Det är sen lördagskväll och ett knappt hundratal personer har samlats runt Berzelii Park i centrala Stockholm.
Fram tills för några månader sedan hade deltagarna i den syndikalistiska blockaden i stället samlats utanför ingången till arbetsköparen Berns, men polisen tillämpar alltjämt den taktik som går ut på att varje helg betrakta större delen av Berzelii park som ett så kallat ”PL 24-område”.
Något som innebär att blockadvakterna tvingas hålla sig på behörigt avstånd från nöjesetablissemangets entré (se Arbetaren nr 32/ 2010).
Och ordningsmakten är noggrann med att det juridiskt kontroversiella beslutet att stänga av parken ska respekteras. Strax efter klockan 23 omhändertas och avvisas fem blockadvakter efter att de överträtt gränsen för avspärrningen.
När lördagskvällen har blivit tidig söndagsmorgon är Emil Boss, tillförordnad presstalesperson för Stockholms Hotell- och Restaurangsyndikat av SAC, nöjd.
Information om konflikten har delats ut till potentiella gäster och ett fåtal har förmåtts att vända. Samtidigt har blockadvakterna hållit höstkylan borta med slagord, musik och blåbärssoppa.
– I sju och en halv månad har blockaden pågått oavbrutet, två gånger i veckan, med ett uppehåll en vecka för förhandling. Det är väldigt glädjande eftersom arbetsköparens branschorganisation lagt ned stora resurser på att smutskasta oss och polisen har kommit med nya juridiska innovationer för att stoppa oss, men bara lyckats flytta blockaden några meter.
Fackligt råder ett utdraget dödläge. Berns förnekar ansvar för syndikatets medlemmar som sades upp av en underentreprenör. Men om själva förhandlingarna står stilla har i stället organiseringen runt konflikten blivit allt mer självgående.
– En personlig analys är att när folk har engagerat sig under en viss tid och gjort den här frågan till sin egen bildas det en liten rörelse i sig själv som har ett eget liv. Det är alltid 5–20 personer som dyker upp oavsett om vi mobiliserar eller inte, det är roligt och unikt, säger Emil Boss.
En av dessa som ”dyker upp oavsett” är den mångåriga syndikalisten Maaret Rissanen.
– För mig handlar det dels om att stämningen är helt underbar bland strejkvakterna, hela solidaritetskänslan. Sedan blir det så tydligt vad klasskamp handlar om. Ofta diskuterar och teoretiserar man klasskampen, här blir det så tydligt och konkret att man är med och påverkar i en viktig process. Det är vi på ena sidan och kapitalet på den andra. Det är det som gör att man har lust att gå tillbaka.
Maaret Rissanen har nu i över sju månaders tid ägnat sina helger åt Bernskonflikten. Men hon ser inga problem med att hålla kampmoralen uppe.
– Absolut inte. Vi måste vinna det här, det finns ingen återvändo. Jag kommer att stå där i tio år om det behövs.
