”Enighet om stramare budgetregler” var den föga dramatiska rubriken i DN den 15 september, när beslutet om att införa sex nya lagar för ”ekonomisk styrning” i praktiken redan var fattat. Inom unionens byråkrati har det låtit annorlunda.
– Jag ber er, läs noggrannt gårdagens protokoll från EU-kommissionen. Det som pågår är en tyst revolution, en tyst revolution i termer av starkare ekonomisk styrning i små steg. Medlemsstaterna har accepterat, och jag hoppas de förstod det exakt, men de har accepterat mycket viktiga maktmedel för de europeiska institutionerna gällande övervakning, och mycket striktare kontroll över de offentliga finanserna, förklarade EU-kommissionens ordförande, Juan Manuel Barroso, vid en konferens på Europeiska universitetsinstitutet förra året när planerna först presenterades.
– Som jag ser det, kommer processen leda till en kolossal överföring av ansvar. Budgetpolitiken kommer inte att kunna förbli på nationell nivå, kommenterade Italiens finansminister Giulio Tremonti i januari i år.
”Förändringarna har träffat människor som en storm. Inom loppet av mindre än två år har EU inlett en resa mot en gemensam budget- och ekonomisk politik avsedd att få medlemsstaterna att hålla sig till åtstramningsprogram och attackera sociala rättigheter”, skriver forskningsstiftelsen Corporate Europe Observatory.
– Motsvarigheten inom budgetpolitiken till en atombomb inom säkerhetspolitiken, säger Peder Nergard, professor i ekonomi vid Århus universitet och en av få experter som har kommenterat utvecklingen offentligt. Vad handlar det då om?
Den ”tysta revolutionen” består av ett både komplext och svåröverskådligt system av nya lagar och överenskommelser på EU-nivå, där de viktigaste hittills är: 1. EU-säsongen. 2. Europluspakten. 3. Det så kallade ”sexpacket”, ett paket om sex lagar för ekonomisk styrning och det senaste steget i den tysta revolutionen, accepterat av EU-parlamentet den 27 sep- tember.
Allt tyder dock på att dessa överenskommelser, om de inte stöter på hinder, kommer att följas av fler reformer – ”i små steg” – i riktning mot en övernationell superstat med gemensam ekonomisk politik.
EU-säsongen föreslogs för första gången sommaren 2010, antogs i rekordfart i september och är redan i effekt sedan 1 januari i år, och omfattar alla länder oavsett om de är med i eurosamarbetet eller ej. Den ålägger regeringarna att skicka sitt utkast till budget – innan siffrorna visats för parlamentet eller någon annan – till EU-kommissionen, vars ekonomer ”utvärderar” det och utfärdar ”rekommendationer” till ändringar. Reglerna innehåller inga sanktioner för de länder som inte lyder rekommendationerna, men kommissionens informationsmaterial nämner ”grupptryck” och ”marknadstryck” som skäl att följa dem.
Europluspakten annonserades överraskande i mars i år som en överenskommelse mellan Frankrike och Tyskland, till vilken senare övriga euroländer och några länder utanför valutaunionen – dock ej Sverige – anslöt sig. I pakten förbinder sig länderna att sträva efter ”budgetdisciplin” och ”konkurrenskraft”. Även den är dock ett frivilligt åtagande utan straff för länder som inte lyckas följa den. Men allt det ändrades i och med antagandet av sexpacket, de nyligen antagna sex lagarna för ”ekonomisk styrning”.
De första fyra syftar till att genomdriva EU:s gamla stabilitetspakt, som föreskriver ett budgetunderskott på högst 3 procent och statsskuld på högst 60 procent av BNP, men som aldrig följts i praktiken. I de nya reglerna införs bötesstraff för euroländer som inte lever upp till kraven, och dessutom specificeras hur snabbt länder med för hög statsskuld måste börja betala av på den: 5 procent av skillnaden mellan den nuvarande statsskulden och tröskelnivån – alltså 60 procent av BNP – måste betalas årligen vilket för de mest skuldsatta länderna blir stora belopp.
De sista två lagarna är än mer kontroversiella. De ger kommissionen rätt att utfärda bindande order till enskilda länder som inte har statsfinansiella problem i dag, men som enligt dess bedömning (som genomförs under EU-säsong-processen) uppvisar ”makroekonomiska obalanser” som anses kunna leda till sådana problem i framtiden.
Vad innebär då ”obalanser”? Det är inte så klart uttryckt i lagen, och det är inte meningen heller. Lagtexten nämner som exempel konsumtion, handelsunderskott och konkurrenskraft, men vad som ska mätas och vilka nivåer som ska räknas som ”obalanserade” är upp till kommissionens tjänstemän att avgöra från år till år. Vad lagen egentligen kommer innebära blir alltså klart först efter att den klubbats igenom. I praktiken utgör den en blank check för kommissionen att kräva i stort sett vilka ekonomiska förändringar som helst, även om ministerrådet måste godkänna rekommendationerna.
I sista stund infördes också skrivningar i europluspakten som gör den till en sorts styrdokument för EU-kommissionen – och därmed pekar ut vilken typ av ”obalanser” som kommissionen förväntas leta efter. Pakten förvandlades därmed i praktiken från icke-bindande till bindande dokument.
Länderna utanför euron, som Sverige, kan enligt grundlagen inte bötfällas. Men kommissionen har hittat en finurlig väg runt det: i ett utkast till framtida lagförslag föreslår de att sådana länder i stället ska kunna få sina EU-bidrag, exempelvis jordbruksstöd, frysta i fall av olydnad.
