Göteborgskravallerna framstår tio år senare som ett speciellt sorts oförlöst trauma för oss som var aktiva och delaktiga. Inte ett individuellt posttraumatiskt stressymptom med ständigt helikoptersmatter, som efter sommaren 2001, utan snarare på ett socialt plan, där globaliseringsrörelsen i Sverige och norra Europa och våra möjligheter att utveckla en samhällelig motkraft underifrån som kunde utmana det nyliberala projektet blockerats av en repressiv och medial operation.
Inspirerade av den oväntade uppkomsten av en ny global rörelse vid WTO-toppmötet i Seattle 1999 riktades ett myller av förhoppningar, drömmar, potentialer och initiativ mot detta historiska tillfälle. Med det zapatistiska upproret i Mexiko som ledstjärna samlades runt millennieskiftet sociala rörelser, aktivistgrupper, fackföreningar och miljögrupper i en ny öppen och polymorf konstellation över alla gränser, med respekt för varandras olikheter men enade mot nyliberalismen. Vi var mitt i globaliseringen, barn av den, ansvariga för den. Nätverken skulle byggas underifrån på gräsrotsnivå och i en global skala skapa en motmakt till de överstatliga ekonomiska institutionernas och företagens imperium.
Vi tog intryck av det framgångsrika motståndet mot privatisering av vatten i Bolivia som utvidgades till krav på att göra fler gemensamma resurser och offentliga sektorer till allmänningar. Miljörättvisa skulle inte längre få behandlas som handelshinder. Mot Schengenavtalets murar och övervakningssystem runt Europa ställdes öppna gränser och papper åt alla. För en generation av politiskt uppvaknande aktivister i Sverige och norra Europa utsågs Göteborgstoppmötet på något sätt till det tillfälle då allt skulle upp till ytan. Världen kunde – och skulle – förändras i ett slag.
På den motsatta sidan mobiliserades medier, underrättelseorgan och polisstyrkor. Med massiva resurser skulle till varje pris allting som överhuvudtaget skulle kunna hända förhindras. De tusentals olika krav, frågor och idéer som lyftes fram fick till svar ett stort, kompakt NEJ. Resultatet var förödande, och innebar att detta NEJ:s intensiva mörker drogs ut under tio års tid: kontrollsamhället kunde fortsätta utvidgas, välfärdsstaterna demonteras, arbetet degraderas, kapitalet förflyktigas, miljöfrågorna ignoreras och så vidare.
Ingen har fått veta vilka oanade möjligheter, alternativa utvecklingsvägar eller potentiella samhällslösningar som hade kunnat börja gro, om man inte bestämt sig för att barrikadera, låsa in och undertrycka dem med våld. Nu när vi står inför klimatkriser, finanskriser, utförsäkringar, arbetslöshet och låglönekonkurrens återstår från maktens håll bara samma enda svar: NEJ. En annan värld är inte möjlig. Om det finns några reformförslag så måste de vara försämringar.
Denna bortträngning fungerar på så sätt att den ursprungliga orsaken till traumat, den på samma gång kritiska och utopiska substans som fanns hos globaliseringsrörelsen, ligger kvar oberörd, medan den repressiva försvarsmekanismen fortsätter att generera nya vidunder: från massavlyssning till massdeportationer, stormade flyktingläger, stängda gränser och bruna id-kort.
Frågan är om vi ens bör våga försöka minnas Göteborg 2001? Samtidigt går det inte att glömma. Polisen omringade oss med containrar, misshandlade, släpade ut, grep, häktade, fängslade, husrannsakade, slog och sköt på allt som rörde sig – eller stod stilla. Medierna demoniserade, rättssystemet kollapsade och politikerna applåderade och delade ut rosor till polisen.
Ingen av oss hade kunnat föreställa oss konsekvenserna i våra värsta mardrömsscenarier.
Habeas corpus – den medborgerliga rättigheten att inte fängslas på godtyckliga grunder – upphävdes vid Hvitfeldtska gymnasiet före den första demonstrationen, men trots att hovrätten kom fram till det var fråga om frihetsberövande av 800 människor så friades den ansvarige polischefen med motiveringen att han inte ”menat det”.
