Hyperion – ett band på jakt efter det extrema

I en källarlokal under en fabrik i utkanten av Jakobsberg samlas extremmetallbandet Hyperion för att repa och spela in några låtar. 

– Du får öka så in i helvete, det där hörs inte ett skit, säger Anders Pettersson.

Han verkar irriterad. Han skruvar på några rattar på mixerbordet. Samtidigt stämmer bandets två gitarrister, Erik Molnar och Efe Guner, sina elgitarrer med hjälp av en app i sångaren Harry Lauraéus smartphone.

Snart kan de sätta igång med låten ”Flagellum Dei”, om hunnernas krigarkonung Attila. Bakom det stora trumsetet med dubbla bastrummor räknar den gänglige Anders Pettersson in. Snart fylls rummet av en tät väv av gitarrspel, hektiska trumslag och Harry Lauraéus gutturala skrik.

En knapp timme tidigare mötte jag Erik Molnar och Anders Pettersson i Jakobsbergs centrum. Erik Molnar i svarta kläder, mjukis­byxor och en mössa med det norska black metalbandet Emperors logga. Anders i camouflagebyxor, bombarjacka och håret i en fläta. Runt halsen hänger ett smycke med en korsfäst Jesus, uppochnervänd. Vi promenerar norrut längs spåren, det blåser kallt. En kort tid efter att vi passerat två kyrkor, en med texten ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, möts vi av Harry Lauraéus som skjutsar oss den sista biten till replokalen i en vit Mazda. Från baksätet frågar Erik Molnar om någon vill se death-metalbandet Opeth på Gröna Lund i sommar. Han ska sommarjobba där och har fått gratisbiljetter.

I början av 1980-talet experimenterade många metalband med ett hårdare sound. Med influenser från hardcorepunk sökte man sig till snabbare och våldsammare uttryck. Ur denna ”thrash metal” föddes kring 1985 dödsmetallen, eller death metal. 

Dödsmetallmusikerna axlade den långa tradition inom heavy metal som gått ut på att chockera och provocera det kristna, amerikanska majoritetssamhället. Både musiken och texternas innehåll blev grövre, många gånger i ett medvetet försök att hålla genren underground och obskyr. Posörer och giriga skivbolagspampar som kunde dränera kulturen på själ skulle skrämmas bort. Det hela liknade ofta en tävling om vem som kunde spela snabbast, tyngst och hårdast och chockera mest med texter och skivomslag.

En viktig ingrediens i extremare metal är den snabba och ofta komplicerade trumtekniken, kallad blast beats. Genrens andra karakteristiska beståndsdel är growl, aggressiv och hes strupsång. Det är oftast svårt att höra vilka ord som sjungs, varför texthäftena som följer med skivorna blivit viktiga. Amerikanska band som Death, Morbid Angel och Cannibal Corpse satte standarden med allt brutalare musik och hämtade inspiration till texterna från splatterfilmer och skräcklitteratur. Men snart skulle metal-världens ögon riktas mot Sverige. 

Från framförallt Stockholms miljonprogramsområden strömmade snart en flodvåg av smutsig och lågbudgetproducerad death metal. Band som Dissection, Entombed, Grotesque och Dismember blev stora namn, även internationellt. När Dismembers andra skiva släpptes 1993 sålde den i 50 000 exemplar på bara ett halvår. Skivbolagen insåg att det fanns stora pengar att tjäna. I boken Blod eld död beskriver författarna hur industrins hunger efter band att marknadsföra snabbt ledde till att subkulturen urvattnades och musiken blev allt mer likriktad. Kring 90-talets mitt hade death metals glansålder klingat av i Sverige men musiken lever kvar än, likaså många av banden från den tiden.

– När någon frågar vad vi spelar så brukar jag säga: melodisk death/black metal, säger Harry Lauraéus, sångare i Hyperion, när vi sitter vid bordet i replokalen. 

Rummet är sparsamt inrett, längs väggarna står färgglada plåtskåp som i ett omklädningsrum. På en liten stol står en mikrovågsugn, bredvid den en liten, liten kaffekokare och en förstärkare med texten ”TNT”. På bordet ligger resterna efter Anders Pettersson och Efe Guners Burger King-middag. Där står också fem svarta stearinljus.

