Fredrörelsen på 1980-talet hade sina ikoner: Picassos fredsduva, ironiskt nog en gammal militärparkas, och så Horst-Eberhard Richters bok Alla talade om fred.

Den 19 december förra året dog psykoanalytikern, författaren och fredsaktivisten Richter, 88 år gammal, efter en kort tids sjukdom, aktiv in i det sista.

Han har kallats hela Tysklands psykoterapeut – och nationen kan delvis tacka honom för att den valt en fredligare väg efter 1945. Han lyckades påverka ett helt lands politik.

Redan på 1950-talet började Richter tala om åren under nazismen som orsak till många tyskars psykiska ohälsa. På den tiden var detta ingen okontroversiell ståndpunkt. Han blev kritiserad – men fick med tiden rätt. Att över huvud taget påstå att psykisk ohälsa kunde vara en folksjukdom var sprängstoff. Det var inte länge sedan människor med schizofreni och andra psykiska sjukdomar skickats till koncentrationsläger. Ord som ”oart” och ”onormal” passade inte in i den fortfarande förhärskande självbilden av en ”ren” människa. Rädslan för att stämplas som ”galen” låg djupt förankrad och fick närmast förlamande följder för en hel generation.

1962 gav Richter ut sin bok Eltern, Kind, Neurose ”Föräldrar, barn, neuros”, en fackbok som snart trycktes i pocket och blev en bästsäljare. Den handlar om hur en obearbetad konflikt alltid går vidare till nästa generation, hur den blir en del av det undermedvetna och styr barnets handlingar. 

Richter såg individens problem som en del av något större, en förklaring till samhällets tillkortakommanden, och han blev följaktligen också en förespråkare för gruppdynamik, en på 1970-talet populär terapiform. 

Orsaken till Richters livslånga och outtröttliga engagemang för fred och försoning hittar man i hans egen livshistoria. Han föddes 1923 i Berlin, studerade medicin, filosofi och psykologi och kallades 1941 in till armén som Wehrmacht­soldat. Han hade redan som ung gått med i Hitlerjugend och kämpade nog med sann övertygelse vid östfronten. 

I en intervju fick han en gång frågan om han hade dödat. Han svarade ”Ja, naturligtvis”. Till skillnad från de flesta i sin generation varken ljög eller ”glömde” han. Att ställa sig själv till svars var en ledstjärna i hela hans verk. 

Men kriget blev ett uppvaknande. Hans upplevelser vid Stalingrad, slaget som han enligt honom själv endast överlevde av en oförklarlig slump, förföljde honom hela livet. Han deserterade i Italien, sattes i franskt fångläger och släpptes 1946. Då fick han reda på att hans föräldrar mördats av ryska soldater efter krigsslutet. Kanske var resten av hans liv en enda stor botgöring för de ideal han en gång kämpat för?

Med sina ståndpunkter lyckades han ringa in Efterkrigstysklands problematik, och i böckerna Den sjuka familjen – konflikter i äktenskap och familj, deras uppkomst, struktur och behandling, Fredens psykologi, Flüchten oder Standhalten ”Fly eller fäkta” med flera pläderade han mer än någon annan för en antinationalsocialistisk hållning. Allra mest känd är hans bok Alla talade om fred. Det var den och hans aktiva engagemang i den tyska fredsrörelsen som fick Nobelkommittén att ge honom Nobels fredspris 1985. 

 

Han inledde sin karriär med att arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin i Berlin, ledde sedan Berlins psykoanalytiska institut och byggde upp Psykosomatiska institutionen vid Gießens universitet. Mellan 1992 och 2002 ledde han Sigmund Freudinstitutet i Frankfurt. Han var också en av grundarna till Läkare mot atomkrig och aktiv motståndare till kriget i Irak.

Richter deltog aktivt i många obekväma debatter, inte minst om barns rättigheter, till exempel när lagen mot barnaga skulle antas i Tyskland så sent som år 2000. Fredliga åsikter är inte alltid omtyckta, de kräver mer av den enskilde.

