Den gångna veckan har handlat om sexuella trakasserier på landets teatrar. Hela diskussionen började för en tid sedan då Stockholmsoperans balettchef anklagades för sexuella trakasserier. Det var aldrig tanken att medierna skulle få nys om saken, men någon agerade sändebud och processen var igångsatt.
Den dåvarande operachefen Anders Franzén ville tysta ner saken med kommentarer som att det i själva verket handlade om balettchefens ”latinska temperament”. Balettchefens övertramp fick en etnicitet, men saken var inte utagerad därför att det numera alltmer öppet talas om diskriminering.
Kvinnorna har hållit tyst alltför länge. En liten hand här eller där är väl inget att bråka om. Att så handgripligen uppskattas för sin kvinnlighet är väl något som kvinnor borde kunna ta till sig utan att bli vreda. Eller?
Jag kom att tänka på Ingmar Bergman. Man ska inte tala illa om de döda, men lite kritik bör de tåla. Han var den svenska scenens och filmens stora horbock i decennier. Bergman satte på allt som rörde sig på två ben och kallades kvinnor. Till slut orkade jag knappt se hans uppsättningar på Dramaten där det alltid fanns en ung begåvad skådespelerska som i förhandsintervjuer talade om hur fantastiskt det var att få agera enligt Mästarens order. Dessa kvinnor kläddes i allmänhet i röda klänningar – Bergmans favoritfärg – och belystes bakifrån med en liten vindpust från den bakre delen av scenen. Där stod hon som fastnat i Mästarens garn och som han klätt i rött för att offentligt visa upp sin senaste erövring.
Inte nog med detta. Bergman dokumenterade sin människosyn i ett antal böcker. I Laterna magica (1988) skriver han hur han hatar tumult, aggressioner och känsloutbrott. På hans repetitioner skulle självdisciplin, renlighet, ljus och stillhet härska. Alla passade förstås inte in i detta system och här kommer de som hamnade utanför: ”Jag föraktar Walter som klockan elva på förmiddagen uppträder en aning berusad och kräks upp sina privata komplikationer. Jag äcklas av Teresa som störtar fram och omfamnar mig i ett moln av svett och parfym. Jag skulle vilja misshandla Paul den eländiga bögen som infinner sig i skor med höga klackar, fast han väl vet att han ska springa i scentrappor hela dagen. Jag avskyr Vanja som dråsar ner precis en minut försenad med håret på ända, ovårdad och stånkande, lastad med väskor och påsar. Jag irriteras av Sara som har glömt sitt pjäsexemplar och alltid har två viktiga telefonsamtal på gång. Jag vill ha lugn, ordning, vänlighet.”
Så talar sinnebilden för svensk borgerlig scenkonst. Jag tänker på vilken värld våra teaterstudenter hamnar i när de väl är färdiga med sina utbildningar. Skådespelarstudenten Ulrika Ellermark uttrycker det kärnfullt i sin monolog Fuck me på Teaterhögskolan i Malmö. Hon talar om vad innebär att bli en lyckad kvinna och grundtanken kan sammanfattas i Simone de Beauvoirs klassiska slogan att ingen föds till kvinna utan blir det. Kvinnor i all ära, men skillnaden mellan en kvinna och en feminist är klar. Kvinnan smälter i Mästarens händer, medan feministen kan läsa lagen som talar om att teatern är en arbetsplats bland alla andra. Där ska lag och kvinnofrid råda, inte gubbfascism, kvinnoförakt och homofobi.
Kulturtipset!
No tears for queers är fortfarande på turné med Riksteatern. Om du missat den ska du försöka se den när ensemblen besöker Stockholm vecka 8. I övrigt väntar jag på Lo Kauppis nästa pjäs, Bergsprängardöttrarna. Den ska också ut på turné och kan ses på olika orter i landet.
