Många tänker säkert inte ens på den. Men ända sedan Super Mario hoppade in i vardagsrummen på 1980-talet har spelmusiken funnits där, kanske för det mesta i bakgrunden. Den som börjar lyssna hittar snart många guldkorn, spelmusiken är långt mycket mer än bara ”blip blop” och intetsägande enformiga melodier.
I dag görs den största delen av orkestermusiken till film och spel. Spelindustrin har vuxit till gigantiska mått och där har inte bara namn som Shigeru Miyamoto – Super Marios skapare – blivit kända. Även musikproducenterna har fått mängder av fans världen över. Ett levande bevis på detta är spelmusikkonserterna. I Japan, tv-spelens hemland, har fenomenet funnits länge.
I västvärlden däremot har de här konserterna en kort historia. Den första hölls i Tyskland 2003. Tre år senare arrangerades två konserter i Sverige.
Den ena av dem, Joystick, spelades på Malmöfestivalen inför 17 000 åskådare, det sägs vara världsrekord för spelmusikkonserter. Programledaren och filmkritikern Orvar Säfström var initiativtagare.
– Idén hade funnits länge utan att bli realiserad, åtminstone sedan spelmusiken började låta lite bättre. Då tänkte jag att det här vore häftigt att höra med en riktig orkester, säger Orvar Säfström.
Under ett möte med Malmö symfoniorkester tog han upp idén. De nappade och ett intensivt arbete inleddes.
Till en början var inte orkestern involverad, det var Orvar Säfström och hans kollega, kompositören Magnus Johansson, som gjorde förarbetet.
– Före konserten lät symfoniorkestern oss vara, de visste inte riktigt vad vi höll på med. Efteråt ville de göra det igen. Så har det varit med varje orkester som jag gjort spelmusikkonserter med.
Inte bara symfoniorkestern utan även Orvar Säfström fick blodad tand.
– Jag hade ingen aning om hur det skulle vara, det var bara att köra. Det blev en enorm respons och jag tänkte att det här måste kunna göras på fler ställen.
Sagt och gjort – Orvar Säfström har sedan dess tillsammans med Magnus Johansson ordnat flera spelmusikkonserter.
Nu den 16 mars var det dags för den fjärde Joystick-konserten i Malmö. Några förändringar sedan sist blev det också.
– Det blir ofta en rad låtar på omkring fem minuter var. Den här gången ska vi försöka ha med lite längre grejer, bland annat från Assassins Creed Revelations och The Legend of Zelda, säger Orvar Säfström inför konserten.
En annan stor konsertserie för spelmusik som arrangerats i Sverige heter Play! A Video Game Symphony. Den första Play-konserten spelades i Stockholms konserthus någon månad före Joystick i Malmö. Stefan Forsberg, vd för Stockholms konserthus, berättar hur han upptäckte spelmusiken.
– Det som styrde mig var letandet efter ny publik. Var fanns symfoniorkestermusik vid sidan av Beethoven och Brahms? Jag befann mig i New York för att hitta nya tankar och idéer och då upptäckte jag det här konceptet, säger Stefan Forsberg.
Så fort han såg partituret insåg Stefan Forsberg att musiken skulle fungera med en symfoniorkester.
– Jag är van att läsa partitur och ser direkt hur hantverket är. Det här var bra skrivet, genominstrumenterat på ett bra sätt. Jag kände igen tanken från teatermusiken.
Stefan Forsbergs fynd resulterade i den första konserten Play! A Video Game Symphony, där musik ur flera kultspel presenterades.
Det var något helt nytt – aldrig tidigare hade en svensk symfoniorkester framfört spelmusik. Peter Eriksson, ordförande i Kungliga filharmonikerna, var med i orkestern och minns att strax innan konserten inleddes började publiken plötsligt att skrika.
– Det visade sig att nio av tonsättarna var på plats. De kom in och satte sig på första raden. Vi insåg att gudarna kommit till Stockholm och förstod att det här betyder oerhört mycket för publiken, säger Peter Eriksson.
Att det var en ny typ av publik för symfoniorkestern märktes redan innan konserten.
– Biljetterna hade släppts och jag satt i ett sammanträde här i konserthuset, då kom marknadschefen in och berättade att det var utsålt, men ingen hade köpt biljett i biljettkassorna. Alla hade gått in på nätet. Det här var en helt ny målgrupp som vi inte var vana vid, säger Peter Eriksson.
