De senaste tio åren har en imponerande vänstervåg dragit över Latinamerika. Hela Sydamerika utom Chile och Colombia har i dag vänster- eller center-vänsterregeringar; i Centralamerika kan därtill läggas regeringar ledda av tidigare gerillarörelser i El Salvador och Nicaragua. Det är den enda region i världen där ojämlikheten (mätt i Ginikoefficienter) minskat under 2000-talet. 

Lustigt nog har övriga världens vänster knappast gett den latinamerikanska utvecklingen den uppmärksamhet den förtjänar. När den har uppmärksammats har den därtill oftast fått spela rollen av ett ”positivt motexempel” på att vänsterns idéer inte är döda, med mindre fokus riktat på hur det kunnat bli möjligt där vad som tycks omöjligt här. I den mån man gjort mer inträngande analyser har de främst inriktats på de konkreta striderna och reformerna och hur de kan tolkas utifrån ens egna teorier snarare än på hur de latinamerikanska rörelserna själva tolkar dem. Få har undersökt om den moderna latinamerikanska vänstern har fört socialismens teorier framåt. 

De kultiverade klasserna i Mexiko äter hellre bechamelsås än guacamole, skriver Eduardo Galeano. Allt sedan kolonialismen har Latinamerika drömt om att bli nästan som Europa. Också den socialistiska teorins historia på kontinenten är en ideologisk befrielsekamp från det europeiska inflytandet. Anarkismen och marxismen importerades i färdigt skick – särskilt i länder som Argentina och Uruguay med stor invandring i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, eller Mexiko med sitt omfattande mottagande av politiska flyktingar, Trotskij och andra – och anpassades bara grovt och tillyxat till den lokala verkligheten. 

Den store föregångsgestalten för denna ideologiska frigörelse är peruanen Carlos Mariátegui, en arbetarintellektuell och autodidakt som bara blev 35 år gammal (1895–1930). Han funderade kring många teman, från litteraturkritik till jordbruksekonomi, men hans inflytande ligger mindre i någon enskild idé än i hans angreppssätt: att hellre hitta på nya begrepp än använda etablerade marxistiska scheman när de inte verkade passa in i det peruanska sammanhanget. ”Att göra revolution på spanska och inte på ryska”, var ett uttryck som sammanfattade hans tänkande.

Mer än 60 år senare gick faktiskt en omfattande influens från Latinamerika till den internationella vänstern, och specifikt till dess frihetliga gren, snarare än i motsatta riktningen. Den dittills okända gerillan EZLN inledde ett uppror samma dag som frihandelsavtalet Nafta trädde i kraft. Subcomandante Marcos säregna fabler var utan tvekan en frihetlig socialism formulerad på spanska och inte på ryska, men samtidigt med en global attraktionskraft. Antropologen David Graeber har påpekat att hela globaliseringsrörelsen, nästan utan diskussion, direkt anammade i grunden anarkistiska organisationsformer; det hade troligen inte skett på samma sätt om zapatiströrelsen aldrig existerat. Den brittiske akademikern John Holloway omtolkade zapatismen i marxistiska termer, och lyfte samtidigt upp den till universellt föregångsexempel, i sin bok Changing the world without taking power. 

Anarkister och autonoma världen över fick ytterligare en impuls med upproret i Argentina 2001. Med direktdemokratiska folkråd, en uppsjö av gräsrotsaktiviteter och slagordet ”que se vayan todos” (alla måste bort) tycktes det nästan för bra för att vara sant.

Men några år senare började glansen från denna vagt definierade tendens, ”myllrets revolt” som syndikalisten Arwid Lund kallade den, falna. Det började stå klart att zapatismen inte skulle sprida sig som en löpeld utanför Chiapas, och inte heller magiskt kunde lösa problemen med akut fattigdom på lokal nivå. John Holloway vann inte många anhängare när han under ett besök i Buenos Aires 2004 lyriskt lade ut texten om den argentinska revolutionen, vid en tidpunkt när alla på plats diskuterade orsakerna till dess kollaps.

När vänstervågen under andra halvan av 00-talet växte till en tsunami följde den i stället till allmän förvåning schemat att erövra regeringsmakten i allmänna val och omvandla samhället genom gradvisa reformer. Gregory Wilpert publicerade 2006 boken Changing Venezuela by taking power som en uppenbar utmaning av Holloway. 

Ändå, även rörelser som misslyckas med att nå sina mål lämnar oftast spår efter sig. Bolivias Evo Morales gjorde zapatisternas slagord ”att leda lydande” till sitt. Den venezolanska grundlagen räknar ”folkmakt” som en av statens stöttepelare vid sidan av den lagstiftande, styrande och dömande makten. Den eklektiske Hugo Chávez läste till och med ur ett brev av anarkisten Kropotkin till Lenin om byråkratiseringens faror i sitt tv-program Alo presidente. Även regeringarna Kirchner i Argentina, som inte har vare sig deltagande demokrati eller socialism på sitt program, samlever harmoniskt med en radikal folkrörelse som Tupac Amaru (se Arbetaren nummer 45/2011). Den nya vänster­vågen skulle kunna beskrivas som det traditionella perspektivet att ta makten modifierat av intryck från vågen av decentraliserad gräsrotsorganisering under 00-talets första del, och berikat med element från olika lokala traditioner. Det är definitivt en revolution på spanska i orginal. 

Detta syns tydligt hos en av den nya vänstervågens allra främsta teoretiker, Marta Harnecker. Harnecker är en sann veteran, medlem i Salvador Allendes socialistparti i Chile på 70-talet, efter kuppen där flykting på Kuba, rådgivare till president Chávez mellan 2002 och 2006, med långa studier på fältet, under senare år framför allt av venezolanska folkrörelser, bakom sig. 

Det finns en passage hos Antonio Gramsci som är en nyckel till inte bara Harneckers tänkande, utan till praktiken hos många av de rörelser hon studerat:

”Det ’borgerliga samhället’ [har]  blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner och så vidare katastrofala ’infall’: det borgerliga samhällets överbyggnader är som skyttegravssystemet i det moderna kriget. Liksom det här kunde inträffa att en rasande artilleriattack hade förstört motståndarens hela försvars­system, men i stället bara hade förstört dess yta, så att angriparna när de gjorde framryckning och attack befann
sig inför en försvarslinje som ännu var effektiv”. Bolivias vicepresident Álvaro García Linera, en av få ledande latinamerikanska vänsterpolitiker som samtidigt är en betydande ideolog, har använt exakt samma skyttegravsmetaforer för att beskriva MAS-regeringens svårigheter att omvandla det bolivianska samhället.

Kampen för socialismen blir ett ”ställningskrig” där det gäller att underminera och erövra den ena ”försvarslinjen” efter den andra. Erövrandet av regeringsmakten är bara ett slag och på inget sätt det avgörande. Att i stället försöka omvandla hela samhället med ett snabbt ”anfall” riskerar att leda till ett katastrofalt bakslag; att snabbt ”förinta” den existerande statsapparaten, antingen för att etablera en ny (som Lenin förespråkade i Staten och revolutionen) eller inte (som hos anarkismen), är knappast möjligt när staten har lagt sig till med så många positiva samhällsfunktioner. I stället inleder erövrandet av den politiska makten en strid för att antingen förändra de existerande institutionerna, eller gradvis ersätta dem med andra institutioner (Venezuela, med alla sina olika ”missioner” uppbyggda vid sidan av den existerande statliga strukturen, är skolexemplet på det senare). En deltagande demokrati i olika former, från brasilianska Arbetarpartiets deltagande budgetar till kvartersråden och de olika formerna av ”arbetarmedverkan” i statliga företag i Venezuela, är en del av kampen mot byråkratisering och korruption, skapandet av en ny sorts stat. ”Socialism för 2000-talet” ses som en ekonomi under kontroll av flexibel struktur, anpassad efter omständigheterna och praktiska erfarenheter, av direktdemokratiska, deltagardemokratiska och representativa institutioner, decentraliserad så långt det är möjligt men fortfarande med ett centrum för att dra upp de stora strategiska linjerna. I de andinska länderna kan den också falla tillbaka på den förcolumbianska tidens institutioner, med sina starka drag av kollektiv produktion, som redan Mariátegui uppmärksammade. 

Marta Harnecker kritiserar formuleringen ”politik är det möjligas konst”, som hon menar blivit ett slagord för en kapitulationsreformism. I stället, säger hon, måste politik vara ”att göra det omöjliga möjligt”. 

Tidvis och som bäst har den nya latinamerikanska vänstern verkligen gjort vad den europeiska och nordamerikanska högern gjort i årtionden: arbetat strategiskt, med att långsiktigt förändra opinionen och med reformer planerade så att den ena banar vägen för nästa.

Néstor Kirchner i Argentina såg tidigt att landets största medier var på väg att inta en allt mer fientlig attityd och började i det ena talet efter det andra attackera ”medie­makten”; i dag finns en debatt om omfattningen av mediernas makt, men den gamla situationen där den  var lika osynlig som självklart legitim kommer aldrig tillbaka. Evo Morales i Bolivia började med att dela ut obrukad statlig mark till jordlösa, en åtgärd som högeroppositionen var tvungen att uppfinna ganska tillkrånglade argument för att motsätta sig. Men när det positiva exemplet väl var på plats var det möjligt att gå vidare med också mer radikala jordreformer. Venezuela återförstatligade först de mest misskötta och korrupta privatiserade företagen; när väl idén om nationalisering som en lösning på problem etablerats kunde man fortsätta med en rad olika strategiska sektorer. 

Just skapandet av mönsterexempel, som i praktiken åskådliggör vad det framtida samhället skulle kunna innebära och att det fungerar, ser Marta Harnecker som ett av de viktigaste medlen i ”ställningskriget”. 

Hon inskärper också vikten av att anpassa sig till lokala omständigheter och inte tillämpa rigida ideologiska scheman, inte minst när det gäller formuleringen av budskapet: befrielseteologins insikt att religiöst engagemang kan vara en positiv kraft för samhällsförändringen och det flitiga användandet av historiska hjältar, myter och paralleller är hennes främsta exempel. 

  ”Att göra det omöjliga möjligt” innebär att långsiktigt förändra maktförhållandena i samhället. Om en regerings verkliga manöverutrymme är begränsat och den i det stora hela måste röra sig längs resultanten av alla de sociala krafter som drar åt olika håll, blir uppgiften för en regering med revolutionär ambition att stärka de folkliga krafterna. Sociala rörelser, eller folkrörelser med ett vardagligare svenskt ord, spelar för Harnecker rollen att mobilisera massorna, utöva en kritisk kontroll på makten, och samtidigt förändra deltagarnas eget medvetande. Politiska partier – vare sig de innehar regeringsmakten eller bara aspirerar på den – måste acceptera folkrörelsernas autonomi, undvika att försöka kontrollera dem med byråkratiska knep och inse att goda idéer kan uppkomma också utanför partiets egna led.    

Samtidigt anser hon också att det måste finnas ett nervcenter – ett parti eller, med det uttryck som bolivianska MAS använt om sig själva, ett ”politiskt instrument”, som kan analysera den totala situationen och utarbeta ett samlat svar på den. Här kommer hon in på klassiskt omstridd terräng när hon tar sig an begreppet ”förtrupp”. Det behövs en revolutionär förtrupp, menar hon, men förtrupp är inget en organisation blir genom att bara utropa sig till det. Den måste bevisa det genom att i praktiken formulera ett program som förmår samla alla kämpande sektorer bakom sig, att erövra deras förtroende snarare än att försöka ta kontroll över dem. 

 Få saker kan tyckas mer näraliggande än att predika den gyllene medelvägen; varken ignorera eller överskatta betydelsen av den politiska makten, både folkrörelser och politiska partier har sin plats, deltagande demokrati och lokala råd tillsammans med nationalstatens traditionella struktur. Att anpassa kartan efter terrängen snarare än att försöka göra tvärtom, och ta hänsyn till lokala omständigheter, är också en tes som är svårt att invända mot. 

Kan det verkligen vara så enkelt? Tja, goda råd är ofta lättare att ge än att följa. Men Harneckers skrifter (under senare år) ska heller inte läsas som en uppsättning ”goda råd”. De är framför allt en sammanfattning och en analys av fungerande modeller som olika rörelser nått fram till i praktiken, oftast med stor möda – men också med goda resultat. 

 

Jon Weman är frilansjournalist och författare till boken Åtgärdslandet
(Federativs, 2011).