsterperspektiv snarare en förstärkning av auktoritära drag i detta samhälle än en verklig motkraft. Redan 2002 hörde jag många säga att man måste rösta för att stoppa SD. Och som vi har röstat…

Men någon direkt skada kan det väl ändå inte göra? Många av oss som har djupgröna, vänsterkants eller anarkistiska sentiment tror, oavsett om vi röstar eller ej, att genomgripande samhällsförändring kommer underifrån. Historien antyder att vi behöver sociala rörelser som är tillräckligt starka och spetsiga i sitt motstånd för att tvinga fram radikal förändring. Men ska det vara möjligt behöver individer, grupper och rörelser en viss distans till de styrande. Då röstande utgör en så helig praktik i vårt samhälle är det naivt att tro att denna handling inte skulle påverka oss. Valengagemang och partipolitik tar energi och uppmärksamhet, skapar lojaliteter, och riskerar att distrahera, splittra och försvaga radikala rörelser. Samtidigt legitimerar det makten.

Nu föreslår jag inte något absolutistiskt röstmotstånd. Att öka röstdeltagandet bland underrepresenterade grupper är exempelvis lovvärt. 2022 röstade jag i kommun- och regionvalet, och skulle ett politiskt parti dyka upp som utgör en verklig opposition mot den rådande ordningen lovar jag dessutom att omvärdera mitt val att inte rösta även till riksdagen. Men tills vidare föreslår jag att vi som arbetar för något helt annat undanhåller dessa politiker vårt bifall.

Jonas Lundström, aktivist och författare

Publicerad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT

Veckovers: Sagan om SAP

Det var en gång en socialdemokrati,
det var en gång en arbetarklass.
Den ene moppade toan,
den andre skurade dass.

Den ene stred för den andre,
och tvärtom, och på detta sätt
så blev de den starkaste kraften.
De var inte två, de var ett.

De byggde upp fackföreningar,
de byggde ett Folkets Hus.
De började bygga ett folkhem.
De följde ett rättvisans ljus.

Den ene var duktig på att tala,
den andre på att röra sig. 
Den ena var smart och sa: 
”Nu tar jag betalt för att tala för dig”

De slog sig in i det innersta,
ända till maktens bord.
”Rör du dig hotfullt därute”, sa den ene,
”så ska jag säga dem ett sanningens ord!”

1900-talet började.
Hundra år gick. Det tog slut.
Den ene satt kvar därinne
och har inte än kommit ut.

Ett och annat hände och den ene
skruvade sig rätt så nervöst. 
De andra vid bordet hånflinade
och sa att: ”Nu sitter du löst!”

Från fönstret skrek den ene: ”Var är du?
Det är valår – jag behöver dig!
För utan dig och din rörelse
– varför ska nån lyssna på mig?”

Den talande tystnaden svarade:
”Ledsen, du hade din chans.”
Arbetarklassen och rörelsen 
hade gått någon annanstans.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Martina Holmberg/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: När du får oväntat besök

En morgon är inget detsamma.
Man lyfter sin kaffekopp
då ur den en plötslig eldsflamma
och fyra djur stiger opp.

Barndom, Längtan, Svid och Moral
heter varelserna som flyttar in
i lägenheten man haft som ett skal
omkring sitt eget skinn.

När man som vanligt till arbetet
gör sig redo att gå
ligger de där över hallgolvet
tysta, och tittar på.

Till kvällen så micrar man rester
man äter trött vid sitt bord.
Fyra djur sitter som gäster.
Betraktar en utan ett ord.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Alexandra Urisman Otto om El Nino, värmeböljan, klimatförändringar.

Alexandra Urisman Otto:
Allt brinner och de ”progressiva” fortsätter som vanligt

Klimatforskare som annars brukar uttrycka sig återhållsamt erkänner sig nu vara i chock. Samtidigt befinner sig det offentliga samtalet långt ifrån den katastrofala verklighet vi lever i, skriver Alexandra Urisman Otto.

Europa kokar och brinner på samma gång. Hettan har stängt Eiffeltornet och lågorna står höga strax utanför den franska huvudstaden. Hundratals människor har dött i drunkningsolyckor och den senaste värmeböljan (vi går redan in i sommarens tredje) kopplas till tiotusentals för tidiga dödsfall.

Har du också panik i hettan? Känns det som en mardröm? Bra, allt annat vore fullständigt orimligt. 

Klimatforskaren Zeke Hausfather skrev på måndagen att han brukar vara ganska återhållsam när han diskuterar klimatdata. Bara en enda gång – i september 2023, när de globala temperaturerna för månaden visade sig vara hela 0,5 °C varmare än någon tidigare septembermånad – har han blivit chockad. 

”Fram till i dag”, skriver han. 

Årets El Niño kan bli den starkaste som uppmätts

Zeke Hausfather är chockad igen efter att ha analyserat hur de olika klimatmodellerna bedömer läget för hur den begynnande El Niño-händelsen ska utveckla sig. El Niño är ett återkommande väderfenomen som uppstår när havsvattnet i delar av Stilla havet blir ovanligt varmt. Det påverkar vädret över stora delar av världen och under våren har forskare allt oftare varnat för att den här El Niñon kommer att bli extrem. 

