Liv Marend, Stockholms LS av SAC
– Göteborg var både ett slut och en början för oss i SAC. Jag tror att vi blev varse om vår egen styrka och började köra vårt eget race, säger Liv Marend.

För många inom Syndikalisterna ledde händelserna i Göteborg till en ändrad syn på sin egen roll i samhället. Liv Marend var i Göteborg som medlem i Stockholms LS och organisatör för SAC:s aktiviteter under toppmötesdagarna. Hon säger att det efter Göteborg stod klart att Syndikalisterna måste fokusera på sitt kärnområde – arbetsplatskamp.

– 80 och 90-talet hade präglats av toppmötesprotester och man var mer allmänpolitiskt inriktad. Göteborg var slutet på det och början på ett väldigt ivrigt internt reorganiseringsarbete, säger hon.

Under toppmötesdagarna anordnade SAC ett flertal seminarium och föredrag med utländska gäster, bland annat franska syndikalister från fackföreningen CNT. I efterhand var hon besviken över hur lite detta uppmärksammades. Samtidigt är hon stolt över att de genomfördes, trots rådande kaos.

– SAC har inte blivit kreddade nog för det vi gjorde. Tack vare en välfungerande infrastruktur inom SAC kunde många av Göteborgsaktionens aktiviteter ändå genomföras trots den hårda repressionen. Efteråt kan jag se att vi verkligen lyckades föra in fackliga och sociala frågor i protesterna även om vi inte hade den fackliga praktik då som vi har idag.

Jonathan Pye, tidigare Afa
– Det visade det sig att vi hade rätt och att våra hotbilder stämde. Allt vi gjorde motstånd mot då visade sig gå så mycket åt skogen som vi hade trott. Det ser man i Grekland och i Portugal, säger Jonathan Pye.

Vid tiden för EU-toppmötet bodde Jonathan Pye i Göteborg och var medlem i Antifascistisk Aktion. Han säger att det den utveckling de protesterade mot då bara förvärrats.

– Det gällde nästa stadie av kapitalismens utbredning, det man slarvigt kallar för globalisering och även EU:s återgång till nykolonialistisk politik. Hur EU som kallats för fredsprojekt nu är ute med militära styrkor.

Han säger att ju djupare kapitalismen sträcker sig in i samhället, desto mer skada gör den när dess ekonomi går in i en svacka. Ju mer global den är desto hårdare slår den.

– Det kan man se med bankkrascherna i USA 2008. Antagligen har vi något liknande som seglar upp snart. Det är bråttom nu att bygga ett alternativ till kapitalismen.

Efter kravallerna dömdes han till 20 månaders fängelse. Men fängelsestraffet har inte förändrat hans analys av samhället och vilja till motstånd mot orättvisor.

– Jag tog mitt fängelsestraff som något som var oturligt, men som man får räkna med om man ska ställa sig på tvären för kapitalismen. Jag har inte lagt något bakom mig och i stort ångrar jag heller ingenting.

America Vera-Zavala, Attac och Vänsterpartiet
– Det var globaliseringsrörelsen sista sommar. Sedan kom 11:e september, säger America Vera-Zavala, som var i Göteborg som talesperson för det då nybildade svenska Attac.

Hon berättar att hon har blivit väldigt arg när hon har sett de senaste dagarnas mediala återrapportering av händelserna tio år tidigare.

– Det handlar om våldet, gatstenarna och det fick mig att minnas hur extremt arg jag var då över att det bara var våldsrapportering. Det var så mycket än det, säger America Vera-Zavala, fortfarande vänsterpartist och i dag verksam som dramatiker.

Även om hon minns det dåliga som om det vore i går ligger fortfarande minnet av det bra som åstadkoms i Göteborg henne varmt om hjärtat. Hon minns de tre stora demonstrationerna som samlade mellan 15000 och 25000 människor. Men också Attacs konfrontativa dialog där bland annat statsminister Göran Persson fick debattera mot aktivister.

– Sedan hade vi Fritt forum som var en tältstad av debatter och diskussioner. Göteborg var också var de debatter som var mellan politiker och aktivister, dels på onsdagen och sedan på fredagen.

Men hon säger att olyckliga omständigheter gjorde att anti-globaliseringsrörelsen och vänsterrörelsen i stort ”stukade foten” i Göteborg. Men den verkliga vändpunkten nedåt var terrordåden i USA den 11 september. Med den oläkta skadan i bagaget inleddes, enligt henne, en dålig period för vänsterrörelsen som alltjämt pågår.

– Man kan inte prata om globaliseringen efter 11:e september. Det enda man kan prata om i offentligheten är krig och terrorism. Men Göteborg var början och bidrog absolut till den förvirring som råder inom Vänsterpartiet i dag, för att inte tala om Miljöpartiet. Man stukade foten och blev inte riktigt bra.