Just nu strävar bandet efter att skriva nog med låtar för en fullängdsskiva. En demo med tre låtar är redan inspelad. När Hyperion spelar live brukar fans kunna köpa den för en tjugolapp. De skriver alltid musiken först, texten sen.

– Oftast har vi olika ämnen som vi tycker är intressanta, sedan gäller det att ämnet passar till stämningen i låten, säger Anders Pettersson.

Samtalet kommer snart att handla om vad det är som lockar människor till den här extrema och mörka musiken.

– Jag tror att det krävs ett visst öra för att uppskatta det, säger Harry och kliar sig i bockskägget.

– Det krävs arbete, definitivt, fyller Erik i. Man kan inte bara sitta i soffan och byta från skiva till skiva och förvänta sig att man ska gilla allt man hör.

– För mig var det ingen gradvis grej, det var inte som att jag medvetet sökte mig till ”värre och värre” musik. Plötsligt gillade jag black metal, bara sådär, berättar Anders Pettersson. 

Nu lyssnar han mest på death metal och klassisk musik. 

– Det finns många beröringspunkter mellan extremmetall och klassisk musik, fortsätter han. Självklart är soundet helt annorlunda, det är andra instrument. Men musikens komplexitet och även hur låtarna byggs upp musikteoretiskt gör att genrerna närmar sig varandra.

– En bra låt ska vara uppbyggd som Dantes Gudomliga komedi: kaos och röj i början och sen en färd djupare och djupare i helvetet, följt av ett avslut med en stigande, renande och heroisk känsla, förklarar Anders Pettersson. 

När dödsmetallscenen var som störst kring 1990 fanns det vissa som var missnöjda med utvecklingen. Death metalbanden poserar, de menar inte vad de sjunger, är inte tillräckligt allvarliga, menade kritikerna. I Norge bildades en motkraft kring banden Mayhem, Burzum, Emperor och Dark­throne. Man hämtade termen black metal från Venoms skiva från 1982 med samma namn och inspirerades mycket av den mystiske svensken Quorthon som hade börjat spela in liknande musik under 80-talets slut under namnet Bathory. Texterna handlar om satanism, döden och det ockulta. Man experimenterar med allt friare låtstrukturer och råare inspelningsmetoder. Det är också nu som den extrema framtoningen med liksminkning, spikförsedda armband och blodiga scenshower gör sitt definitiva intåg. 

Den tidiga norska black metalscenen växtre fram ungefär 1 000 år efter det att Norge hade blivit ett kristet land under de båda konungarna Olaf den förste och Olaf den andre. Man kan bara spekulera i hurvida detta ”jubileum” sporrade de unga musikerna att gå fram med extra våldsam energi i sina anti-kristna budskap. Som en protest mot ett kollektivistiskt samhälle genomsyrat av kristen värdegrund upphöjde de tidiga banden individualism, elitism, själviskhet och den oförstörda naturen. Man sjöng ofta om hur våld skulle brukas för att driva ut kristendomen ur landet, men vissa inom scenen tog det längre än så. 

Efter flera uppmärksammade mord, självmord och kyrkobränder som kopplas till den innersta kretsen av black metalmusiker får medierna nys om saken. Från att ha varit en otroligt obskyr liten musikrörelse blir black metal ett världsfenomen. Bättre marknadsföring kunde knappast ha köpts för pengar. Men efter ett tag, då flera ledande personer är antingen döda eller fängslade, och mötesplatsen musikaffären Helvete i Oslo stängs, saktar också black metalvågen in. 

Under senare år har genren fått ett uppsving igen, inte minst i Sverige där bandet Watain vann en Grammis i kategorin bästa hårdrock 2011.

– Det finns ingen i dag som bryr sig om konflikten mellan death och black metal. Nu är band fria att hämta inspiration från båda stilarna, säger Erik Molnar.

Det var han som startade Hyperion för fyra år sedan. För tillfället läser han på universitetet för att bli musiklärare. Han brukar nöja sig med att kalla bandets musik för extrem­metall och är noga med att poängtera att de inte är något satanistiskt band. 

– Jag tror att hela fascinationen för mörkret inom metalgenren fanns där från början. Musiken blev mörk och därför ville man klä texterna i passande ämnen, säger Erik. 

Han stryker ständigt det långa håret bakom öronen och pratar ganska snabbt.

 – När Black Sabbath öppnade första låten på sin första skiva med att spela det så kallade djävulsintervallet satte det tonen för hela metalgenren, fortsätter Erik Molnar.

– Döden är på många sätt det ultimata att skriva om. Vad vet man om döden? Det finns så mycket känslor och mystik att hämta ur. Vi pratar inte om döden i vårt samhälle. Där fyller hårdrocken en funktion. Jag tror många som dras till och vill utforska dessa mystiska och tabubelagda ämnen. 

Mystik är ett ord som Erik Molnar använder ofta. Både när han beskriver vad han vill att Hyperions musik ska utstråla och när han berättar om hur han själv började lyssna på extremmetall. 

– Jag blev galen i Iron Maiden som trettonåring efter att jag lånat en samlingsskiva av brorsan. Då lät jag håret växa. Men ganska snart började jag leta efter hårdare musik och kom in på band som Slayer och Metallica. Hela tiden var man på jakt, kan det finnas något som är ännu extremare?

När Erik Molnar var 17 år upptäckte han Dissection och tilltalades av att deras musik var så snabb och mystisk. 

– Då öppnades portarna. Det var som en våg som sköljde över mig. På ett halvår hade jag helt bytt musiksmak. Nu tycker jag att extremmetall är det bästa inom
musik. Det är growlsången blandat med bra melodier som är grejen. Det ger mystik. 

Erik Molnar pausar då och då och frågar om han pratar för snabbt eller för mycket. Samtidigt går grupp efter grupp med förskolebarn förbi i vårsolen. De går på led i sina reflex­västar. 

– På senare år har det kommit ett uppsving inom black metal igen, fortsätter han. Band som Watain tar det ett steg längre med att vara seriösa och kompromisslösa med den spirituella satanismen. Jag hoppas, nej tror verkligen att musiken kan bli ännu ”värre”! Han gör citattecken i luften. 

– Annars finns det ingen anledning att hålla på, skrattar han.

På fredagen samma vecka står Hyperion på scen för första gången på länge. De är med i en tävling med fyra andra band. Fritidsgården på Duvnäsgatan på Södermalm i Stockholm är full med ungdomar redan klockan sju. Hyperion är först upp på scen i kväll. 

– Headbanga, mosha, gör vad fan ni vill, uppmuntar sångaren Harry Lauraéus från scenkanten. 

De första ackorden ljuder och ganska snart börjar en handfull unga killar dansa våldsamt och tacklas okontrollerat framför scenen. Resten av publiken håller sig på avstånd. 

Anders Pettersson ser ut som lugnet själv då han hamrar iväg med blast beats bakom trumsetet. Han blev förvånad i replokalen kvällen innan, han hade helt glömt bort att det var spelning. Erik sa att han var nervös men står nu med joggingskorna bredbent planterade i golvet och spelar med en väldig energi. Han är klädd i samma svarta mjukisbyxor som de två tidigare gångerna jag träffat honom.

På den andra sidan scenen slänger Efe Gunar och livebasisten Raul med sina långa hårmanar. 

”Vad vet ni om dem som styr oss alla?”, frågar Harry Lauraéus publiken innan bandet kastar sig in i Novus Ordum Seklorum, om den påstådda hemliga världsregeringen.

”I saw the world fall

into downward cycles

Depravity fills us

As we crawl through ashes
and bones 

Where is the sanctuary

for the dying calls 

Your words have only been
deceitful

Those words we all died for ”

Efter en kvart är spelningen slut och juryns dom kommer. En kille i fabriksslitna jeans, grå luvtröja och gelespretigt hår tar till orda i en mikrofon:

– Det är sammanhängande som fan även om det är en rörig sorts genre. Jag efterlyser lite mer scenshow, kanske synkroniserad headbanging i något extra tungt parti? Och ni borde ta det lugnt med diskanten.

 

Publicerad Uppdaterad
12 timmar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
13 timmar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad