I den där matchen den 25 juni, då hans lag Elfenbenskusten möter Nordkorea i en match som kan bli direkt avgörande för att gå vidare, tågar nämligen Chelseastjärnan Didier Drogba och de övriga i in på nybyggda Mbombela-stadion i Nelspruit i Sydafrika. Det kommer att vara den fjärde, och sista, av de VM-matcher som spelas på Mbombela.
Antagligen också den sista fotbollsmatchen av internationellt snitt överhuvudtaget. Arenan är bland de minsta som byggts för slutspelet och kommer knappast bli aktuell för det sydafrikanska landslaget. Planer finns på att göra den till en multieventanläggning. Det spekuleras i att den kommer att användas för politiska manifestationer. Ingen vet. Bara ett hundratal meter bort från de stora strålkastarna bor fortfarande
människor i skjul, utan elektricitet eller rinnande vatten.
Kostnaden för arenan har, enligt uppgifter från februari 2010, landat på 993 miljoner kronor. För sex timmars fotboll. Hur kunde det bli så?
När Sven-Göran Erikssons mannar spelar de sista minuterna av de där sex timmarnas fotboll avslutas det sista kapitlet i en historia om girighet, rättslöshet, och korruption som drastiskt har förändrat tillvaron för en enorm mängd människor – varav väldigt få kommer att kunna se en minut av matchen. Miljonbygget i
Nelspruit är egentligen bara den tydligaste symbolen för herr-
fotbolls-VM:s baksida.
Bakgrunden är komplicerad. I dag behöver inte arrangörerna av FIFA-evenemang ta hänsyn till ILO:s kärnkonventioner om arbetsrätt i sina ansökningar. I ett land som Sydafrika, som hade en arbetslöshet på 46 procent och mycket låg facklig anslutning när landet tilldelades herr-VM, efterlevs konventionerna dåligt eller knappast alls. Förutsättningarna för de som skulle bygga jättearenorna var alltså dåliga redan från början. Dessutom har Syd-afrikas städer stora problem med hemlösa. Många av dem hade sökt sig till bosättningar i urbana stadsdelar – i byggprojektens omedelbara närhet. Omförflyttningarna av de hemlösa till så kallade ”transitzoner” – från ett ghetto till ett värre ghetto, konstaterade juristen Ranjith Pursouthon – blev enormt kostsamma och drog ut på tiden. Sydafrikas konstitutionsdomstol fann dessutom att de stred mot landets grundlagar.
Kombinationen av bristande kontroll och skenande korruption visade sig i Mbombela vara smått katastrofal. Det började med att det fransk-sydafrikanska byggnadskonglomerat som skulle uppföra arenan rev två skolor som låg på området. Eleverna, de flesta från extremt fattiga förhållanden, förflyttades till temporära klassrum med löfte om att nya skolbyggnader skulle uppföras. Två år senare har man precis påbörjat konstruktionen av dessa – efter flera demonstrationer av allt mer desperata lärare och föräldrar.
Sedan fler detaljer läckt ut om upphandlingens villkor tvingades borgmästaren Justice Nsibande lämna sin post. En oberoende undersökning av upphandlingen har rekommenderat att de inblandade ställs inför rätta för korruptionsbrott. Mannen som avslöjade oegentligheterna, Jimmy Mohlala, sköts till döds i januari 2009.
Därefter framkom det att arbetarna på arenan fick avsevärt mindre i lön än de som jobbade med motsvarande projekt i andra städer i landet. Då bör man hålla i åtanke att sju av tio byggnadsarbetare i Sydafrika har en grundlön på under 2500 kronor i månaden. När 500 av dem gick ut i strejk för att kräva ersättning för nattskift avskedades de omedelbart. De var timanställda och hade inget kontrakt. En sydkoreansk tidning rapporterade även att nordkoreanska gästarbetare hyrts in för att arbeta på flera av de sydafrikanska arenorna. Något som förnekades av byggherrarna.
Byggnadsinternationalen ställde sig omedelbart bakom de avskedade arbetarna. Men från fackligt håll har man stundtals haft mycket svårt att nå ut.
– När det gäller de flesta arenorna så har storföretagen mörkat arbetsmiljön totalt. Vi har ingen insyn i dem överhuvudtaget, konstaterar Niklas Enström, biståndsansvarig på Elektrikerna, som varit involverad i projektet Schyssta villkor i nästan fem år.
Projektet, vars internationella namn är Decent Work for All,
syftar till att förbättra arbetsvill-koren för byggjobbare i samband med stora idrottsevenemang.
Tack vare ett stort antal kampanjer har Decent Work for All kunnat genomdriva vissa förbättringar vad gäller arbetsrätt och arbetsmiljö
i Sydafrika. Överallt har det inte sett ut som i Nelspruit.
– Vi har haft tillträde till tre arenor. Det är slutspelsarenorna det handlar om och där har vi varit riktigt verksamma. Under tiden som bygget pågått har det varit över 80 strejker för bättre arbetsvillkor. Bland annat har man lyckats knyta kollektivavtal på arbetsplatserna, och de som jobbar på arenorna får numera ersättning för att ta sig till arbetsplatsen,
vilket de inte hade i början, säger Enström.
För att undvika situationer som den med de 500 avskedade har Byggnadsinternationalen även arbetat för längre anställningar.
– Väldigt ofta har man använt daglönare i samband med sådana här projekt vilket vi försöker
stoppa. De som jobbar med
arenorna får nu ett längre kontrakt och kan inte bara bytas ut om de blir skadade eller sjuka.
Ett av kampanjens delmål med arbetet har varit en nollvision för arbetsplatsolyckor. Hittills har fyra arbetare avlidit i samband med att arenorna uppfördes – officiellt.
Hopp finns. Den 1 juni i år hålls ett möte i Geneve, där representanter för den internationella fackföreningsrörelsen ska träffa Sepp Blatter, president i FIFA. Man hoppas då kunna genomföra förslaget om att ILO:s kärn-
konventioner ska bli en grund-
förutsättning för att få hålla i ett mästerskap. Och inför nästa
herr-VM, i Brasilien 2014, är
förberedelserna redan igång.
Samtidigt som Sven-Göran
Eriksson satt i slutförhandlingar om jobbet som förbundskapten för Elfenbenskusten spelades den allra första fotbollsmatchen på gigantiska Soccer City – Johannesburg-arenan som svensken kommer att få syna om han vinner den där matchen i Nelspruit och tar sig till final.
Det var varken det sydafrikanska landslaget, världsmästarna
Italien, eller något europeiskt stjärnlag som fick inviga den. Det var sydafrikanska arbetare.
