Ointresset gör en homerun

I skandalen 2009 runt konstfackstudenten Anna Odells spelade psykos upprördes en del av att hon på felaktiga grunder lyckats få en vårdplats i den allt mer exklusiva psykvården. Andra, och kanske speciellt överläkaren vid S:t Görans sjukhus, provocerades framför allt av att Anna Odell spelat sjuk. Och som vi vet satte diskussionen inte så mycket fokus […]

I skandalen 2009 runt konstfackstudenten Anna Odells spelade psykos upprördes en del av att hon på felaktiga grunder lyckats få en vårdplats i den allt mer exklusiva psykvården. Andra, och kanske speciellt överläkaren vid S:t Görans sjukhus, provocerades framför allt av att Anna Odell spelat sjuk. Och som vi vet satte diskussionen inte så mycket fokus på vilka befogenheter tvångsvården har som på vilka befogenheter en konstfackstudent har.

Jag tänker på Anna Odell när jag läser Slutstation rättspsyk. Det är en gedigen debattbok, lika välgarderad som en duktig flicka. Liksom Anna Odell vill författarna uppmärksamma tvångsvårdens extrema makt. Och liksom hon använder de sin position, som numera välutbildade och friska från självdestruktivitet, till att vädja om intresse för dem som fortfarande är sjuka. 

I Sverige sitter odömda kvinnor som skadar sig själva inspärrade på rättspsyk tillsammans med i huvudsak män, som dömts till vård för att ha skadat, våldtagit eller mördat andra människor, ofta kvinnor. Motivet för rättspsykiatrin att ta emot självskadande kvinnor, som det saknar kompetens för, verkar helt krasst vara inkomsterna från kvinnornas landsting. Anledningen för kvinnornas landsting att deportera dem till rättspsyk långt hemifrån verkar vara att man saknar metoder för att ta hand om denna växande grupp patienter. För ett tjugotal år sedan stod vården på liknande vis handfallen inför den ökande anorexin bland unga kvinnor.

Redan som tonåringar förstod vi att om du mår dåligt måste du göra dig ordentligt sjuk för att få hjälp – ett krav som var ett direkt resultat av nedskärningarna i psykvården. Anorektikerna i bekantskapskretsen fick hjälp först när de började likna skelett. Den osynliga ångesten måste obönhörligen manifesteras för att tas på allvar. 

Undersökningar har bekräftat att sjukvården har svårt att hantera självskadebeteende. Det går på tvärs mot den normala överenskommelsen. Att sy ett sår, bara för att se patienten skära sig på nytt. 

Bilden av svaga kvinnor att ta hand om är vi vana vid, men ingen tycks förstå hur man ska hantera kvinnor  som verkar som förövare och offer i en och samma person.

I brist på kunskap förfaller vårdapparaten till en avskräckningsideologi som påminner om gamla tiders mentalvård, komplett med överläkare som ordinerar egenuppfunna kurer. Överläkare Per-Erik Olsson vid Sundsvalls rättspsyk, som sedan 2010 tack och lov har upphört med att ta emot självskadepatienter, beskriver de fysiska bestraffningarna som ”negativ förstärkning” som ska ge ett ”milt obehag”. Författarna återfinner dock denna tolkning av begreppet inte i psykologiböcker utan i rigida hunduppfostringsläror. Överläkaren Göran Fransson, också han verksam vid Sundsvalls rättspsyk, döpte sin egenutvecklade metod till ”kärleksfull cynism”. Personalen uppmanades att visa ”aktivt ointresse”. De blödande kvinnorna skulle inte ”belönas” med uppmärksamhet för sina tilltag. I stället straffades de, i strid med lagen, med bältesläggning, isolering dagar i rad och olagliga tvångsmedel som tvångshandskar och hockeyhjälmar. På Växjös rättspsyk har problemet varit den totala bristen på psykologhjälp, eftersom man i stället har prioriterat säkerheten. Företrädare för de politiska partierna från höger till vänster, som författarna försöker väcka frågan hos, förstår inte problemet. Ointresset gör en homerun.

Självskadebeteende ”smittar”, menar flera i boken. Ett beteende är trots metaforen inget virus, vill jag påpeka. Det är en del av en kultur, där kvinnor värderas lågt av sig själva och andra att de aldrig kan bli bra nog. Just dessa kvinnor tar på sig allt ansvar, även för olyckor de drabbats av, som mobbning eller dödsfall. Självhatet är inte ologiskt. Att skada sig själv är ett kyligt sätt att hålla kontrollen; själva motsatsen till föreställningen om den kvinnliga hysterikan. Personalen vid Sundsvalls rättspsyk lät trots det kvinnorna höra att deras våld mot sig själva bara var uttryck för barnsliga bekräftelsebehov. Barnsliga är exakt vad de inte är. Patienternas röster i boken är på inget sätt irrationella. Många av dem har tagit universitetsexamen och elitidrottat. De anorektiker och självskärare jag känt har alltid varit analytiska och högpresterande. I dag har flera av dem blivit just läkare. Förhoppningsvis kommer det att påverka läkarkåren att förändra sin inställning till psykiskt sjuka kvinnor.

Kvinnorna inspärrade på rättspsyk upplevde sig tvungna att spela friska för att släppas ut. Att spela efter normen provocerar inte någon. Gemensamt för psykiska sjukdomar som främst drabbar kvinnor är en överväldigande insikt om att ens känslor inte är tillåtna utan alltid måste anpassas till omgivningens förväntningar. Tyvärr är detta delvis sant även när omgivningen utgörs av vården.

Det ska bli intressant att se om denna verkliga skandal får lika mycket uppmärksamhet som Anna Odells försök att leda tankarna dit. Eller om det hela bemöts med  ”aktivt ointresse”.

 

Publicerad Uppdaterad

Prenumerera på Arbetarens nyhetsbrev

Box 6507
113 83 Stockholm
Tel: 08-522 456 70 (redaktionen)
[email protected]

Tidningen Arbetaren behandlar dina personuppgifter i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen, (EU) 2016/679. Du hittar vår dataskyddspolicy här.

Prenumerationsärenden
Tel: 08-522 456 80
(måndagar kl 10-13)
[email protected]

Organisationsnummer: 556542-8413
Swishnummer för gåvor: 1234 809 984