Spelnördarna intog konserthuset. Musiken gjorde en resa från det mörka vardagsrummet, endast upplyst av tv:n, till det nyklassicistiska konserthuset, invigt 1926 och med en lång tradition av storslagen symfoniorkestermusik.
– Det är en bekräftelse på att det vi gillat många år får ta plats och accepteras. Det är också en bekräftelse på att symfoniorkestern och konserthallen inte är främmande för oss, säger Orvar Säfström.
Stefan Forsberg konstaterar att det finns ett användningsområde för symfoniorkestrarna i gränslandet nära den klassiska musiken.
– Det finns en stor publik som tycker om att höra symfoniorkestern, säger han och fortsätter:
– Jag märkte själv efter den första konserten att det här sitter betydligt djupare än att vara en liten fluga. Publiken lever sig in i olika typer av spel – det är mer än ett fritidsintresse.
Förutom symfoniorkesterns möte med den nya publiken var det också ett nytt möte på ett annat sätt – orkestern hade aldrig tidigare spelat den här typen av musik.
Det här var inte Mozarts Trollflöjten eller Edvard Griegs Peer Gynt, det var symfonimusik skriven för tv- och dataspel. Peter Eriksson hade aldrig upplevt musiken i spelen.
– Mitt första intryck var: vad är det här? Utifrån vad vi annars spelar är det förhållandevis tekniskt okomplicerat, men det ligger ingen värdering i det – det är inte enkel musik, säger Peter Eriksson.
– Många småsekvenser återkommer. Ibland är det högromantisk musik, sedan kan det komma en musikalslinga innan det blir mekanisk beatmusik. Det är en salig blandning av olika stilar och jag tycker det är roligt att det är riktig symfonimusik, fortsätter han.
Att spelmusiken skulle vara tekniskt okomplicerad, det håller inte Orvar Säfström med om.
– Play och Kungliga filharmonikerna har gjort det jättebra, men de är lite safe, de spelar hitsen folk vill höra. Det finns betydligt mer avancerad spelmusik, som musiken till dataspelet Bioshock, skriven av Garry Schyman. Eller musiken till spelet Dead Space, som skrivits av Jason Graves.
Symfoniorkestrarna uppskattar den för dem nya spelmusiken och publiken älskar konserterna – men har spelmusikkonserterna kommit för att stanna? Eller kommer de att avlösas av något annat, precis som spelkonsolerna och de allt mer avancerade datorerna gör?
När frågan kommer på tal återkommer Orvar Säfström till att spelkulturen är en underdog.
– Musiken kan bli en naturlig del av konsertutbudet. Men vi är inte där i dag – det går hand i hand med spelkulturens utanförskap i det övriga kulturlivet, säger han och fortsätter:
– Det finns fortfarande en nyhetsfaktor i det här, om vi söker oss utanför storstäderna. Men jag målar in mig i ett hörn om jag skulle säga att folk går man ur huse till konserterna om fem till tio år.
En sak är i alla fall säker: än så länge lever och frodas spelkulturen och spelmusikkonserterna. Stockholms konserthus planerar för en konsert. Den var först tänkt till sommaren, men har skjutits längre in i framtiden.
– Jag vill jobba lite mer med det och se om det håller för en hel kväll. Men jag hoppas att vi snart kan presentera ett nytt koncept, säger Stefan Forsberg.
Och dessutom – i Malmö väntar alltså nästa konsert redan i mars.
Då kan det tyckas vara sämre ställt med den klassiska musiken. I en statlig utredning från 2006 målas en mycket mörk bild upp: den globala försäljningen av klassisk musik på cd når nya bottenrekord varje år sedan slutet av åttiotalet, den klassiska musiken ges väldigt lite redaktionellt utrymme i Sverige och statligt stödda svenska symfoniorkestrar tampas med vikande publiksiffror.
– Självklart handlar det också om att få hit målgrupp som inte varit här annars. De blir ju intresserade – hur låter en sådan här orkester annars? säger Peter Eriksson.
– Jag tror att vi behöver spelmusikkonserterna. I takt med att samhället utvecklas behöver också organisationer i samhället utvecklas. Symfoniorkestrarna måste inse att här finns ett nytt behov, säger Stefan Forsberg.
Spelhjälten Link räddar i The Legend of Zelda Hyrule och prinsessan Zelda genom att besegra den ondskefulle Ganon.
Vem hade på 1980-talet kunnat ana att Link – tillsammans med andra spelpersonligheter – skulle hjälpa symfoniorkestrarna att vara vitala i ett kulturliv där vardagsrummet närmar sig finrummet?
