Få svenskar kan vara mer lämpade att uttala sig om bakgrunden till de senaste årens dokumentärvåg än Agneta Mogren, som arbetat med Tempo Dokumentärfestival sedan starten i slutet på 1990-talet.
– När vi började möttes vi av mycket fördomar om att det var svartvitt och tråkigt, berättar hon. Nu är det lättare, det är mer självklart att folk säger att de älskar dokumentärfilm, att de omfamnar dokumentären.
Agneta Mogren menar att det ökade intresset beror på en kombination av orsaker, bland annat att filmerna helt enkelt blivit bättre.
– Dokumentärfilmen har utvecklats så enormt de senaste 15–20 åren. Man gör välgjorda dokumentärer som är mer lika spelfilmer för biografen, både visuellt och dramaturgiskt.
Samtidigt blir det allt högre i tak inom dokumentären. Pressen att likrikta och följa standardmönster är mindre än inom spelfilmen.
– Dokumentären har inte samma krav på sig att spela in så mycket pengar, därför kan man också experimentera mer och jobba med blandformer, förklarar Agneta Mogren. Man använder sig av animationer och fiktionsgrepp. Det märks också att det är väldigt mycket konstnärer som går över och jobbar med dokumentärfilm eller jobbar med konstfilm som bygger på dokumentärt material.
En annan orsak till det ökade intresset för dokumentärfilm är, enligt Agneta Mogren, ett större intresse för verkligheten.
– Det var nog en vändpunkt där folk tröttnade på alla fiktiva historier. Det är en otroligt spännande tid för dokumentären när det händer så otroligt mycket runt om i världen. Där kan dokumentärfilmen både ge ögonblicksbilder och, framför allt, under en längre tid analysera och fördjupa mycket mer än nyhetsbevakningen. Dokumentären är den perfekta kombinationen mellan samhälle, politik och konst.
Agneta Mogren framhåller den arabiska våren och Occupy Wall Street bland samtidshändelser som både skildrats av och engagerat dokumentärfilmare.
– Vad som händer mycket nu är ju det här med privatiseringen av det offentliga rummet, både i Sverige och runt om i världen. Vi har en del filmer som visar på kampen kring det offentliga rummet och de mekanismer som styr det. Jag tänker på Big Boys Gone Bananas!* av Fredrik Gertten, där man ser hur de stora företagen bestämmer kring yttrandefrihet, konstaterar Agneta Mogren, och nämner vidare amerikanska Battle for Brooklyn och brittiska The Real Social Network.
Big Boys Gone Bananas!* – filmen om multinationella Doles försök att tysta en svensk dokumentärfilmare och storföretagens och pr-industrins makt över nyhetsflödet – recenserade Arbetaren förra veckan.
Battle for Brooklyn är en rörande och upprörande historia om hur invånare i ett etniskt och ekonomiskt blandat bostadsområde i Brooklyn kämpar mot byggherrar och politiker som vill förvandla deras hem till basketarena och shoppingcentrum. Här ställs en verklig gräsrotsrörelse mot det som ibland kallas för ”astroturf” efter namnet på ett konstgräs, alltså fejkade ”gräsrotsrörelser” skapade och finansierade av företag och pr-byråer.
The Real Social Network, av Ludovica Fales, Srdjan Keca och Isis Thompson, är en skildring inifrån av studentprotesterna mot den brittiska regeringens chockhöjningar av avgifterna för universitetsstudier hösten 2010 – universiteten kan numera ta närmare 100 000 kronor i avgift per läsår.
– Det tycker jag försvann lite i vår rapportering i Sverige, att det var så enormt många universitet som ockuperades och att man jobbade väldigt mycket med sociala medier för att mobilisera. Det var ju en otroligt stark rörelse, säger Agneta Mogren.
Filmen regisserades av medlemmar i filmkollektivet The Kitchen Sink Collective, som också kommer till Tempo för att medverka i ett samtal på temat ”Film för upprorsmakare”.
Amerikanska To Be Heard och palestinska 5 Broken Cameras är också starka filmer om yttrandefrihet och människors kamp för att få skriva sin egen historia. Den förra handlar om svarta ungdomar i fattiga och hårt segregerade Bronx som ingår i skrivarprojektet Power Writing. De skriver och framför briljant poesi om en värld där det för vissa är vardag att kliva över döda kroppar och där låga löner och höga hyror gör att det inte på långa vägar räcker att hitta ett jobb och vara skötsam för att kunna ta sig ur gettot.
I 5 Broken Cameras, som utspelar sig på Västbanken, konfronterar journalisten och lantarbetaren Emad Burnat den israeliska militären med sina videokameror, vilka en efter en blir offer för ockupationsmaktens kulor. Det personliga priset för att inte låta sig skrämmas till tystnad är högt, men priset för att tystna vore ännu mer katastrofalt.
