Skymningen kom smygande. Mörkret föll snabbt. Jag ser min spegelbild i det nattsvarta kupéfönstret. Ute på de vindpinade slätterna sitter människor i upplysta fönster. På husens tak sitter hungriga paraboler som girigt suger i sig bilder från laglösa städer i förfall där man dödar varandra för ingenting. Männen och kvinnorna i de glest utspridda husen frågar muttrande varandra hur det kunde gå så här. Vad hände med oskyldigt hångel sensommarvarma björkbacksnätter? Vem släckte folkparkernas kulörta lyktor för alltid? Tiden rusar fram som ett tåg. Nyss är redan längesen.
Och slättens fönster slocknar. Vi befinner oss djupt inne i februari. Rälsen sjunger en vaggsång om nedlagda stationer och öde perronger. Det lilla landet har krupit ihop under ett tjockt täcke av snö och vägrar att öppna sina ögon. Kanske hoppas det på att allt ska vara som förr när det vaknar. Jag är på väg till den stora staden. Jag har en plan. Ett uppdrag. I morgon kväll ska jag promenera nedför Moder Sveavägen och ställa allt till rätta.
Det var en fredagseftermiddag i april som illusionen om att vara behövd sprack som ett tappat duralexglas på ett nybonat köksgolv. Vi blev kallade till matsalen där fyra svarta kostymer äntrade scenen med miner som tog död på allt småprat om lördagsmatcher, dryckesinköp och helgmiddagar. Vårsolen sken in genom de stora fönsterrutorna och det bjöds på kaffe, lögner och kanelbullar. Vi satt där och kisade som nyvakna i solen. Vi hade gått kurser där vi blivit itutade att vi alla var som en enda stor familj. Vi hade blivit grundlurade. Vi var bara utbytbara kuggar i den stora maskinen. Jag mötte Saras blick i andra ändan av lokalen. Fabriken skulle flytta. Vi skulle stanna kvar.
Det var inte mycket vi hade krävt. Vi hade vår lägenhet och försiktiga planer. Allt rullade på. Vi jobbade under samma tak, men på olika avdelningar. Vi var nöjda med fredagspizza, videomys och planer på en resa någonstans till sommaren. Framtiden var inget krävande monster som ständigt pockade på uppmärksamhet. Livet var en vacker lång lugn flod.
De första veckorna utan arbete lekte vi semester. Vi åt långa frukostar och smidde planer, men jag tror att vi båda två redan då hade på känn att vår båt hade börjat gunga och att vi var på väg i allt högre hastighet mot något oundvikligt.
Jag höll kontakten med några från fabriken ett tag. Vi träffades nere på puben, men hade inte så mycket att säga varandra. Vi var vana att hålla ett samtal igång under en lunchrasttimma. Sedan blev det tyst. Vi drack öl, höll käft och kastade pil. En kväll i början av oktober var det till slut något som brast hos Leif. Han stod med en pil i handen och siktade i minuter och på något sätt kändes det i luften att det inte var läge för några taskroliga kommentarer. Tillslut sjönk han ner på knä med händerna för ansiktet och vi hörde honom säga med en röst vi aldrig hört förut; ”Thomas Ledin. Fy fan. Var inte han glömd och nästan förlåten en gång i tiden. Jag står inte ut med den här jävla musiken. Jag står inte ut med det här jävla livet.” Sedan reste han sig upp och började kasta prick på stereon som stod i baren, först med pilar och sedan med allt löst inom räckhåll. Efter den händelsen var vi inte längre välkomna på puben och vår kontakt med varandra blev allt mer sporadisk för att till slut upphöra helt.
