Genom köksfönstret såg hon den första snön falla. Stora mjuka flingor som gav ett slags ro inombords. Hon backade ett par steg bakåt och såg nu fönstret med de nya orangerutiga gardinerna, pelargonerna på rad med julstjärnan i mitten, i förgrunden. Ljusstaken med sju ljus. Kökssoffan med några gröna kuddar ihop med en rödprickig filt mot den rosamålade fondväggen. Det stora runda bordet i valnöt med fem stolar också i valnöt, ett fruktfat och hennes kaffe​mugg. Allt ingick i själva tavlan som en inramning av bilden genom fönstret med snön.

Det var lätt att bli sentimental. Hon slog ned blicken. Hennes vardagsbilder och konsten att kunna se det fina till exempel på en helt vanlig måndag, hade hållit henne upprätt i livet mera än en gång. 

Fast satt hon i en relation med sin magnetiske sambo sedan många år. Fast… var väl inte det rätta ordet att använda men… ändå. På något vis hade de blivit tajta och gillade väl det utbyte de hade av varandra. 

Han elektriker och hon hemmafru utan barn. Just så brukade hon skämtsamt kalla sig.  En hemmafru utan barn, det var vad hon var. Ändå var hon tacksam. Nu hade ändå åren gått så det vore omöjligt att ändra ordet hemmafru till exempelvis; mamma.  

Ordet hemmafru verkade också så att hon aldrig kunde bli arbetslös. Som magi! För även om hon förgäves sökt jobb under åren så hade hon aldrig behövt kalla sig arbetslös bland deras vänner.

Detta var frihet för henne! Sann frihet. I jämförelse med hur hon hade haft det, men såret var fortfarande synligt och vägrade läka bort helt. Inte minst nattetid svaga dagar. Hon sprang och blev jagad. Uttittad och hånad. Men de tankarna kom och gick. 

Vid ett tillfälle hade hon gått i samtal hos en kurator. Där hade hon bearbetat det mesta. Sedan kom skrivarkursen på folkhög​skolan, där hon hade träffat sin hjärtas utvalde, och pennan arbetade
febrilt. Tillsammans med några klasskompisar hade hon gett ut boken. ”Skrivna vridna drömmar”. Så roligt de hade haft det tillsammans medan de jobbade med bokprojektet, ständigt påhejade av sin mentor Klara, en ung feministisk lärare på skolan.

I dag hade hon tvättat två maskiner med 60-tvätt. Sängkläder och kökshanddukar. En incident hade inträffat så det hade blivit blod på lakanen… säkert bara en engångsföreteelse. 

I det stora gamla huset hade hon gott om plats att hänga upp allt för tork. Disken var gjord och de frysta laxfiléerna framlagda på köksbänken för att tina. På spisplattan stod potatisen redan i vatten, bara att skruva på vredet och koka. Den kalla såsen med crème fraîche och dijonsenap på plats i kylen. Hennes älskling var värd det bästa.

Hon lade sig försiktigt på den breda dubbelsängen med det rosa varma och mjuka överkastet och tog en extra kudde under huvudet. Såja, nu hade hon tid att vila sig en stund innan han kom hem. 

Hade det blivit lite skrynkligare under ögonen den senaste tiden? Hon kände bekymmersrynkan i pannan. Säkert ingenting att bekymra sig om. Kanske fick hon se över det på sin årliga hudvårds​behandling nere på Kungsgatan. Men rynka eller ej så var hon älskad och det var det enda som räknades.

Sakta sänkte sig sömnen över henne. Den började på en blom­steräng och hon nästan kände det mjuka och vassa som killade under foten då hon sprang utan strumpor. Ljuset var så härligt och färgerna bara flödade genom hennes ögon. Långt borta såg hon en sjö och blev nyfiken. Men då tornade helt hastigt ett moln upp sig. När hon sökte skydd befann hon sig plötsligt i en grotta. Instängd. Grottan blev mindre och mindre och… hon vaknade med ett ryck! Oj…

Hon hade varit yngre då. Mannen som hon blev uppvaktad av var minst femton år äldre. Att få vara hans tjej var det högsta i hennes liv just då. Hon var oskuld men han hade varit den perfekta älskaren. All trygghet, kärlek och bekräftelse hade hon erhållit via honom. Runt om henne försvann vännerna, familjen och slutligen även intresset för studierna.

Hennes älskade satte en ring på hennes finger och han blev hennes allt. Inte visste hon något om hans tendenser och vad män kan göra för att skada. Så när det blev uppenbart att han inte bara ville henne väl… rasade drömslottet ihop och hon fick fly. 

Det var ord som hon var rädd för. Han hade ingen känsla för att lögner inte fick användas mot de man älskade. Nej, inga sådana regler. Till sina vänner, som nu var hennes enda vänner, talade han illa om henne. Ljög om att hon var en hora, att hon stal av honom, att hon gjorde det och det… listan gjordes lång. 