Efter detta har preventiva massaresteringar, kroppsvisitering utan särskild misstanke och liknande blivit praxis. Utredningarna av polisskotten mot demonstranter lades ned av polisens egna utredare, men det ledde inte till tillsättandet av något oberoende granskningsorgan för polisbrott. I stället föreslogs att lagen som förhindrar att militären sätts in mot civila skulle skrotas.
Rättssystemets kollaps uppenbarades när Högsta domstolen underkände de politiska domarnas längd, men därefter hände ingenting, vilket nästan är värre än om Högsta domstolen inte hade medgivit att det – i praktiken – var fråga om politiska domar.
Vi var beredda på att demonstrationerna inte skulle kunna komma fram till toppmötet. Att de vita overallerna skulle få knuffas ett tag med polisen men inte lyckas komma igenom, och sedan gå hem. I värsta fall omringas och bussas bort. Inget dramatiskt, det vanliga scenariot. Utifrån en sådan situation hade globaliseringsrörelsen kunnat behålla sitt momentum, greppet om den politiska agendan, och kunnat driva på utvecklingen åt andra håll.
Det var ingen revolution på gång, men det fanns nog en chans att kanske kunna sätta en bromskloss på den nyliberala kapitalismens urartning.
Välfärdsstaterna befann sig på ett slutande plan, och kväsandet av det gryende motståndet i dess linda var sannolikt avgörande i genomförandet av det pågående systemskiftet. Upptrappningen av våldet var ingen slump. Det måste ses i sitt historiska och globala sammanhang, som en del av de privilegierades försök att slå tillbaka, skrämma och disciplinera oppositionen mot den rådande världsordningen.
Vi vill inte framställa repressionen under toppmötet som en huvudsak tio år senare, fastän vi blev överrumplade vid tillfället. Varför skulle vi? Poängen är inte att få sympatier från välgörare, eller att bekräfta vårt misslyckande. Av tillräckligt många och tillräckligt ofta har den framställts som en polissak eller en personlig tragedi. Det var uppenbarligen något hos vår rörelse som vid tillfället uppfattades som så hotfullt att repressionen fick fria tyglar. Vår kritik träffade en kritisk punkt.
Andra nederlag – som till exempel Ådalen 1931 – kan återkallas som heroiska, när övermaktens repression lett till en begränsning av dess befogenheter och demonstranternas frågor desarmerats genom att ha inkorporerats i en social kompromiss som kan betraktas som progressiv i förhållande till utgångsläget. Men Göteborg 2001 innebar tvärtom att de komponenter som orsakade katastrofen förstärktes och släpptes lösa för att kunna göra allting ännu värre än någon någonsin kunnat ana.
Styrkeförhållandena var inte gynnsamma nog för att kunna göra nederlaget heroiskt. Ännu mindre kan det fungera som mytologiskt element i en framtida eventuell strukturell social förändring. Förankringen var inte i närheten av tillräcklig i arbetarklassen i bred bemärkelse eller i det civila samhället för att ens kunna ge kraft åt en värdig försvarsstrategi efteråt. Men det förhindrar inte att det borde finnas flera jurister och journalister som i dag sitter och skäms över vad som hände efter Göteborg.
Vid tidpunkten för Göteborgstoppmötet var de flesta av Europas regeringschefer rosa nyliberaler. De kallade sig socialdemokrater. Den så kallade tredje vägens socialdemokrati innebar att kapitalismen släpptes in i den offentliga sektorn och bemanningsföretag på arbetsplatserna. Arbetslösheten gjordes till ett individuellt problem. Man representerade inte längre arbetarklassens eller löntagarnas intressen, utan förordade marknadens tillväxt och viss fördelning av dess överskott i ett fiktivt konfliktlöst, individualistiskt samhälle utan intressemotsättningar.