Tord Björk, Göteborgsaktionen
– Jag minns Göteborg som vänsterns politiska självmord. Den stora delen av vänstern tävlade om att ta avstånd från aktivisters våld och var ledande i att legitimera repressionen, säger Tord Björk.

Tord Björk var i Göteborg som medlem i miljöorganisationen Jordens vänner. Han var också talesperson för Göteborgsaktionen. För honom är det bestående intrycket vänsterns tragiska svar på den brutala repression som mötte aktivisterna. I efterhand har man fokuserat på att kritisera polisen, men misslyckats med att se den stora bilden.

– Fortfarande är vänsterpressen full av skit. Man ältar om och om igen om polisen, medan jag vill diskutera politikerna. Det är politikerna som har bestämt, det är regeringen. Det är ju partierna som har suttit och beslutat om ökad repression.

Vänstern har tiden efter Göteborg präglats av en utsiktslös positionering och oförmåga att samarbeta kring politiska frågor. Den nyliberala, individualistiska taktik som de etablerade partierna hänger sig åt är helt utsiktslös.

– Vänstern delades in i de som körde anti-stat för hela slanten och de som sade: vi ska slicka staten i röven för det har vi gjort i hundra år och ska fortsätta med.

Han säger att legitimeringen av repressionen i Göteborg har lett till att det är fritt fram att använda även agera repressivt mot till exempel fackliga aktioner. Samtidigt har Syndikalisterna i offentligheten blivit något politiker inte vill ta i med tång.

– Den fackliga orienteringen som SAC har i dag är oerhört viktig. Sverige har blivit det värsta nyliberala landet i världen på område efter område. Få lyckas hantera det, som Syndikalisterna gör, men samtidigt har de inte lyckats skapa bredd för att försvara sig.

Pär Plüschke, aktivist
Pär Plüschke åtalades för anstiftan till och anförande av våldsamt upplopp vid Hvitfeldtska gymnasiet, men friades då ett flertal vittnen kunde intyga att han enbart fördelat ordet under ett stormöte. Han satt häktad i 43 dagar med under fulla restriktioner. När han i dag ser tillbaka på händelserna tror han att demonstranterna skulle ha haft ett större stöd om rörelsen hade haft en bredare förankring.

– När det slogs ned så hårt på oss i Göteborg, så var det inte så mycket uppbackning vi hade. Hade folk identifierat oss annorlunda, som personerna som gör vettiga grejer i bostadsområdet, är engagerade i skolan eller på arbetsplatserna hade folk inte köpt bilden av att vi åkt dit för att trasha en stad, säger han.

– Vi red på en globaliseringskritisk våg och känslan var att allt var möjligt. Den känslan övergick i maktlöshet i och med EU-toppmötet. Nu, tio är senare, ser jag det som att vi måste bygga en grund där vi lever och arbetar. Vi måste ha förankring för att saker ska bli möjliga. Vill man åstadkomma någon slags förändring måste man utgå från var man själv är.

En annan erfarenhet är att man inom rörelsen blivit bättre på att ta hand om varandra.

– Hård repression sätter sina spår. Att bevittna eller uppleva polisvåld är ett trauma och det behöver man hjälpa varandra att bearbeta. Det tänket fanns inte på samma sätt för tio år sedan.

Andrina Eriksson, Förbundet Allt åt alla Malmö
– Som politiskt intresserad boende i Göteborg var det omöjligt att inte vilja delta, säger Andrina Eriksson.
Förra helgen deltog hon i en seminariehelg om Göteborgsprotesterna, arrangerad av Förbundet Allt åt alla, för att minnas, analysera och blicka framåt.

– Det finns fortfarande lika många möjligheter till kamp då som nu. Det finns efter Göteborg en uppfattning om att utrymmet för vänsterpolitik har krympt, och till viss del stämmer det. När det genomförs blockader utmålas det som maffiametoder istället för fackliga metoder. Tittar man på kampanjer som Osynliga partiet eller ockupationsrörelsen så kommer vi inte se effekterna av det förrän efteråt, säger hon och gör en internationell jämförelse.

– Om man tar de stora protesterna i Grekland och eller hur de intar torg i Spanien just nu, så är ju det inget som bara har uppstått, det är ju resultatet av att man fortsatt kämpa trots att man varit tillbakapressade.

Andrina Erikssons starkaste minne är den kollektiva känslan när så många gick i demonstrationerna, att det kändes som att man faktiskt kunde åstadkomma något.

– Det och att skotten passerade så obemärkt förbi. Att man hellre pratade om att Avenyn brann än om att polisen sköt in i en folkmassa.