Ibland hände det att någon han talat med sedan, liksom försökte tala henne tillrätta. När hans hat blixtrade i ögonen fann han ingen gräns för elaka ord. Hon hade kommit hem några minuter för sent, och han var svartsjuk. Att hon fikat med den enda väninna som hon hade kvar trodde han inte på. Ingen trodde på henne.

En gång satt han på köksstolen med telefonen i handen. Det var den gången han hade sagt att hon skulle vara glad att han inte skar av henne brösten eller snittade henne i ansiktet som den hora hon var. Så låste han ut henne på den kalla balkongen med hennes väska och ringde. Telefonsamtalet gick till den lilla ortens polisstation.

 – Nu får ni komma hit och hämta min fästmö… hon slåss och är berusad och har stulit av mig.

Så kom polisen. De två männen bad henne följa med. I baksätet på bilen frågade de henne vart hon skulle.

– Hem, kör mig hem till mamma och pappa sade hon. Det var förvirrat. Polismännen hade frågat henne om han – pojkvännen – var dum mot henne. Nej, sade hon. Han har varit snäll så länge…

Vad de skrev i sin rapport då visste hon inte. Men, sanningen var att detta telefonsamtal fullt av lögner skulle riva upp såret under hela hennes fortsatta vuxna liv med jämna mellanrum, och få henne att tvivla på sig själv och sin styrka. Tvivlade på henne gjorde nästan alla hon mötte. Hennes kille var en charmig person som lätt fick omgivningen med sig. Hon rodnade och höll med, ord hade hon inga.

När hon så småningom fick hjälp att komma på ett skyddat boende en tid med kodlås på dörren blev pennan och vilken papperssnutt som helst hennes trogne följeslagare. Genom dikten kom hennes känslor fram. Där grät hon med ordens hjälp och där blev hon bekräftad av sig själv via bokstäverna. Där, under fingerat namn, hade hon ett eget rum med en egen lampa som hon fick slå av och på själv, och hon fick skriva och vara precis som hon ville.

Men till den lilla hemstaden vågade hon sällan åka tillbaka. Rykten om henne hade spridits. Hade de varit sanna hade hon kunnat hantera det. Men då de var påhittade och långt ifrån hennes personlighet, visste hon aldrig hur hon skulle få dessa lögner till intet. Han borde aldrig ha uttalat dem. Fast, det finns såklart många borde.

Hon borde gå upp nu och skruva på plattan med potatisen. Klockan var redan fem i fem och snart skulle han komma hem. De hade inte bestämt att maten skulle stå på bordet, men då hon ändå var hemma så blev det hennes uppgift på något vis. 

I morgon skulle hon till Arbetsförmedlingen. Hon skulle få sitta ned ett tag och samtala om de jobb som fanns – eller de som inte fanns. Sedan skulle hon kanske erbjudas att gå kurs i att skriva om sin CV eller så. 

Han gillade inte förändringar, och ville gärna att hon tog hand om att handla mat och sköta deras gemensamma hem. Han stod ju faktiskt ekonomiskt för allt det andra och den komforten de hade. Världens bästa liv, brukade hon tänka lyckligt. 

Egentligen brydde sig ingen om hur hon hade det… så länge hon var hemmafru skulle ingen tänka på att hennes liv var viktigt. Därför visste hon att ingen skulle tjata på henne om jobb, och nu hade hon ett Fas 3-jobb på 25 procent då hon skötte räkenskaperna åt en kyrkokör. Hon kände viss lättnad för det, för vad skulle han annars tycka om henne. Nog måste hon göra sitt i hemmet!

Hon rättar till kjolen och reser sig upp ur sängen. Då hör hon stegen på träverandans golv. Dörrhandtaget vrids ned och han kommer in. Han är urläcker där han står – ja, högsta vinsten som hennes mor skämtsamt brukar säga. 

De vackra ögonen blänker där sidoljuset träffar kinden. Med handen för han undan en envis hårslinga som ramlat ned och ler mot henne. När han vrider huvudet mot köket och ser det odukade bordet, suckar han ljudligt. Han går mot sängkammaren där hon står lutad i dörröppningen och säger:

– Jasså, raring… blir det ingen mat idag…? Jag ser att du inte hunnit duka fram. Jävla slyna! Han knuffar henne hårt ned i sängen och hon biter sig i läppen så blodsmaken kommer fram. Han sitter på henne och måttar ett slag mot hennes ansikte och hon kvider fram ett nej.  En spottloska träffar istället hennes ansikte. Han ser uppriktigt ledsen ut och suckar: jag behöver duscha. Det har varit en lång dag.

Vredet till kokplattan slås på. Med lock kokar allt fortare upp. Spottloskan torkar hon snabbt bort med baksidan på handen. 

Just nu känner hon ingenting. Inga känslor alls. Maten ska göras, och det är bäst så. Senare ska de på tårtkalas hos hans bror och fira brorsonen som fyller 4 år. Så vem hinner tänka på små incidenter! Allt som räknas är att man ser framåt istället för i backspegeln, det sade coachen på Arbetsförmedlingen förra året. Så små incidenter är just ingenting annat än just… små.