Små incidenter… ingenting annat

Genom köksfönstret såg hon den första snön falla. Stora mjuka flingor som gav ett slags ro inombords. Hon backade ett par steg bakåt och såg nu fönstret med de nya orangerutiga gardinerna, pelargonerna på rad med julstjärnan i mitten, i förgrunden. Ljusstaken med sju ljus. Kökssoffan med några gröna kuddar ihop med en rödprickig filt mot den rosamålade fondväggen. Det stora runda bordet i valnöt med fem stolar också i valnöt, ett fruktfat och hennes kaffe​mugg. Allt ingick i själva tavlan som en inramning av bilden genom fönstret med snön.

Det var lätt att bli sentimental. Hon slog ned blicken. Hennes vardagsbilder och konsten att kunna se det fina till exempel på en helt vanlig måndag, hade hållit henne upprätt i livet mera än en gång. 

Fast satt hon i en relation med sin magnetiske sambo sedan många år. Fast… var väl inte det rätta ordet att använda men… ändå. På något vis hade de blivit tajta och gillade väl det utbyte de hade av varandra. 

Han elektriker och hon hemmafru utan barn. Just så brukade hon skämtsamt kalla sig.  En hemmafru utan barn, det var vad hon var. Ändå var hon tacksam. Nu hade ändå åren gått så det vore omöjligt att ändra ordet hemmafru till exempelvis; mamma.  

Ordet hemmafru verkade också så att hon aldrig kunde bli arbetslös. Som magi! För även om hon förgäves sökt jobb under åren så hade hon aldrig behövt kalla sig arbetslös bland deras vänner.

Detta var frihet för henne! Sann frihet. I jämförelse med hur hon hade haft det, men såret var fortfarande synligt och vägrade läka bort helt. Inte minst nattetid svaga dagar. Hon sprang och blev jagad. Uttittad och hånad. Men de tankarna kom och gick. 

Vid ett tillfälle hade hon gått i samtal hos en kurator. Där hade hon bearbetat det mesta. Sedan kom skrivarkursen på folkhög​skolan, där hon hade träffat sin hjärtas utvalde, och pennan arbetade
febrilt. Tillsammans med några klasskompisar hade hon gett ut boken. ”Skrivna vridna drömmar”. Så roligt de hade haft det tillsammans medan de jobbade med bokprojektet, ständigt påhejade av sin mentor Klara, en ung feministisk lärare på skolan.

I dag hade hon tvättat två maskiner med 60-tvätt. Sängkläder och kökshanddukar. En incident hade inträffat så det hade blivit blod på lakanen… säkert bara en engångsföreteelse. 

I det stora gamla huset hade hon gott om plats att hänga upp allt för tork. Disken var gjord och de frysta laxfiléerna framlagda på köksbänken för att tina. På spisplattan stod potatisen redan i vatten, bara att skruva på vredet och koka. Den kalla såsen med crème fraîche och dijonsenap på plats i kylen. Hennes älskling var värd det bästa.

Hon lade sig försiktigt på den breda dubbelsängen med det rosa varma och mjuka överkastet och tog en extra kudde under huvudet. Såja, nu hade hon tid att vila sig en stund innan han kom hem. 

Hade det blivit lite skrynkligare under ögonen den senaste tiden? Hon kände bekymmersrynkan i pannan. Säkert ingenting att bekymra sig om. Kanske fick hon se över det på sin årliga hudvårds​behandling nere på Kungsgatan. Men rynka eller ej så var hon älskad och det var det enda som räknades.

Sakta sänkte sig sömnen över henne. Den började på en blom­steräng och hon nästan kände det mjuka och vassa som killade under foten då hon sprang utan strumpor. Ljuset var så härligt och färgerna bara flödade genom hennes ögon. Långt borta såg hon en sjö och blev nyfiken. Men då tornade helt hastigt ett moln upp sig. När hon sökte skydd befann hon sig plötsligt i en grotta. Instängd. Grottan blev mindre och mindre och… hon vaknade med ett ryck! Oj…

Hon hade varit yngre då. Mannen som hon blev uppvaktad av var minst femton år äldre. Att få vara hans tjej var det högsta i hennes liv just då. Hon var oskuld men han hade varit den perfekta älskaren. All trygghet, kärlek och bekräftelse hade hon erhållit via honom. Runt om henne försvann vännerna, familjen och slutligen även intresset för studierna.

Hennes älskade satte en ring på hennes finger och han blev hennes allt. Inte visste hon något om hans tendenser och vad män kan göra för att skada. Så när det blev uppenbart att han inte bara ville henne väl… rasade drömslottet ihop och hon fick fly. 