– I praktiken kan avgörande frågor om skatter, offentliga satsningar och välfärdssystem flyttas till arbetsgrupper av anonyma tjänstemän, säger Håkan Sundberg från svenska Attacs analysgrupp.
– Man flyttar makt till den icke-valda kommissionen från de nationella regeringarna, utan att samtidigt ge några nya befogenheter till demokratiska institutioner på europeisk nivå. Det är självklart att det skadar demokratin, säger Andy Storey, professor i Internationell politik vid Dublins unversitet och aktiv i den irländska kampanjen ”Skuldrevision”.
– Redan i dag har EU, ECB och IMF tagit makten över den ekonomiska politiken i Grekland, Irland och Portugal. Spanien och Italien står på tur. Det som händer när de här lagarna antas är att den ordningen utsträcks till alla länder och permanentas. Den demokratiska kontrollen över ekonomin blir ännu svagare än vad den är i dag.
Om det har varit sparsamt med offentlig debatt inför antagandet av de nya lagarna, har de inte desto mindre förberetts under lång tid – från det europeiska storkapitalets sida. År 2000 förklarade Daniel Jansson, då ordförande för lobbygruppen European Roundtable of Industrialists, ERT, som samlar Europas allra tyngsta storföretag, att ”en rigid nationalstat håller på att brytas ned. En dubbel revolution är på väg: å ena sidan reducerar vi statens och den offentliga sektorns makt i allmänhet genom privatisering och avreglering, å andra sidan överför vi många av nationalstatens befogenheter till en mer modern och internationellt sinnad struktur på europeisk nivå.”
ERT såg antagandet av Lissabonstrategin samma år som som en stor framgång. Strategin satte upp ”ökad konkurrenskraft” som det centrala målet för EU:s utveckling och satte alla förslag för ett ”socialt Europa” i andra hand. Inte desto mindre identifierade ERT snart ett problem: strategin var bara en målsättning, och det saknades påtryckningsmedel för att tvinga länderna att anpassa sig till den.
2002 presenterade därför en ny ERT-rapport, EU Governance, kravet på en starkare europeisk centralmakt: ”det saknas en sammanhängande budgetpolitik för euro-zonen som helhet, detta är en av de viktigaste frågorna ur näringslivets synvinkel.” I rapporten föreslås bland annat att ”på utkastsstadiet, borde nationella budgetar utvärderas på unionsnivå” – ett förslag som bär slående likhet med vad som kommit att genomföras i dag nästan tio år senare.
Den bredare lobbygruppen Business Europe, med Svenskt Näringsliv och motsvarande arbetsköparorganisationer i övriga länder som medlemmar, slöt upp bakom kravet under våren 2010: ”Eurogruppen måste åta sig större ansvar för den ekonomiska styrningen i eurozonen” skrev lobbygruppen i ett brev till kommissionens och ministerrådets ordförande, där den också förespråkade ”kraftfulla tvångsmekanismer för att säkra efterföljande” och ”ett system av gradvis straff och sanktioner i fall av upprepade disciplinbrott”. Det faktiska förslaget som kom några månader senare innehöll en rad av Business Europes idéer, vilket gruppen själv nöjt konstaterade i sin ”Economic Outlook” för hösten 2010.
Inför omröstningen i Europaparlamentet 27 september skickade Business Europe ut ett brev till samtliga ledamöter med en uppmaning att rösta för förslaget.
Näringslivets positva inställning är inte förvånande. I praktiken har den ekonomiska styrningen en kraftfull inbyggd tendens mot en nyliberal politik. I den första och hittills enda EU-säsongutvärderingen uppmanas exempelvis Frankrike att ”utreda pensionssystemets hållbarhet”, Italien att försvaga anställningsskyddet, och Belgien att ta bort indexeringen av löner med inflationen.
– Europluspakten är en politisk överenskommelse. De sex lagarna om ekonomisk styrning handlar om hur vi ska genomföra det, förklarade Business Europes Phillipe de Buck tidigare i år. Och enligt pakten ska undertecknarna bland annat ”modifiera lönesättningsmekanismerna” för att ”öka den privata sektorns konkurrenskraft”. Länder med budgetunderskott ska ”först och främst ta itu med hållbarheten hos pensioner, sjukvård och socialförsäkringar”.
En hög EU-tjänsteman förklarade öppet för tyska tidningen Die Welt att lönesäkningar var ett av målen:
– När lönerna i offentlig sektor skadar konkurrenskraft och prisstabilitet, kommer landet att uppmanas att ändra sin policy. Och lönerna i offentlig sektor har naturligtvis stor inverkan på lönerna i den privata sektorn.
– I dag domineras Europa av finanskapitalet och regeringarna för en nyliberal politik av sig själva. Med det här regelverket bekräftas och permanentas det förhållandet. Den nyliberala falangen stärks och får legitimitet för sin politik, och alla andra tvingas driva den av rädsla för repressalier. EU-kommissionen får rollen som finanskapitalets polis, kommenterar Attacs Håkan Sundberg.
Bara dagar efter att lagarna om ekonomisk styrning antagits avslöjade Barroso att kommissionen redan arbetar på nya förslag som kommer presenteras ”inom de närmaste veckorna”.
– Vi måste gå längre. Vi måste komplettera vår valutaunion med en ekonomisk union, sade han till EU-parlamenetet den 28 september, och kallade EU-kommissionen ”Europas ekonomiska regering”.
På frågan om det demokratiska mandatet för att införa det nya systemet svarade Barrosos kabinettssekreterare, Johannes Laitenberger:
– Jag tror vi har en tyst majoritet på vår sida.
