Koloniträdgårdar hade ursprungligen syftet att vara en grön tillflyktsort för fattiga barnfamiljer. I dag kopplas de inte ihop med nöd på samma sätt, utan är snarare en tillgänglig och billig avkoppling i grönskan. Men för somliga har det varit svårt att ta sig in i de gröna rummen.

– När snödropparna och krokusarna kommer blir jag glad. Det är som att trycka på en knapp, nu är det dags att börja igen!

Carlos Motty står i arbetskläder och väntar med sin cykel under den långa gångbro som sträcker sig över kolonilottsområdet i Hjulsta, längst ut på den blå tunnelbane­linjen i Stockholm. Det regnar men Carlos Motty tar god tid på sig att visa runt bland lotterna. Han tycks veta vem som är ägaren till varenda en och under promenaden mellan odlingarna berättar han vilken ursprung de har och vilka grödor de längtar efter.

– Araberna älskar att plantera mynta och gul lök för det måste de ha. Palestinierna odlar röd spenat, för det är dyrt och svårt att få tag på i affärerna. Svenskarna odlar alltid potatis, det är som det viktigaste för dem, potatis. Chilenarna här är gifta med svenskar så de odlar ganska snarlikt som dem, med undantag för några sorters bönor. Själv odlar jag allt möjligt.

Nästan varje dag cyklar Carlos Motty till den kolonilott han haft sedan 2007. Där tycks råda ordning och reda. Carlos Motty har lagt ut flata stenar som bildar små gångar och ramar in odlingarna på lotten. Här ska det så småningom plockas krusbär, pumpor och tomater.

Just denna dag med snöblandat regn känns det avlägset. Men för Carlos Motty fungerar kolonilotten som en avkopplande oas dit han kan ta sin tillflykt efter jäktiga arbetsdagar som elektriker.

– Det kan bli stressigt på jobbet och då är det skönt att cykla hit och bara vara här, pyssla och påta i jorden. Eller kolla på blommor, jag älskar det. Och jag behöver inte köpa ett gymkort utan kan arbeta här och få motion.

Ursprungsidén med koloniträdgårdar, som i Sverige har funnits i över hundra år, var att skapa möjligheter för fattiga barnfamiljer att vistas i frisk luft efter arbetsdagen. De skulle även på så sätt ges chansen att odla mat för att hålla matkostnaderna nere. I Hjulsta anlades koloniträdgården, med 224 odlingslotter, år 1973. 

Föreningen har haft en inte helt konfliktfri historia. Delvis handlade det om att lottinnehavare med utländskt ursprung upplevde sig uteslutna ur kolonilottsverksamheten. Trots att en stor del av lottinnehavarna hade utländsk bakgrund var styrelsen ofta dominerad av etniska svenskar, vilken den tycks vara än i dag.

– Till en början var det svårt att komma in i koloniområdet. De flesta var svenska och gamla och de var de som styrde. Det kändes som att de blockerade för invandrare att komma in. Men sedan var det några araber som fick kolonilotter, och så småningom ändrades saker. I början när jag var med fanns det många lediga lotter trots att folk stått i kö i flera år, säger Carlos Motty.

Numera tycker Carlos Motty att mycket har förändrats till det bättre. Från att, som han skildrar det, ha hindrats från att beträda området första gången med motiveringen att han inte hyrde en av kolonilotterna, till att området numera är öppet för alla som vill spatsera genom trädgårdarna.

– Nu kan man gå hit och heja på folk och promenera, så länge du inte plockar grejer. Det är bra att träffas här, ibland blir kan man bli bjuden på kaffe eller inropad till en grillfest någon har med familjen på sin lott. Här är vi alla som en familj nu.