”Bilen fylldes med skrik, från både mor och barn. Josef tog bilpläden och lindade in barnet och gav det åt Maria.”
En vass telefonsignal skar genom decembermörkret. Till sist kom en skrovlig stämma;
– Det är Josef.
Flickan i andra ändan av tråden lät desperat:
– Du måste komma nu med detsamma. Det känns som om barnet vill ut när som helst.
– Redan, det är ju två veckor kvar.
– Tjafsa inte utan kom nu.
Josef blev genast klarvaken. Han sprang upp ur sängen, fick snabbt på sig byxor och jacka och sprang ut.
Även om det var fjorton dagar kvar tills hans flickvän Maria skulle föda, hade han i alla fall redan nu börjat ha i motorvärmaren dygnet runt. Temperaturen hade senaste veckan hållit sig runt 20 grader och Josef var osäker om bilen skulle starta utan värmare. Då ingen av ungdomarna hade pengar till taxi, blev det den gamla Amazonen som fick duga som ambulans.
Han log belåtet. Bilen startade på första försöket och snart var han ute på stora vägen mot Arjeplog. Det var inga bilar ute och det torra vinterväglaget gjorde att han kunde pressa upp bilen till 140 på rakorna. Det var olyckligt att Maria skulle bli gravid just nu, då varken han eller Maria hade hunnit få uppehållstillstånd i Sverige.
Framme vid Marias lägenhet slog Josef inte av motorn utan lät den gå på tomgång medan han sprang in.
– Så bra att du kom sade hon, jag har kraftiga värkar och det är nära mellan dem nu.
– Då har vi ingen tid att förlora. Bilen är igång, kom ska jag hjälpa dig ut.
Hon lade armen om Josefs axlar och staplande tog de sig ut till bilen. Maria nästan föll in i baksätet och Josef tog plats bakom ratten igen. Han fortsatte i samma höga fart och snart började ljusen från Arjeplog lysa upp natthimlen.
– Nu är vi snart framme älskling, sade Josef och försökte låta så lugn som det bara var möjligt i rådande situation.
Utanför sjukstugan fanns en nattklocka och Josef ringde hela tiden tills en äldre dam sömnigt kom ut och frågade vad som stod på.
– Min tjej ska ha barn, så vi måste få komma in.
– Tyvärr, här kan vi inte ta emot er. Ni får åka vidare mot Arvidsjaur sade hon, och stängde dörren.
Maria, som gjorde sig beredd att gå ur bilen, blev förvånad då Josef kom springande tillbaka och startade bilen igen.
– De vill inte ta emot oss här sade han. Vi måste köra vidare till Arvidsjaur.
– Men dit är det ju åtta mil sade Maria förskräckt.
– Jag vet, svarade Josef, men vi har inget val. Du får kämpa en dryg halvtimme till.
Jag undrar om det berodde på att vi är utlänningar tänkte han, men han sade inget utan körde koncentrerat vidare. Maria lyckades tydligen slumra till för det blev misstänkt tyst i baksätet. Josef ville inte heller störa med att fråga hur hon mådde. Det enda han nu kunde bistå med var att köra så fort som möjligt till Arvidsjaur. Inga djur eller andra trafikhinder på vägen störde resan, så vid tretiden svängde de in till sjukstugan i Arvidsjaur.
Men tyvärr så gav ringningen på nattklockan i Arvidsjaur gav samma svar, fast nu var det till Norsjö de måste åka.
Nu ilsknade Josef till och försökte tränga sig in och sade:
– Vi åker ingenstans utan nu måste vi få hjälp.
– Du hörde vad jag sade, ni får åka vidare mot Norsjö.
Han gick bekymrat till bilen. Maria som nu hade vaknat förstod vilket svar Josef hade fått. Hon sade ingenting.
Inte heller i Norsjö fick de båda ungdomarna komma in utan hänvisades till Skellefteå.
Två mil väster om stan började Maria skrika:
– Stanna Josef, barnet är på väg ut.
