Tuve, Hisingen, den 14 september. Klockan är 15.31 och vid flöde nummer fyra hänger en motor i luften. Den kommer att få hänga kvar en stund till. Om drygt tio minuter skyndar dagskiftet ut genom grindarna, i hopp om att kunna ta ­täten i den rullande karavanen av bilar på väg mot Torslanda, där många av Volvoarbetarna bor.

Hösten 2012 stämplar 1  760 verkstads­arbetare in varje dag på Volvo Trucks fabrik i Tuve, där lastbilarna slutmonteras och skickas iväg i mer eller mindre färdigt skick, utifrån beställarens önskemål. Sedan den 1 oktober kommer 335 av dem till jobbet i svarta kläder.

Sebastian Rosell är 24 år och kommer från Kortedala. Han är en av dem som rekryterats för att fylla upp det nya kvällsskiftet som satts in för att producera den nya Volvo FH-modellen. Lanseringen i mitten av september blev lyckad, och därför fortsätter ledningen med den planerade ökningen av produktionstakten i vår.

Att det står Adecco på tröjan i stället för Volvo är inget Sebastian Rosell tänker så mycket på. De ”blå” arbetskamraterna är sjyssta, tycker han.

– Jag hade lite förutfattade meningar om hur det skulle vara att komma som bemanningsanställd. Men de har varit väldigt tillmötesgående här. Det känns väldigt bra. Jag gillar arbetarna och attityden här inne.

Sebastian Rosell är imponerad av IF ­Metalls starka ställning på arbetsplatsen. Så var det inte på hans förra jobb, ett lager, berättar han. Därifrån sade han upp sig på grund av arbetsvillkoren och klimatet på arbetsplatsen.

Han sticker inte under stol med att han inte är överdrivet förtjust i sin nuvarande anställningsform.

– Vi har två veckors uppsägningstid, bara det är otryggt i sig. Skulle det skita sig så…

Själv tänker han göra allt för att göra ett gott intryck på Volvocheferna och kollegerna.

– Kommer man in i rätt tid och håller sig framme så kanske det finns möjlighet att gå vidare och bli fast anställd här på Volvo.

P

ia Winstedt jobbar i samma arbetslag som Sebastian Rosell. Även hon bär Adeccokläder, men det har hon inte alltid gjort. För åtta månader sedan var hon en av dem som fick gå i den senaste vågen av uppsägningar på Volvo Lastvagnar.

– Jag missade återanställningsrätten med en dag, konstaterar hon med ett snett leende.

Efter att ha harvat runt på olika tim­anställningar inom vården och gjort en vända i deliavdelningen på Ica, bestämde sig Pia Winstedt för att ta chansen när hon såg Adeccos annons.

Hon tackade samtidigt nej till en tjänst på det äldreboende där hon vikarierat en tid.

– Mina pojkar fick välja. Det funkar inte för mig att jobba kväll och natt, säger hon.

Pia Winstedt är ensamstående förälder till två söner, nio och tolv år. Med tanke på att hon bor i Torslanda och har nära till jobbet passar Volvos dagskift henne ganska bra. ­Tidiga eftermiddagar är guld värt.

Pia Winstedt säger att hon känner sig hemma i gänget på Volvo, det är en tillåtande atmosfär bland verkstadsarbetarna. Rå men hjärtlig, perfekt för den som likt Pia gillar att snacka och skämta på dagarna.

– Vem fan tycker det är roligt att bygga lastbilar? Men det är folket här som gör det. Här får man vara hur brötig och stökig man vill, säger hon.

Hon hade så klart helst varit kvar i sin första anställning på Volvo. Att bli bemannings­anställd är ett nedköp, hur man än vänder och vrider på det.

– Det är klart att man är lite orolig. Allt beror på om den nya bilen säljer eller inte.

Hon kommer sedan på en bra sak med sitt nya jobb. Lönen blir antagligen något bättre än vad hon hade tidigare, tack vare Adeccos avtal med facket, som ger de anställda en lön som baseras på ett genomsnitt av vad de Volvo­anställda tjänar.

Trots allt hoppas Pia Winstedt på en framtid inom Adecco.

– Jag har alltid varit emot det här med bemanningsföretag. Men så som de har lagt upp det verkar det inte som att man bara kastas ut hur som helst. Det låter som om de är måna om oss, de vet nog vad de har för rykte.

I

foajén kommer Christina Bengtsson och Caroline Gerle, på väg mot kaffeautomaten. De har båda fast anställning på Volvo sedan flera år tillbaka, och just i dag har de utbildning. Caroline Gerle säger att hon tycker synd om den inhyrda personalen. Hon är rädd att det blir en tystare arbetsplats framöver. De bemanningsanställda kanske inte vågar ställa samma krav, menar hon.

– Det är ganska inhumant att vara så utbytbar. Hellre då att bli provanställd och ­sedan eventuellt bli anställd av Volvo.

Christina Bengtsson tror att det finns en risk att de inhyrda går miste om förmåner som de själva har, som möjligheter till fortbildning.

Sedan tillägger hon:

– Ska man se på det krasst så blir det som en buffert för oss som är Volvoanställda.

K

atarina Kristoffersson är Volvo­anställd och jobbar i samma arbetslag som Pia Winstedt och Sebastian ­Rosell. Hon sitter också i styrelsen för Metalls avdelning 36, och har varit med att organisera introduktionen för de Adeccoanställda, som facket gjort tillsammans med Volvos ledning.

Katarina och hennes fackliga kollegor var av förklarliga skäl starkt emot att ledningen tog hjälp av ett bemanningsföretag. Förhandlingarna var hårda.

– Vi hade mycket aktiva diskussioner med ledningen. Men eftersom lagarna ser ut som de gör så hade vi inte mycket att sätta emot.

När det blev klart att det utökade kvällsskiftet skulle bemannas med extern personal uppstod en oro att de skulle få utgöra ett slags b-lag på arbetsplatsen, berättar Katarina Kristoffersson.

– Den risken finns. Precis som det blir uppdelat mellan visstidsanställda och tills­vidareanställda. Det fanns en farhåga att de skulle bli satta på de tyngsta momenten.

Katarina Kristoffersson och hennes kollegor har gjort vad de kunnat för att motverka en sådan uppdelning. Introduktionen av de Addecoanställda har skett successivt, de första började göra sina första skift redan i augusti. Sedan dess har totalt 335 personer fått läras upp, både kring arbetsrätt och ­arbetsuppgifter.

Och vid en första anblick ser det ut att ha gått bra. Inte minst visas det genom att omkring 80 procent av den inhyrda personalen har gått med i facket, säger Katarina Kristoffersson.

– Vi har försökt göra det bästa av situationen och satsat på att försöka organisera så många som möjligt. Utanför Volvostaketet är den siffran, 80 procent, helt otrolig, det finns ingen som är i närheten, förutom möjligen SKF, där kanske de ligger bättre till.Framför allt för bemanningsföretag är det en otrolig siffra.

Hon har ändå vissa farhågor inför fram­tiden, som handlar om samma saker som Christina Bengtsson och Caroline Gerle uttryckt.

– När de Adecco­anställda är innanför våra grindar gäller vårt kollektivavtal. Men deras uppsägningstid är två veckor, vilket jag befarar kommer föra med sig att de är tystare. Jag tror inte att de till exempel kommer våga driva frågor om arbetskläder eller skor, eller säga ifrån. Det gör man inte om man har så pass osäkra anställningsformer. Många är dessutom unga och detta är deras första jobb. De vet inte alltid sina rättigheter, säger Katarina Kristoffersson.

I den 110  000 kvadratmeter stora fabriken har det monterats lastbilar sedan 1982. Numera skeppas årligen omkring 35  000 lastbilar iväg från Göteborgs hamn, till över 140 länder. Hur många det blir nästa år, och året därpå, är svårt att förutse. Produktionen lyder under kvartalsrapporternas obevekliga lag. Ledningen på Volvo Trucks AB gasar och bromsar efter bästa förmåga för att rulla med så gott det går i konjunktursvängarna på världsmarknaden.

Kanske kommer Sebastian Rosell gräma sig i framtiden över att han inte var lite snabbare med att söka till Volvo. Det har knappt gått ett halvår sedan 200 personer erbjöds tillsvidareanställning i Tuve.

– Vi hade tidigare tagit in ett antal visstidsanställda, och så bedömde att vi behövde gå upp i takt och då erbjöd vi dem fast anställning, säger Johan Jinhage, platschef på Volvo Trucks AB i Tuve

Kanske var det en historisk händelse. Senare under våren, i förberedelserna inför lanseringen av den nya lastbilsmodellen i FH-serien, insåg man att ytterligare personal skulle behövas.

– Vi bestämde oss för att lägga på ett extra halvt kvällsskift på slutmonteringen, för att kunna göra ytterligare 25 bilar i veckan. Då bestämde vi oss för att jobba med Adecco, säger Johan Jinhage.

Han anser att bemanningsföretagen är framtiden för bilbranschen. Det är nödvändigt för att klara de snabba svängningarna på världsmarknaden. I Tuve följer man bara samma väg som branschen i övrigt, menar han.

– Lastbilsbranschen är numera cyklisk, förr var den mer stabil. Det betyder att vi måste säkerställa en flexibilitet i produktionen. Jag tror att vi kommer ha det här arbetssättet i framtiden.

Johan Jinhage erkänner att man provar sig fram. Allt är inte glasklart kring hur det ska gå till rent praktiskt.

– Vi har inte mycket erfarenhet av sådant här på Tuvefabriken, så det är en del nya frågeställningar som vi har behövt ta ställning till. Jag ska inte sticka under stol med att det varit diskussioner med facket, säger han, och upplyser samtidigt om att Adecco lyckats ­rekrytera över 33 procent kvinnor till tjänsterna, vilket är dubbelt så mycket som Volvos eget genomsnitt på 16 procent.

D

e 335 personerna som rekryterats till Volvo för Adecco har skrivit på ett anställningsavtal som gäller till och med mars nästa år. Under den tiden har de två veckors uppsägningstid.

Men Volvos avtal med Adecco ger dem möjlighet att ”boka av” personalen med kortare varsel än så.

Riktigt hur enkelt som helst är det dock inte, påpekar Johan Jinhage. Arbetet på monteringen är inget som vem som helst kan komma in och utföra.

– Det är inte bara för vem som helst att ställa sig vid linen. Den inhyrda personalen har fått en fyra till sex veckor lång introduktion. De första togs emot redan i augusti, och sedan har övriga successivt skolats in.

Men i teorin kan de anställda på Adecco alltså sägas upp helt från sin anställning med två veckors varsel. Ett alternativt scenario är att Volvo säger upp sitt avtal med Adecco, och då ingår det i bemanningsföretagets policy att hitta ett nytt uppdrag till den anställde, inom anställningsperioden som i det här fallet är sex månader.

– Våra anställda har en ambulerande anställningsform, säger Niklas Evheden, kontorschef för Adecco Industri & Logistik i Göteborg.

Men det betyder inte att man behöver tacka ja till vad som helst, enligt Niklas Evheden. Till exempel finns det en gräns för vad som anses som rimlig resväg. Den anställde får räkna med att det i värsta fall kan ta upp till en och en halv timmes enkel resväg till jobbet. Då räknas tiden från Adeccos kontor på Götgatan. Den som råkar bo åt fel håll, till exempel söder om Göteborg, kan om den har otur anvisas ett jobb norr om stan. Men det brukar sällan inträffa, säger Niklas Evheden.

– 98 procent av våra kunder finns inom Storgöteborg.

Adecco Group är ett multinationellt företag med bas i Schweitz, och är världens största bemannings- och rekryteringsföretag. Över hela världen arbetar varje år omkring tre miljoner människor för Adecco. I Sverige har Adecco cirka 50 kontor spridda över landet. Omsättningen för svenska Adecco uppgick år 2011 till omkring 2,5 miljarder kronor.

Själva affärsidén handlar om att tillhandahålla tillfällig personal till företag som inte själva är beredda att anställa.

Som anställd på kollektivsidan på Adecco erhåller man snittlönen ute på uppdraget. Det innebär att man som inhyrd konsult ­tjänar bättre än kundens egna nyanställda, poängterar Niklas Evheden. Han uppger att en majoritet av Adeccos anställda brukar ­erbjudas en anställning hos något av kund­företagen efter en tids inhyrning.

– Vår förhoppning är alltid att våra anställda ska bli tillsvidareanställda. Ungefär 70 procent av våra anställda hamnar som fast personal hos kunden.

Frågan är hur stor chansen är för Sebastian Rosell och de andra på Volvo.