En annan trend inom dokumentärfilmen har sedan ett antal år varit att jobba med väldigt personliga berättelser.
– Det har varit mycket uppgörelser med pappor, säger Agneta Mogren. Det har varit med utgångspunkt från sig själv. Det som är intressant nu är att man också vänder sig mer utåt. Du kanske kan ta avstamp i dig själv eller något personligt, men du blickar ändå ut över världen mer. Filmerna blir utblickar mot samhället och samtidigt mer politiska. Det tycker jag är spännande, för den kombinationen är så bra, när man kan vara både personlig och politisk.
En film Agneta Mogren gärna vill lyfta fram som exempel är Våga minnas. Regissören, Ewa Cederstam, blev för 25 år sedan, som 18-åring, offer för en våldtäkt. Nu går hon tillbaka till händelsen, inklusive dess officiella efterspel i form av förhör och rättegång. Hon försöker reda ut hur våldtäkten och samhällets attityder kring skam och skuld, manligt och kvinnligt, fortsätter att påverka inte bara henne själv utan också partnern, föräldrarna och ytterligare ett offer för samma förövare.
– Det är ju en extremt modig film, säger Agneta Mogren. Att man inte fastnar i det privata, utan någonstans visar på det samhälleliga problemet med våldtäkt, med vad som händer med dem runt omkring. Det är fan en milstolpe. Man måste våga prata om de här smärtgränserna för att komma vidare, det är så ett samhälle kan utvecklas också.
Andra både personliga och politiska filmer som Agneta Mogren gärna vill rekommendera är norsk-brittiska The Betrayal och amerikanska William Kunstler: Disturbing the Universe. I The Betrayal försöker regissören, norska Karen Winther, göra upp med ett svek hon begick i tonårens Oslo för snart 20 år sedan. Vilsen och sökande efter tillhörighet drogs hon först till den autonoma vänstermiljön kring ungdomshuset Blitz, men då hon upplevde sig sviken av en vän här erbjöd hon sig som hämnd att spionera för en grupp våldsamma nynazister.
William Kunstler (död 1995) var en amerikansk försvarsadvokat som först blev känd för att försvara medborgarrättskämpar och vänsterradikaler under det sena 1950-talet.
– Sedan börjar han också försvara våldtäktsmän och andra ännu mer moraliskt kontroversiella personer, berättar Agneta Mogren. Då förändras förstås attityden till honom. Det är hans döttrar [Emily och Sarah Kunstler] som har gjort den här filmen, ett fascinerande porträtt av USA och sin tid.
Tempo får också besök av Nick Broomfield och hans ständige samarbetspartner, Joan Churchill, som är här med sin nya film, Sarah Palin: You Betcha!, om den kristna amerikanska högerns karismatiska frontfigur.
– Det tycker jag är så kul för det är ju verkligen dokumentärlegender, säger Agneta Mogren. Och om Nick Broomfield måste man ändå säga att han var en föregångare, och en mycket mer intelligent föregångare, till Michael Moore och Morgan Spurlock.
Joan Churchill och Nick Broomfield deltar dessutom i ett samtal efter filmen. Tempo är så mycket mer än bara filmvisningar. Det handlar lika mycket om att skapa möten och diskussioner och att se film tillsammans. Därför är också biograferna så viktiga, även om det i dag är lätt att få se det mesta ensam hemma framför datorn.
– Det är ju fantastiskt att man kan sprida på nätet, säger Agneta Mogren, men jag tror på biografen som mötesplats och den kollektiva upplevelsen. Det händer ju något där. Det är så starkt att det ska man verkligen värna om.
Ändå vittnar många dokumentärfilmare om att det, trots dokumentärboomen, blir allt svårare att nå ut till biograferna. De små, alternativa biograferna blir allt färre. Ett stort och växande problem är det extrema monopol över biografverksamhet som innehas av SF Bio. I december 2011 fick SF Bio också ta över driften av Klarabion, Stockholms enda kommunala biograf, bygd med skattepengar och belägen i Kulturhuset vid Sergels torg.
– Det tycker jag är en enorm skandal. Jag hoppas att det fortsatt blir en stor debatt kring det. Det är extremt upprörande. Det är ju en del i det här offentliga rummet som begränsas. Det kanske kan bli enorm rörelse, hoppas Agneta Mogren.
Under Tempo arrangerar Oberoende Filmares Förbund diskussion om saken under rubriken ”Var ska jag visa min film?”.
– Det finns många arga filmare, säger Agneta Mogren och framhåller att det borde vara självklart att man kan visa film i offentlig regi i ett kulturhus. En så viktig del av kulturen är ju faktiskt filmen.
Så länge detta inte ligger i linje med vår regerings kultursyn får vi vara tacksamma att ett evenemang som Tempo i alla fall lever och utvecklas.