Samma program – med tillägget att den universella sjukförsäkringen skulle raseras och även vårdsektorn privatiseras – togs sedan över av de reaktionära högerkrafterna, utklädda till blåa arbetarpartier, som i dag sitter vid makten i de flesta europeiska parlament.
Den socialdemokratiska arbetarrörelsens vision om ett ”socialt Europa”, där fackföreningsrörelsen skulle kunna utgöra en kraft i ett nytt socialt kontrakt, med ett minimum av ekonomisk omfördelning, anständighet i arbetslivet, socialförsäkringar och miljöhänsyn, hade inte tillräcklig förankring i någon aktiv rörelse av arbetare på basnivå.
Globaliseringsrörelsen och de europeiska sociala forumen fokuserade å andra sidan på att kritisera de överstatliga tendenserna, på att förhindra utförsäljningen av rättigheter och på de demokratiska underskotten i institutionerna som skulle kunna tänkas bära upp kontraktet. De förslag som restes underifrån på europeisk nivå – som tobinskatt, social inkomst, fri rörlighet, gratis kollektivtrafik, fri information och så vidare – inkorporerades aldrig i det socialdemokratiska projektet. I försvaret av den generella välfärden och den offentliga sektorn mot privatisering borde man ha sökt gemensamma ståndpunkter, åtminstone med vänstern, men det försummades.
Repressionen mot rörelsen innebar istället att socialdemokratin försköt en potentiell generation av framtida intelligentia samt aktivist- och arbetsplatskader. De hade inte nödvändigtvis organisatoriskt hamnat i den socialdemokratiska arbetarrörelsen, men utan de förkastliga avståndstagandena hade de haft möjligheter att påverka styrkeförhållandena, och det kunde ha påskyndat arbetarrörelsens eventuella framtida tillfrisknande.
De mest aktiva delarna av rörelsen var helt ointresserade av kompromisslösningar utan inställda på att bygga upp en ny motmaktstruktur underifrån. Problemet var att den europeiska högern, indiskret uppbackad av framväxande nyfascistiska kusiner i kostym, kunde låtsas stämma in i kritiken mot sossarnas maktfullkomlighet och brist på förankring i den rörelse varur den hade sprungit, sätta knivarna i det socialdemokratiska europeiska kontraktsförslaget och invänta tillfället att öppna portarna till avgrunden.
”No matter. Try again. Fail again. Fail better”, skrev en gång den irländske dramatikern Samuel Beckett om konceptet förlust.
Vi trodde ärligt att det konkreta utmanandet av avspärrningarna runt toppmötet skulle kunna utvidga det möjligas fält. Vi har försökt men inte helt lyckats förtränga den uppfattningen.
Men trots den massiva mediala demoniseringen hölls de största demonstrationerna och sociala forumen i Europas moderna historia efter Göteborg och efter mordet på Carlo Giuliani under G8-mötet i Genua, bland annat European Social Forum i Florens och demonstrationerna mot Irak-kriget 2003.
Demonstrationerna mot nedskärningarna efter finanskrisen i många länder i Europa och de därmed sammankopplade revolterna i Mellanöstern och Nordafrika bekräftar att generaliserat radikalt motstånd mot den globala kapitalistiska världsordningen behövs nu mer än någonsin.
Vår – globala – organisering var ”globaliseringen” när den var som bäst, vi som global rättviserörelse orkade bära hoppet om en bättre värld, och vi agerade rationellt under dessa historiska förhållanden. Och vi agerar fortfarande.
Om de så kallade arbetarpartierna i Europa hade varit en aning mer lyhörda och inte valt den fullskaliga nonchalansens och repressionens väg hade de kanske varit med på banan när nu striden för social rättvisa återuppstår med förnyad styrka från våra generationssystrar och -bröder på torgen i Spanien, gatorna i Grekland och högskolorna i Storbritannien.
På frågan om vi borde ha agerat annorlunda svarar vi: Nej, vi ångrar ingenting. Även om vi skulle förlora för evigt, undrar vi om de som ångrar sig inte borde vara de som ställer den frågan.
