Ordet hen har diskuterats mycket på senare tid. Många verkar uppfatta ordet som väldigt hotfullt. Andra låter som om ordet i sig kunde störta patriarkatet. Något annat som debatteras är färgen rosa, vad den symboliserar och hur man ska förhålla sig till den.
Visst säger det något att en färg kan bli så laddad av att förknippas med det kvinnliga könet. Visst kan det vara värt att ifrågasätta varför man i språket i tid och otid måste definiera alla inblandades kön.
Ändå är det symptomatiskt för vår tid att den stora debatten i kvinnopolitiska frågor handlar om ord, färger och symbolik. Sådant som faller inom ramarna för individuella ställningstaganden.
Det är lite som när miljöfrågan slutade handla om ett ifrågasättande av miljöfarlig teknik och produktion och krav på vettiga samhälleliga investeringar i kollektiva transportlösningar, och i stället landade i att var och en ska vara en god individ som sopsorterar och köper meningslös klimatkompensation för att de vill åka till solen på semestern. Diskussionen om ord och symboler blir ett sidospår i en tid när kvinnors kollektiva livsmöjligheter attackeras på bred front.
Fritidshemmen är gravt underbemannade. Daghemmen är överfulla och har stängningstider som straffar arbetarkvinnor. Det görs reklam för kvinnors företagande för att vi ska sälja städning, hemtjänst och vård medan den offentliga sektorn pressas att skära ned ännu mer. Kvinnors obetalda arbetsinsatser i hemmen förväntas ersätta och kompensera för kollektiva lösningar. Ensamstående kvinnor med barn blir i allt högre grad arbetande fattiga. Kvinnor tvingas arbeta deltid till låga löner och sliter ut sig i de så kallade kvinnoyrkena. När kvinnor blir utslitna eller sjuka leder det allt oftare till bestraffningar som förnedrande arbetsmarknadsåtgärder eller utförsäkring. Sexindustrin passar på att profitera på fattigdomen som breder ut sig bland kvinnor.
Självklart drabbas också många män av den här utvecklingen, vilket inte gör det mindre viktigt att gå från ord och språk till kollektiv handling för att förändra i praktiken. Det som krävs är att vi lämnar individualismen och tar steget in i den gemensamma kampen om vardagen.
Ett utmärkt exempel är sjuksköterskorna som ni kan läsa om i detta nummer av Arbetaren, som har bestämt sig för en gemensam gräns för hur låg lönen får vara. När vi kollektivt börjar ställa krav kring hur våra materiella villkor bör förbättras, då kan det börja hända saker. Då börjar vi också formulera våra egna behov.
Vill vi ha rätt till mer arbetstid, eller vill vi dela på jobben och gå ned till obligatorisk sextimmarsdag med bibehållen lön? En massa problem som verkar individuella är i själva verket kollektiva om vi väljer att se det.
Så länge vi förblir ensamma individer kan vi räkna med att ansvaret för alla brister i samhället också läggs på våra enskilda axlar. Sjuksköterskornas löneinitiativ är ett inspirerande exempel på hur vi skulle kunna agera i stället för att bara diskutera uttrycken för nedvärderingen av kvinnor i språk och färgsymbolik.
Vi kunde sätta ett golv som vi inte säljer vår arbetskraft under. Vi kunde sätta ett tak för vilka avgifter vi går med på att betala. Vi kunde sätta tryck på politikerna att ge oss en barnomsorg som svarar mot våra verkliga behov. Vi kunde öppna ett socialt center i stadsdelen där vi kan träffas, prata, låta barnen leka av sig och göra upp planer för hur vi tillsammans ska få det bättre. Vi kunde se till att det byggs mer kollektivhus. Vi kunde skapa sociala nätverk, där vi hittar styrka att ifrågasätta maktförhållanden och arbetsfördelningen i hemmen, och som kan ingripa när våld förekommer.
Hur vi talar, uttrycker oss, förstår varandra och värderar oss själva ändras som i ett trollslag när vi tar makten över vardagen.
