Den senaste tiden har diskussionerna kring arbetsplatskonflikten mellan restaurangen Berns och det syndikalistiska facket SAC flammat upp. SAC anser att Berns har ett arbetsgivaransvar för städare som tidigare städat på Berns och då varit anställda av ett bemanningsföretag. Berns har återtagit städningen i egen regi och inte anställt alla dem som tidigare städat där.
I denna konflikt har Harald Ullman i flera sammanhang uttalat sig som företrädare för Socialdemokraterna i egenskap av vice ordförande i City Polisnämnd. Vi tycker inte att Ullman bör uttala sig som socialdemokrat i detta. Vi tycker inte att han har förstått problematiken när han i detta endast kritiserar SAC, utan att adressera det grundläggande problemet. Därför vill vi tala om det vi ser som den verkliga konflikten och varför den har blivit så infekterad.
Vi ser två problem:
• Bemanningsföretagen. Att fokus flyttas från kärnfrågan om problemen med hur bemanningsföretag används för att komma runt anställningsskyddet.
• Fackliga organisationer ställs mot varandra, medan arbetsgivare, bemanningsföretag och högerpolitiker kan flytta fram sina positioner.
Det stora problemet är att det är för enkelt att utnyttja det formellt korrekta systemet och använda bemanningsföretag för att kringgå anställningsskyddet.
Tolv högt uppsatta LO-företrädare skrev på DN debatt inför årets avtalsrörelse att ”kampen mot företag som sparkar och i stället hyr in arbetskraft har högsta prioritet” och ”Åtta av tio LO-medlemmar tycker att frågan är så central att facket bör vidta stridsåtgärder om förhandlingarna i denna fråga misslyckas”.
Facket har även stort stöd hos befolkningen – 77 procent av svenskarna anser att den nya trenden där företag säger upp personal och i stället tar in bemanningsföretag är fel (Novus Opinion 2009). Svenska folket och LO har alltså en tydlig uppfattning i frågan och vi anser att det är vår uppgift som socialdemokrater att arbeta utifrån dessa krav.
Bemanningsföretag var olagliga i Sverige fram till 1992, då den borgerliga regeringen tillät dem. Skälet till förbudet var att de historiskt skapat stora konflikter och varit ett sätt för arbetsgivare att gå runt facket.
Den socialdemokratiska reformen om ”solidaritetslag” som finns i exempelvis Norge och Tyskland – som innebär att man får anlita bemanningsföretag, men att arbetsvillkoren fortfarande är en fråga för huvudentreprenören – anser vi till exempel vore ett bra nästa steg även för Sverige.
Det andra problemet i den här diskussionen är att högern tillåts flytta fokus från kärnfrågan om användandet av bemanningsföretag och underleverantörer, till att bli en strid mellan S och SAC. Den viktiga debatten har kommit att skymmas av en rad mindre diskussioner kring faktapåståenden om svarta löner, våld och hot i demonstrationerna och annat som vi inte känner till sanningen bakom.
De senare diskussionerna är förstås viktiga, men de agerar också dimridåer till den mycket mer centrala diskussionen om bemanningsföretag. Medvetet eller omedvetet läggs också dimridåerna ut av politiker som säger sig agera i Socialdemokraternas namn, nu senast Harald Ullman genom bland annat en debattartikel i SvD och i en debatt mot Arbetarens chefredaktör i SVT.
Det är mycket olyckligt att enskilda socialdemokrater går ut i partiets namn tillsammans med företrädare för högern och driver kritik mot en arbetstagarorganisation, eftersom det gör att man inte samtidigt kan ta upp det generella bemanningsföretagsproblemet. Särskilt känsligt blir detta förstås i en valrörelse. Ullman har istället för att fokusera på huvudkonflikten gjort helt gemensam sak med Moderaterna och det multinationella bolag som driver Berns. På så sätt har han försökt låsa Socialdemokraterna vid en agenda som inte ligger i vårt partis intresse och som vi inte ställer upp på.
Som socialdemokrater anser vi att en viktig uppgift för facken är att agera för att lösa konflikter utan strid. De regler som finns för hur konflikter på arbetsmarknaden får föras stödjer vi fullt ut. Det är också viktigt att vi som parti visar på vår företagarvänlighet, men den aktuella diskussionen om Berns handlar inte om det.
Genom att skicka fram Ullman, som inte själv kan tala vare sig för Berns eller för LO-facken på arbetsplatsen, så stannar diskussionen vid att ord står mot ord. Vem man tror talar sanning tycks färgas av vad man tycker i sakfrågan, men den höger-vänsterdebatt – som handlar om huruvida det är rätt att gå runt arbetarnas rättigheter med hjälp av bemanningsföretag bara för att det formellt är tillåtet – som är nödvändig i frågan kommer aldrig till stånd. Och om inte, hur vi löser problemet.
I denna situation framstår Berns bara som en arena för striden mellan arbetstagarorganisationer, och vi tycker att deras ansvar bör vara större än så.