Josef tvärbromsade och körde in mot vägkanten. Han sprang ut och öppnade bakdörren i samma stund som barnet kom ut. Bilen fylldes med skrik, från både mor och barn. Josef tog bilpläden och lindade in barnet och gav det åt Maria. Josef kunde nu inte hålla sig utan skrek:
– Vi har fått ett barn Maria.
Han tittade upp mot den mörka vinterhimlen och fick just då se ett kraftigt stjärnfall.
– Det är en flicka sade hon. Då ska hon heta Jessica.
De satt en lång stund med motorn på tomgång och tittade på barnet. Till sist sade Maria:
– Då det inte finns rum för oss någonstans, så vänder vi och åker hemåt. Jag orkar inte bli förnedrad en gång till. Josef vände bilen och körde hemåt men nu i betydligt lugnare takt. I gryningen var de så hemma i Marias lägenhet igen.
Jessica växte upp och visade sig ha en fantastisk förmåga att berätta märkliga saker på ett sätt så att folk lyssnade. Josef var utbildad träarbetare och hjälpte sporadiskt till vid olika byggnationer. De bodde fortfarande i Arjeplogsfjällen i ett litet fallfärdigt gammalt hus. Varken Josef eller Maria hade fått uppehållstillstånd och Josef riskerade till och med dödsstraff om de flyttade hem igen. De brydde sig de svenska myndigheterna inte om, utan familjen gick med ständig skräck för att bli utvisade.
Jessica kunde därför inte gå i skola på vanligt sätt, utan undervisades i hemmet av snälla grannar och med hjälp med internet.
Det var nu inte alla som uppskattade familjens sätt att leva, så en dag blev de anmälda. Ibland är svenska myndigheter handlingskraftiga, så redan dagen därpå stod det tre polisbilar på gårdsplanen framför det lilla huset. Det blev eskort till flygfältet och därifrån via Bromma med eget plan till Libyen. Där beslutades omedelbart att alla tre skulle avrättas med att de skulle korsfästas.
Men Jessica hade via sitt kontaktnät på internet blivit varnad för detta, så redan då familjen landade fanns Amnesty på plats. De kunde emellertid ingenting göra, så Jessica och hennes föräldrar korsfästes redan dagen därpå.
Både Josef och Maria dog nästan omgående, men Jessica var otroligt stark och kämpade länge. Då kvällen föll levde hon därför fortfarande. I skydd av mörkret kom Jessicas vänner och hämtade ner henne. De lade henne i en grotta i närheten. Där gav de henne vatten och vakade i tre dygn. Då vaknade hon och var givetvis fortfarande väldigt svag. Men hon repade sig snabbt och började ett korståg genom landet. Då svenska myndigheter fick veta att mamman och pappan i familjen hade avrättats, beslutades omedelbart att Jessica skulle hämtas hem snarast. Snarast i det här fallet betydde ett år och tre månader.
Under tiden åkte hon runt i landet och hann skaffa sig många vänner.
Då Jessica äntligen kom till Sverige igen, blev hon som kompensation erbjuden att få den utbildning hon ville skaffa sig. Hon avböjde emellertid detta erbjudande och valde i stället att återvända till sina hemtrakter. Under sommaren gick hon så hela vägen upp till Arjeplog. På vägen dit samlade hon mycket folk omkring sig. Men det ut kristalliserade sig ganska snart en kärntrupp på tolv adepter som blev hennes närmaste. De följde henne hela vägen.
De stannade ofta vid någon fiskrik sjö, för att samla krafter inför den fortsatta vandringen. Jessica funderade länge på att de skulle spela in en film under namnet De tretton edsvurna men av olika anledningar så blev det inte så. De utarbetade i stället ett dokument som sedermera kom att kallas för Arjeplogsdoktrinen. Året därpå kom alla världens politiker att samlas i Arjeplog för att ratificera det dokument som sade att det äntligen skulle bli fred på jorden.
Ragnvald Nilsson är pensionär och bor i Bureå. Han skriver krönikor, noveller och är bygdeskrivare för en lokaltidning i Västerbottens Mellanbygd.