Trots sina yrkesframgångar inom psykiatrin är det för insatserna inom fredsrörelsen han har blivit mest känd. Det är svårt att idag föreställa sig stämningen då. Under det tidiga åttiotalet härskade fortfarande kalla krigets paranoida och förlamande rädsla för ett nytt världskrig. USA ville placera sina Pershing II-raketer i Europa. Det blev de stora freds­demonstrationernas tid. Miljoner människor demonstrerade mot Natos beslut att stationera atomvapen i Europa, som svar på Sovjetunionens SS20-raketer. Många var rädda att USA ville begränsa ett atomkrig till vår världsdel och skydda sig själva – vilket inte var så fel gissat, eftersom det visat sig att Pentagons militärstrateg Colin S. Gray hade utarbetat just sådana planer. 

 

För Västtyskland innebar denna tid gigantomaniska demonstrationer, med ofta 200 000, ja till och med upp till 500 000 deltagare. Mest känd är människokedjan mellan städerna Stuttgart och Ulm med 1,3 miljoner medborgare som höll varandra i händerna. Demonstrationerna ledde till en alldeles ny nationell självbild – från att i århundraden ha varit en krigande nation, där idealet varit den ståndaktige soldaten, till att bli Europas ledande förespråkare för en fredlig, vapenfri väg.

Horst-Eberhard Richter var en av denna tids förgrundsgestalter, vid sidan av Heinrich Böll, Petra Kelly, Joseph Beuys och flera andra framstående kulturpersonligheter och politiker. Freds- och miljörörelsen fick konkreta följder när partiet De Gröna bildades. Men Horst-Eberhard Richter var ingen partipolitiker eller generell USA-kritiker, han gick djupare. Han såg en omedveten krigslust i våra samhällen – över alla politiska blockgränser. 

Han talade om ”fridlöshet”, en sjukdom som drabbar dem som kränks eller förödmjukats under sin tidigaste barndom och därför senare vill utagera sin frustration i krigiska handlingar. Det privata är inte bara politiskt, det blir också politik.

Richter såg den politiska psykoanalysen som en möjlighet att påverka globalt, eftersom världens problem är en effekt av att individen inte mår bra. ”Problemet är att samhället inte är fredligt, det lever inte i fred med sig självt. Det skapar ett behov att omvandla självhatet till en hotbild mot det främmande, eftersom det har en avlastande effekt.”

Det var inte bara kollektivet Richter ägnade sig åt. I samtalsterapier tog han sig an enskilda fall, som det spektakulära fallet Ingo Hasselbach. 

Hasselbach var på 1990-talet en av landets mest kända nynazister, men som valde att hoppa av. Den svenske filmaren Fredrik von Krusenstjerna spelade 2001 in en dokumentärfilm, Lost sons, där Hasselbach ställs emot sin far, den övertygade DDR-kommunisten och journalisten Hans Canjé. I filmen erkänner Caljé att även han en gång varit medlem i Hitlerjugend. 

Richter framträder också själv i filmen – Hasselbach är precis ett sådant fall som han beskrivit i sina verk: Om inte föräldrar gör upp med sina trauman kommer den inre konflikten att föras vidare till barnen.

Det är inte alltid dåden som har de värsta konsekvenserna, utan tystnaden kring dem. Lögnerna bildar ringar på vattnet som kommande generationer inte kan tolka, vilket blir orsaken till att de inte kan ta sig ur historiens grepp. 

 

Horst-Eberhard Richter försökte leva som han lärde. Vi kan och får göra fel men det är möjligt att förändra oss. Det är en mycket försonande syn på människan och hennes brister. Han var en spegel av sin tid, samtidigt som han höll upp en spegel för samtiden. Horst-Eberhard Richter förärades otaliga priser, men tackade nej till det högt ansedda Bundesverdienstkreuz (Tysklands enda statsorden som delas ut för särskilda prestationer inom kultur, politik, näringsliv och humaniora) tre gånger med motiveringen: ”Det har delats ut till för många ex-nazister.” 

Han hade många motståndare på grund av sina idéer – för det är obehagligt att bli konfronterad med kritik – men att ha fiender innebär inte att man måste inleda ett krig. Richters vågade kämpa för en fredligare värld – den enda kampen värd att vinna.