Boken är en av de mest efterlängtade på länge. Ryktena om en välskriven memoar över inte bara två av de största och coolaste, och kanske egentligen de enda rock- och konstikonerna efter Bob Dylan, utan också över en tid har väckt enormt intresse. Den starkt integritetsfyllda, nästan hemliga Patti Smith – vad kan hon ha att berätta om sitt liv med fotografen Robert Mapplethorpe, sin uppväxt och inte minst sin tid på mytomspunna Chelsea Hotell i slutet på 1960-talet?
Läsaren får sitt lystmäte och mer därtill av mysstunder med Jimi Hendrix i en trappa utanför en fest som Smith är för blyg att gå in på, av Janis Joplin som håller hov i baren på Chelsea Hotel och senare bjuder in till ett jam med Kris Kristofferson på hotellrummet, eller lyckan när en spelning – den första riktiga till och med – kröns av Dylans lockiga huvud som skymtar i publiken.
Smith har en röd tråd som hon drar genom hela rockhistorien – sin egen lust och övertygelse om att hon måste skapa. Konst eller text eller som hon så småningom upptäcker, musik.
Ingenstans nämner hon rollen som kvinna och ingenstans diskuterar hon etablissemangets ifrågasättande av bohemen som skriker ut sina texter. Ändå var hon en sprängkraft rakt in i en generation kvinnliga rockmusiker, ”tjejband” styrdes av agenter, låtskrivare och producenter som Phil Spector och i Sverige, säg, Peter Himmelstrand, fram till Patti Smith. Efter henne kom de utan att fråga om lov.
Hon klippte sig efter ett foto av Keith Richards efter kommentaren att hon hade ”Joan Baez-frisyr” (fast hon gillade Baez), och har inte ett ont ord att säga om bredbenta mansrockare, kanske är det hemligheten, att bara se skönheten. Vännerna dör omkring henne i överdoser, själv snedtrippar hon en gång och konstaterar att det inte är hennes grej, men njuter av marijuana när hon arbetar med sin poesi. Ifrågasättarna verkar hon inte ens se, eller bestämmer sig för att de inte får ta utrymme i hennes hjärta.
Här finns bara en massa kärlek och empati. Smiths röda tråd löper orörd genom historien. Konsten och inget annat än det som befrämjar den intresserar henne. Att läsa Patti Smiths Just kids är att ta ett befriande bad i lugn och ro, och få tro en stund att konsten och poesin kan rädda världen och människan.
Just Kids
Patti Smith
Brombergs