Det var ord som hon var rädd för. Han hade ingen känsla för att lögner inte fick användas mot de man älskade. Nej, inga sådana regler. Till sina vänner, som nu var hennes enda vänner, talade han illa om henne. Ljög om att hon var en hora, att hon stal av honom, att hon gjorde det och det… listan gjordes lång. 

Ibland hände det att någon han talat med sedan, liksom försökte tala henne tillrätta. När hans hat blixtrade i ögonen fann han ingen gräns för elaka ord. Hon hade kommit hem några minuter för sent, och han var svartsjuk. Att hon fikat med den enda väninna som hon hade kvar trodde han inte på. Ingen trodde på henne.

En gång satt han på köksstolen med telefonen i handen. Det var den gången han hade sagt att hon skulle vara glad att han inte skar av henne brösten eller snittade henne i ansiktet som den hora hon var. Så låste han ut henne på den kalla balkongen med hennes väska och ringde. Telefonsamtalet gick till den lilla ortens polisstation.

 – Nu får ni komma hit och hämta min fästmö… hon slåss och är berusad och har stulit av mig.

Så kom polisen. De två männen bad henne följa med. I baksätet på bilen frågade de henne vart hon skulle.

– Hem, kör mig hem till mamma och pappa sade hon. Det var förvirrat. Polismännen hade frågat henne om han – pojkvännen – var dum mot henne. Nej, sade hon. Han har varit snäll så länge…

Vad de skrev i sin rapport då visste hon inte. Men, sanningen var att detta telefonsamtal fullt av lögner skulle riva upp såret under hela hennes fortsatta vuxna liv med jämna mellanrum, och få henne att tvivla på sig själv och sin styrka. Tvivlade på henne gjorde nästan alla hon mötte. Hennes kille var en charmig person som lätt fick omgivningen med sig. Hon rodnade och höll med, ord hade hon inga.

När hon så småningom fick hjälp att komma på ett skyddat boende en tid med kodlås på dörren blev pennan och vilken papperssnutt som helst hennes trogne följeslagare. Genom dikten kom hennes känslor fram. Där grät hon med ordens hjälp och där blev hon bekräftad av sig själv via bokstäverna. Där, under fingerat namn, hade hon ett eget rum med en egen lampa som hon fick slå av och på själv, och hon fick skriva och vara precis som hon ville.

Men till den lilla hemstaden vågade hon sällan åka tillbaka. Rykten om henne hade spridits. Hade de varit sanna hade hon kunnat hantera det. Men då de var påhittade och långt ifrån hennes personlighet, visste hon aldrig hur hon skulle få dessa lögner till intet. Han borde aldrig ha uttalat dem. Fast, det finns såklart många borde.

Hon borde gå upp nu och skruva på plattan med potatisen. Klockan var redan fem i fem och snart skulle han komma hem. De hade inte bestämt att maten skulle stå på bordet, men då hon ändå var hemma så blev det hennes uppgift på något vis. 

I morgon skulle hon till Arbetsförmedlingen. Hon skulle få sitta ned ett tag och samtala om de jobb som fanns – eller de som inte fanns. Sedan skulle hon kanske erbjudas att gå kurs i att skriva om sin CV eller så. 

Han gillade inte förändringar, och ville gärna att hon tog hand om att handla mat och sköta deras gemensamma hem. Han stod ju faktiskt ekonomiskt för allt det andra och den komforten de hade. Världens bästa liv, brukade hon tänka lyckligt. 

Egentligen brydde sig ingen om hur hon hade det… så länge hon var hemmafru skulle ingen tänka på att hennes liv var viktigt. Därför visste hon att ingen skulle tjata på henne om jobb, och nu hade hon ett Fas 3-jobb på 25 procent då hon skötte räkenskaperna åt en kyrkokör. Hon kände viss lättnad för det, för vad skulle han annars tycka om henne. Nog måste hon göra sitt i hemmet!

Hon rättar till kjolen och reser sig upp ur sängen. Då hör hon stegen på träverandans golv. Dörrhandtaget vrids ned och han kommer in. Han är urläcker där han står – ja, högsta vinsten som hennes mor skämtsamt brukar säga. 

De vackra ögonen blänker där sidoljuset träffar kinden. Med handen för han undan en envis hårslinga som ramlat ned och ler mot henne. När han vrider huvudet mot köket och ser det odukade bordet, suckar han ljudligt. Han går mot sängkammaren där hon står lutad i dörröppningen och säger:

– Jasså, raring… blir det ingen mat idag…? Jag ser att du inte hunnit duka fram. Jävla slyna! Han knuffar henne hårt ned i sängen och hon biter sig i läppen så blodsmaken kommer fram. Han sitter på henne och måttar ett slag mot hennes ansikte och hon kvider fram ett nej.  En spottloska träffar istället hennes ansikte. Han ser uppriktigt ledsen ut och suckar: jag behöver duscha. Det har varit en lång dag.

