När Josef Fares Jalla jalla kom 2000 var den en frisk och rolig fläkt rakt in i det konforma folkhemmet, en fräscht intåg av en typ av europeisk film som vi inte sett så mycket av tidigare i Sverige. Här har allt varit så helvitt – till skillnad från tyska, brittiska och franska filmer som berättar om verkligheten; där människor med olika bakgrund och till och med handikapp kan få vara människor där inte just bakgrunden, handikappet, sexualiteten eller andra icke-normerade, trist formstöpta egenskaper står i fokus. Eller att en ”svensk” och en ”invandrare” kan vara ihop utan att hela filmen handlar om familjens fördömande. Dessutom var filmen rolig och välspelad.
I Farsan återkommer krumeluren Jan Fares, nu i huvudrollen som 60-årig änkling som börjar orientera sig emot ett nytt partnerskap. Till en början ganska självsäker på sin förmåga att hitta en kvinna att fria till. Metoderna har han hämtat från ett pilsnerfilmsfemtiotal och de är inte särskilt gångbara i dagens Sverige. Här finns också den yngre arbetskamraten Jörgen (Torkel Pettersson), som lyssnar så dåligt på sin fru, och som talar ännu mindre, att resultatet av hans osäkerhet på vad hon vill ha gör att han förvirrar sig helt bort i macholand; skilsmässan har aldrig varit närmare. Och så sonen (Hamidi Khemiri) som inte kan göra barn och förmår sin tjej att spela gravid i väntan på adoptivbarnet, eftersom han skäms inför sin grottman till pappa. Spelet kan börja – och allt går åt skogen.
Det finns många problem med Farsan, ett är att det i och för sig intressanta ämnet, männens valhänta sökande efter en ”manlighet”, skildras med en sådan övertydlighet i både problem och ”lösningar” att det blir parodiskt – och inte på ett bra sätt. Kvinnornas roller talar filmen tyst om – men bara för att de inte står i fokus hade de väl inte behövt vara enbart fantasifugurer?
Kanske ville Josef Fares göra en både tokrolig och seriös film om konsten att vara man. Det blev tyvärr varken det ena eller det andra.
Farsan
Regi: Josef Fares