Det verkar vara en underdrift, menar nu Zeke Hausfather.

”Det ser ut som att årets El Niño inte bara med stor sannolikhet kommer att bli den starkaste sedan tillförlitliga mätningar inleddes – den kan till och med bli den starkaste med en verkligt häpnadsväckande marginal”, skriver han.

Styrkan i El Niño går att förutspå genom att mäta avvikelser i havsytans temperatur i ett specifikt område i den tropiska delen av Stilla havet. När alla klimatmodeller nu har analyserats ligger medianvärdet på 3,6 grader Celsius, omkring 0,8 grader högre än det tidigare rekordet från 2015-16. 

”För att sätta detta i sitt sammanhang”, skriver Zeke Hausfather och sedan förklarar han: Skillnaden mellan den starkaste och den femte starkaste El Niño-händelsen under de senaste 150 åren är endast omkring 0,5 grader. 

Han avslutar:

”Modellerna förutspår något som ligger utanför ramen för allt vi någonsin har observerat.”

Skäl till panik? Ja. 

Gaslightande debattklimat om klimatet

Men värst i denna mardröm är ändå hur långt ifrån den här verkligheten som vårt offentliga samtal befinner sig. Ingenstans säger någon som det är. Till och med det så kallade ”progressiva” Sverige fokuserar på att legitimera sina egna och andras flygresor, i stället för att bidra till – och kräva – den verkliga, genomgripande omställning som vi vet krävs. 

Ett exempel: Sverige har klimatmål som aldrig nås men som framför allt i sig är gravt otillräckliga. Bara omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp räknas med när klimatmålen utvärderas – ändå hörs inte ett enda parti i valrörelsen kräva att alla utsläpp ska omfattas av klimatmålen. Ingenstans, förutom från vissa aktivister, kommer krav på verklig, genomgripande systemförändring.

Vad fan ska man göra, då?

Det är inget fel med att ha panik vare sig över hettan eller det gaslightande debattklimatet. Tvärtom är det en fullt rimlig reaktion på det oerhörda hot som hänger över oss. Använd paniken och påminn dig om att det finns fler som känner som du. Lyssna på dem, läs vad de skriver. Organisera dig tillsammans med dem. 

För det här är ingen mardröm. Det är den nya verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Sverige pekas ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman SVD/TT

Sverige diskriminerar när EU-migranter vägras vård

Europeiska kommittén för sociala rättigheter har fastslagit att Sverige kränkt EU-migranters rättigheter genom att neka till vård. Jonatan Michaneck tycker att det borde oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Kritiken är svidande från Europeiska kommittén för sociala rättigheter som enhälligt slår fast att Sverige begått allvarliga människorättskränkningar när staten och regioner nekat EU-migranter sjukvård, eller tagit betalt för nödvändig sjukvård.

 I uttalandet står det skrivet att Sverige anses ha kränkt personernas rättigheter genom nekande av vård och särbehandling på grund av deras status som sårbara EU-migranter. Därutöver pekas Sverige ut för att i flera regioner ha behandlat EU-migranter sämre i jämförelse med andra utsatta grupper, samt för indirekt diskriminering på etnisk grund.

Många tror nog att Sverige behandlar romer och EU-migranter bättre än andra europeiska länder där rasismen är mer uttalad. Kommitténs yttrande vänder på många sätt upp och ner på idén om den svenska givmildheten och blottlägger en stat som givit upp på sitt ansvar gentemot europeiska medborgare och de mänskliga rättigheterna.

Undviker vård av rädsla för kostnader

En kvinna från Bulgarien som gör akut kejsarsnitt i Gävle faktureras 179 251 kronor. Kostnaderna är förstås omöjliga för en person i marginaliserad tillvaro att betala. Även för en heltidsarbetande skulle summan vara överdådig. Personer har också blivit fakturerade för akutbesök i samband med stroke och hjärtproblem, samt efter rån, misshandel, och bilolycka. Barnafödande och mödravård är andra vårdbesök som lett till fakturor på 3000 kronor och uppåt och det finns fler exempel. Amnesty international nämner dessutom att många ur gruppen undviker att söka vård av rädsla att drabbas av höga utgifter.

Jonatan Michaneck är socialarbetare på räddningsmissionens härbärgen för EU-migranter. Foto: Privat.

EU-migranter är en särskilt utsatt grupp av många skäl. I sina hemländer nekas de ofta tillgång till det egna landets välfärdssystem på grund av utbredd och systematisk diskriminering som också har andra förödande konsekvenser. Fattigdomen hos gruppen är utbredd och nödställdheten stor. 

Sveriges hinder för vård riskerar liv, och förutom att det är landets plikt att leva upp till skrivelserna om rätten till vård borde det oroa oss alla att staten tar så lättvindigt på uppenbar diskriminering och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Sverige måste ta åt sig av kritiken och förutom att se till att ingen människa berövas rätten till vård anser jag att vi borde ersätta i fullo de personer som drabbats av kostnader i samband med vårdbesök. I framtiden hoppas jag att staten och regionerna prioriterar människorna, framför försöken att hitta kryphål.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
4 weeks sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad