Den genomsnittliga teaterbesökaren i Sverige är en medelålders medelklasskvinna med miljöpartistiska värderingar, slog en undersökning fast för någon tid sedan. Hon är också en person som läser flest böcker och arbetar mest i olika frivilligorganisationer utöver sitt löne- och hemarbete. Ofta är hon också en mor som har utflugna barn. Denna kvinna ser troget på i stort sett allt vad scenkonsten har att erbjuda med sina väninnor. Det är inte så ofta maken följer med. Han är upptagen med annat. Han röstar i högre utsträckning än kvinnor på högerpartier och engagerar sig inte i ideellt arbete. Han kan göra ett undantag om det vankas någon titel eller rent av en tjänstebil. Här, mina vänner, talar jag med statistikens tunga, inte med min egen.
Vad ser då denna mor när hon går
på teater? Jo, till nyår vankades det Shakespeares Hamlet på Stockholms Stadsteater. En snygg och förkortad version av historien om den förvirrade ung man som tar lagen i egna händer för att hämnas sin far nu när modern lever i synd med farbrodern som tagit livet av fadern. Alla dör. Alltsammans är totalt meningslöst, men en hämnd måste till, annars är ordningen inte återställd. Även om denna moderna uppsättning inte anklagar modern är tragedierna dramaturgiskt så uppbyggda att publiken söker en syndabock. Och finner en. Gertrud, Hamlets mor. Tänka sig att hon sedan Shakespeares tid burit den fallna kvinnans röda peruk.
Från Hamlet bar det iväg till Richard Strauss opera Elektra som är en freudiansk version av den antika Orestien där sonen Orestes på Elektras uppmaning tar livet av modern Klytaimestra som hämnd för att hon tillsammans med sin älskare mördat fadern Agamemnon. Agamemnon har nämligen offrat dottern Ifigenia för krigslyckan och dessutom tagit med sig älskarinnan Kassandra. Nästan alla dör. Allt är meningslöst här också. Och i operaversionen är Elektra inte bara hämndlysten utan också galen. Orestes är en stukad hjälte som haltar hem, men gör jobbet.
Det var ju tur att jag inte klämde in även Medea samma vecka. Eller ett stycke av August Strindberg. Det är ju strängt taget ingen ände på klassiska berättelser om mödrar som ska straffas för både kön och sexualitet (i Medeas fall även etnicitet). Samma regler gäller förstås inte männen. De dör också, men tar ofta en omväg där det går att njuta av livets goda medan man fortfarande vandrar i jordelivet. Jag vill minnas att Odysseus inte hade så bråttom hem från sina irrfärder. Det blåste visserligen hårt ute till havs i åratal, men ibland gick han i land och hade det riktigt trevligt med olika sorters kvinnor. Mellan varven uträttade han ett och annat stordåd, men sådana ingår i hjältens tjänstebeskrivning. Under tiden satt Penelope hemma och väntade alltmedan sonen höll ordning på friarna. Måtte farsan komma hem, tänkte han, där han gick bland alla män som kastade lystna blickar på modern. Och en vacker dag kom Odysseus hem, spände bågen och återställde ordningen.
Tänk vilket tålamod den kvinnliga teaterbesökaren har. Här erbjuds det teaterhistoriska hedersmord i långa rader. Mödrarna är lömska, döttrarna galna. Tur är väl att sönerna finns. Så att någon orkar hålla i yxan.