Vredet till kokplattan slås på. Med lock kokar allt fortare upp. Spottloskan torkar hon snabbt bort med baksidan på handen. 

Just nu känner hon ingenting. Inga känslor alls. Maten ska göras, och det är bäst så. Senare ska de på tårtkalas hos hans bror och fira brorsonen som fyller 4 år. Så vem hinner tänka på små incidenter! Allt som räknas är att man ser framåt istället för i backspegeln, det sade coachen på Arbetsförmedlingen förra året. Så små incidenter är just ingenting annat än just… små.


Publicerad Uppdaterad
20 timmar sedan
– Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera, säger Terrafems generalsekreterare Bernardita Núñez. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Fredrik Sandberg /TT. Skärmdumpar: Regeringen. Montage: Arbetaren

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Arbetaren granskar. Tidöpartiernas migrationspolitik riskerar att ytterligare låsa fast våldsutsatta kvinnor i relationer med förövaren. Kvinnorättsjurister delar en oro för att vandelsförslagen och anhörigutvisningar kan medföra dubbel bestraffning – och våldsamma män kan använda utvisning som ett reellt hot.

Arbetaren har varit i kontakt med ett tiotal jurister med expertis inom området. En av de mest namnkunniga är advokaten och föreläsaren Rebecca Lagh.

Rebecca Lagh. Foto: David Lagerlöf

– I och med de vandelsförslag som ligger nu så försämrar man för våldsutsatta kvinnor genom migrationspolitiken. Om en man ska utvisas och kvinnan är anhörig så utvisas hon med. Då kanske man inte anmäler, för om han döms för våldtäkt mot mig, eller andra våldsbrott, så leder det till utvisning, säger hon.

Juristen Jenni Stavare har en bakgrund inom både migrationsrättsliga frågor och kvinnorätt och berättar att detta används som en del av det psykiska våldet. 

– Att det kan påverka barnens rätt att växa upp här. Det finns inte en kvinna som inte är medborgare i Sverige som inte har frågat mig ”påverkar det här mitt uppehållstillstånd på något sätt? Min man hotar att de kommer slänga ut mig ur Sverige”, och så vidare, säger hon. 

Vågar inte anmäla våld – vandelsprövning oroar

Till och med Sverigedemokraterna har sviktat om utvisningar av barn som uppmärksammats i media år. Men för att väcka folkligt motstånd krävs tydliga exempel som människor kan relatera till. Och det kan inte alla vara.

Jenni Stavare. Foto: Harald Nilsson

2023 kom en avhandling av Lisa Kerker från Lunds universitet som med hjälp av rättsfall visade hur rättsskyddet för våldsutsatta kvinnor från så kallat tredje land fungerade i förhållande till vistelserätten. I ett av fallen uppgav kvinnan att hon efter fyra månader i Sverige började utsättas för kraftigt våld. Mannen misshandlade henne minst tio gånger i månaden. Samtidigt hölls hon isolerad och om hon lämnade huset medan mannen var borta rapporterade en vän till honom. Mannen hotade kvinnan bland annat med att hon kunde bli utvisad.

Problemet har alltså inte varit okänt, men oron växer i och med skärpningarna av migrationslagstiftningen och kommande vandelsprövning. 

Rättslig osäkerhet stärker mannens kontroll

Kvinnojourerna Terrafem, Somaya och Lex Femme har alla haft kontakt med kvinnor som undviker att anmäla våld på grund av rädsla för utvisning.

– Det är vanligt bland våra klienter att man har en rädsla för att berätta om sin utsatthet, inklusive att anmäla, om man är här på anknytning till våldsutövaren, säger Maria Jonsson som är verksamhetschef på Somaya.

En av dem som länge varit engagerad i frågan är Bernardita Núñez som är generalsekreterare på nätverket Terrafem.

Bernardita Núñez, generalsekreterare på nätverket Terrafem. Foto: pressbild

– Många av de kvinnor som söker stöd hos oss har tidsbegränsade uppehållstillstånd eller befinner sig i en anknytningsprocess. I dessa situationer används hot om utvisning som ett effektivt maktmedel. Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera.

Hon konstaterar att det finns lagrum i utlänningslagen för fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör på grund av allvarlig kränkning eller våld. Men det kräver att det finns en tydlig koppling mellan våldet och separationen, samt att våldet kan styrkas. Det gör att kvinnor med uppehållstillstånd som är tillfälliga eller kan återkallas befinner sig i en osäker position när de överväger att lämna och anmäla. Nätverket möter inte sällan kvinnor som avstår från att anmäla våld mot dem av rädsla för att bli av med sin rätt att stanna i landet.

– Denna oro har funnits under lång tid, men har fördjupats i takt med skärpningar och förslag inom migrationslagstiftningen.

”Patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar”

Stockholms Tjejjours jurister ser mycket kritiskt på regeringens migrationspolitik, inklusive vandelsförslagen. I ett mejl till Arbetaren konstaterar de att de arbetar intersektionellt och att det finns flera parametrar att väga in i problematiken.

”I detta fall handlar det om patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar. Tjejer som befinner sig i en våldsutsatthet drar sig ofta för att berätta om och anmäla sin våldsutsatthet, oavsett om hon riskerar utvisning eller inte. När det dessutom finns ett hot om att hon eller någon av hennes närstående kan komma att tvingas lämna landet finns det som vi ser det en överhängande risk att hon avstår från att berätta om sin våldsutsatthet eller anmäla”, skriver de till Arbetaren. 

Vidare ser de påtagliga risker för godtyckliga bedömningar genom vandelsförslagen, vilket skulle innebära hot mot rättssäkerheten. Bland annat vänder de sig mot den initiala idén om att involvera prostitution i vandelsprövningarna, men det har regeringen nu tagit bort.

Terrafem: ”Inget parti vill ändra på detta”

Terrafem har under sina 25 år försökt uppmärksamma och påverka lagstiftningen, men upplever att intresset för de berörda kvinnorna är begränsade i dagens samhällsklimat. De har mött Kvinnofridsrådet tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, justitieminister Gunnar Strömmer med flera, men menar att reaktionen uteblev. 

Bernardita Núñez känner sig uppgiven efter kvinnofridsrörelsens enträgna påstötningar sedan 1980-talet. Hon konstaterar att man nu skickar tillbaka kvinnor till Iran och Afghanistan, med hänvisningar till att de har män som kan sörja för dem där. Ett resonemang som inte skulle vara gångbart i Sverige. 

– De har ingen relation till vad de pratar om. Det finns, de vill inte se sambandet, säger Bernardita Núñez. 

Också hon menar att det finns många fall där män utnyttjar det faktum att kvinnorna befinner sig i beroendeställning. Hon har även mött kvinnor som tvingats in i prostitution, fastän de migrerat med löften om helt andra liv. De senaste fyra åren verkar inget ha gått åt rätt håll, enligt Bernardita Núñez. 

– Nu är det fruktansvärt. Jag har hört så många ledsna kvinnor i så många år att jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Jag var naiv, jag trodde att det skulle hända någonting positivt. Framför allt gäller det anhöriginvandring, säger hon.

– Många är jätterädda nu och vågar inte tala med journalister. 

Bernardita Núñez säger att hennes förslag till lösning kan verka extremt i rådande diskussionsklimat, men handlar om att ge kvinnan möjligheter att sluta vara beroende av den man som hämtat hit henne.  

– Dessa män som hämtar kvinnor och misshandlar dem gör det för att det ger dem makt. ”De måste lyda mig och göra precis som jag säger.” De som kommer hit skulle kunna kan beviljas permanent uppehållstillstånd om de får en rimlig tid på sig att klara sig själva. För att du har blivit utsatt för ett brott i vårt fina land. Som människa behöver hon stöd, men politikerna tänker inte logiskt.

Ansvariga ministrar ställer inte upp på intervju

Arbetaren har gjort upprepade försök att få ett bemötande av justitieminister Gunnar Strömmer (M), men har inte fått någon återkoppling. Migrationsminister Johan Forssell (M) ställde inte upp på intervju. Han fick ett antal frågor skickade till sig (se faktarutan) som han lät sin pressassistent svara på via mejl:

”Det är en prioriterad uppgift för regeringen att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och det är något som regeringen gör aktivt på flera olika områden.

För att just motverka en inlåsningssituation där en kvinna inte vågar anmäla eller känner sig tvungen att stanna kvar i en våldsam relation finns det ett undantag som möjliggör för henne att få ett förlängt tillstånd. Ett fortsatt uppehållstillstånd tidsbegränsas i 13 månader utan en möjlighet att förlänga på samma grund. Det följer av en lagändring som genomfördes av den förra regeringen 2021. Det finns däremot en möjlighet att söka ett annat uppehållstillstånd. För att kunna få ett annat uppehållstillstånd krävs att personen har skäl att beviljas det. Det är t.ex. möjligt att beviljas ett uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt utlänningslagen ska ett uppehållstillstånd som huvudregel sökas och beviljas innan inresa till Sverige, men även här finns det undantag. Det är Migrationsverket och ytterst domstolarna som bedömer när undantaget är tillämpbart och om det finns skäl att bevilja ett annat uppehållstillstånd. Detsamma gäller för anhöriga i de fall då anknytningspersonen utvisas och anknytningen tidigare brutits på grund av våld.”

Våldsutsatta kvinnor kan tvingas lämna landet efter seperation

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln