Är det alltså här jag hör hemma? Bland blöjbyten, vaknätter och fredagsmys i tv-soffan? Barn- och familjelivet kan framstå som allt annat än brinnande politisk kamp. Den förståelsen av föräldrars liv stör mig. Så den här krönikan kommer att handla om brinnande politisk kamp, barn och familjefrågor.
Men så dyker tvivlet upp igen. Något så privat. Borde det inte vara en man som uttrycker sig i det här ämnet förresten? En kvinna som breder ut sig offentligt med sina barn- och familjeerfarenheter, så outsägligt konventionellt och ointressant. Eller?
Krass och deppig fakta från SCB säger att kvinnor lägger dubbelt så mycket tid som män på hem- och omsorgsarbete. Samma fakta berättar att nästan 80 procent av all föräldraledighet tas ut av kvinnor. Trots de senaste årens kampanjer, pepp och bonusar låter sig männen inte luras hem till sina barn.
Stora delar av kvinnokollektivet sitter på en skattkista formligen sprängfylld av kunskap och erfarenhet i barn- och familjeämnet. Det vågar jag hävda utan att låsa fast oss i mossiga könsroller.
Det är en både stimulerande och utmanande uppgift att fostra och stödja morgondagens medborgare. Det är giv-ande. Och stundtals pure hard work. Att uppvärdera föräldraskapet går hand i hand med att höja statusen på de kvinno-dominerade vård- och omsorgsyrkena.
Vad hände egentligen med 70-talsfeminismens paroll – ”det privata är politiskt”? Är det ingen mer än jag som tycker det är intressant att göra politik av om det är mammas eller pappas tur att läsa godnattsaga? Att dissekera varje molekyl av den heterosexuella kärnfamiljens privata sfär är en del av kampen för ett jämställt samhälle. Inget som ska betraktas som trivialiteter.
Inte nog med att vi kvinnor tar huvudansvar för barn och hemarbete, lägger massor av tid och energi på att natta, trösta, plåstra och lyssna på vad som hände idag på rasten i skolan och som gör att nioåringen inte kan somna. Vi ska dessutom känna oss ointressanta när vi vill diskutera de här sakerna på ett seriösare sätt än med de allra närmaste. Kanske till och med skämmas över allt osynligt och obetalt arbete vi utför. I ojämställdhetens namn. Amen.
Dubbel bestraffning, skulle Berit Ås antagligen konstaterat. Vi kvinnor borde vägra skämmas över att våra relationer inte är helt, eller ens delvis, jämställda. Vi borde känna oss stolta över vår livsviktiga och samhällsnyttiga arbetsinsats. I egenskap av omsorgsexperter borde vi med högburet huvud kliva ut i offentligheten och dela med oss av våra kunskaper.