Sedan föll mörkret över landet. Hösten kom som en bortglömd obehaglig överraskning. Jag höll mig inomhus. Teven var full av dåliga nyheter följda av dåligt väder. Jag tog det personligt. Champagnegaloppen var över sades det och nu var det dags att betala notan. Jag knäppte upp en ny öl, bytte kanal och försökte trösta mig med att det var skönt att man sluppit ut från den förbannade fabriken, men det gnagde inombords när jag tänkte på att jag gett den så många år av mitt liv. Det rev och slet i köttet innanför revbensfängelset och det kändes som om jag ville ut och bort, men jag satt fast. Värst var det när jag sänkte garden efter några öl. När jag slappnade av och kände mig som en champion. Pang, så fick jag en snyting så jag gick ner på knä. Det var då jag erkände för mig själv att jag faktiskt saknade fabriken. Då fanns det bara en sak som hjälpte. En öl till.
När Sara lämnade mig och flyttade ut märkte jag det knappt. Det hon inte tog med sig slängde jag ut genom fönstret. Rakt ut i den svarta natten som tuggade i sig, svalde och ville ha mer. Tagen ur sitt sammanhang blev jag till ingen. Jag blev genomskinlig som spegelbilden i ett tågfönster.
Tåget klyver mörkret. Jag gör den här resan för att åter bli synlig. Jag har en plan och jag tror den kommer att fungera. Jag ler och låter rälsen dunka mig till sömns och drömmer en svart-vit film om stora klockor som går baklänges.
Jag vaknar just som den stora staden slukar tåget. En blek sol är på väg upp och vi passerar en milslång bilkö som rykande trögflytande rinner längs stadens aorta i riktning mot dess trötta hjärta. Långsamt dockar tåget in på perrongen.
Jag rör mig sakta framåt i trängseln på en gågata. Hemlösa ligger som larver i sina sovsäckar längs husväggarna. Ingen reagerar. Man har vant sig. Man vänjer sig snabbt. Alldeles nyss var det här en otänkbar syn. En omöjlighet på gränsen till skrattretande, men man vänjer sig. Man vänjer sig snabbt. Man försöker tänka positivt, det är ju inte jag som ligger där i alla fall, och sedan hastar man vidare i dimman mellan den nedlagda fritidsgården och det överfulla pensionärshemmet med shoppingkassarna fyllda av tröst. Det är prövningens dagar och tid att bekänna färg.
Mörkret faller snabbt och ljudlöst. Samma gata som nyss, men ändå inte. Skyltdockor följer mina steg med kritiskt iskalla blickar. Skyltdockor gjorda för att likna människor som försöker se ut som skyltdockor. Jag stryker omkring i kvarteren där invånarna snurrat sig yra i en eskalerande karusell av tevesåpor som säger sig skildra verkligheten som tar intryck av såporna som härmar verkligheten som efterapar såporna. Till slut spottas man ut ur tornadon, rakt in i en krogkö, med en känsla av att ha fel kläder, fel lägenhet, fel frisyr, fel repliker, fel hy, fel bil, fel liv. Den stora stadens hjärta är en tickande tidsinställd bomb. Vem som helst kan skaffa en pistol. Vem som helst kan skjuta vem som helst. Det här landet kommer aldrig mer att bli sig likt. Elgitarr eller maskingevär. Alla vill hamna på en löpsedel.
Jag är på den här sidan mörkret nu. En huskropp av stål och betong nedstucken i marken som en termometer visar med röda digitalsiffror att det är tre grader kallt och att det är den 28 februari. Klockan är kvart över elva. Fem minuter kvar. Jag möter hopslingrade par. Tänker på Sara. Det snöar. I morgon är en dag som nästan inte finns. Ett hål i tideräkningen att försvinna i. Tjugofyra fritt flytande bonustimmar.
Det finns de som säger att man kan bestämma den exakta platsen och tidpunkten för det här landets inträde i den nya ordningen. Det finns de som säger att man fortfarande kan höra ekot av startskottet. Slutets startskott. Skottet som for ut ur miljoner teverutor rakt in i folkhemmets välstädade vardagsrum. Jag ska till platsen där allt tog slut. Och började. Ska bara stå där en stund. Blunda. Andas och sedan springa mot midnattståget som svävande ska ta mig genom nattens tunnel. Och sedan. På andra sidan. Ska jag börja om från början.
