År 2010 är ett valår. År 2010 kommer också en stor avtalsrörelse att äga rum. Detta betyder att den politiska och ekonomiska eliten kommer att sammanfatta de viktigaste politiska frågorna. Vi andra får hålla oss undan. Partistrategerna har sedan länge utsett målgrupper och format paketpolitik riktade mot de grupper som ska leda dem till valseger. Mode, konsumtion och resor ska till exempel locka tillbaka kvinnliga innerstadsbor till Socialdemokraterna. Många käcka krönikörer har redan utsett 2010 till ett bra år, men det är svårt att se när vi går in i 2010 med ökade klyftor mellan de som har och de som inte har. Dubbelt så många i gruppen sjuka, arbetslösa och pensionärer är fattiga jämfört med år 1991. Kvinnor är dubbelt bestraffade och speciellt de med invandrad bakgrund. De senaste åren har ”världens mest jämställda land” gått ifrån att ha en statsminister som kallade sig feminist till att enbart diskutera feminism när det gäller att försvara imperialistiska krig eller inhemsk islamofobi. Valår borde betyda att allt detta kommer att diskuteras. Men vi vet att valår nuförtiden betyder att internationella frågor hamnar långt ned på agendan, liksom feminism, antirasism, klass. Det gäller att vinna makten för att sedan införliva det man tror på, vad det nu var.
Problemet är bara att politik inte fungerar på det sättet. Den viktigaste uppgiften för oss aktivister, debattörer och andra politiskt intresserade år 2010 blir därför att se till att valrörelsen faktiskt kommer att handla om politik.
De viktigaste frågorna 2010 är de som vi lämnat utan lösning 2009: Den globala uppvärmningen och dess konsekvenser såsom fattigdom, förstärkt könsmaktsordning, ökade konflikter, brist på säkerhet. Medan rika människor klättrar uppåt sitter alla med mindre resurser fast därnere, bland översvämningar, torka och matbrist. Mindre resurser kan vara allt från att vara fattig till att tillhöra olika minoritetsgrupper eller majoritetsgruppen kvinnor. Vi vet att Sverige drabbas mindre hårt av klimatförändringar, liksom andra resursstarka länder som ligger geografiskt bra till. Men Sverige är som rikt land med höga utsläpp per capita just därför ansvarigt för att lösa frågan. Detta ansvar ställer krav på att överge den kortsiktiga livstilspolitiken i valrörelsen. Det ställer också krav på fackliga organisationer att kämpa för gröna jobb och en grön omställning. Vi har vant oss vid att tänka individualistiskt och att politik är min vilja, inte att vilja. Men den separatistiska kampanjpolitik som
präglar en svensk val-rörelse är förödande när vi möter något så globalt som klimathotet. Klimathotet handlar om grundläggande frågor, frågor om vad det innebär att vara en människa, vilket ansvar vi har gentemot naturen och andra medmänniskor. Dessa frågor må ha ansetts vara flummiga, något för trädkramare och vänsterradikala. Men år 2010 räcker inget annat.
Problemet är inte att folket inte inser att vi måste agera globalt och solidariskt. Människor i Sverige från höger till vänster har i flera undersökningar visat att de tycker att klimatet är den viktigaste frågan. De har visat att de är beredda att göra uppoffringar, om de sker på ett rättvist sätt. Det finns många fler tecken på att människor går ihop för frågor som inte uteslutande handlar om dem själva just här och nu, utan engagerar sig i frågor som berör dem själva på grund av hur de drabbar andra människor. Utanför partiernas högkvarter organiserar sig 290000 människor på Facebook mot Sverigedemokraterna i en av Sveriges största kampanjer. Utanför de etablerade partiernas styrelser samlar sig världens första feministiska parti och försöker med vacklande men stolta steg formulera visioner i krav på delad föräldraförsäkring, sex timmars arbetsdag och politik baserad på återväxt istället för tillväxt.
Klimataktivister stoppar flygplan och biltrafik för en kort stund. Läkarstudenter driver kamp för papperslösas rätt till vård. För ett år sedan demonstrerade minst 12000 människor bara i Stockholm i protest mot Israels blodiga attack på Gaza. Och om vi lyfter blicken utanför Sverige ser vi att danska aktivister lägger sig under bussar för att hindra avvisningen av irakier från en kyrka. Dagen efter demonstrerar 10000 mot den genomförda avvisningen. Över 100000 människor avslutar året 2009 genom att gemensamt marschera för klimaträttvisa och skapar på så sätt en global rörelse utan like. Och i Iran har folket bestämt sig för att utan några imperialistiska löften fälla en regim som plågat dem och deras föräldrar så länge. Utanför landets gränser följer exiliranier och svenskar och fransmän och amerikaner deras kamp och inte ens egoistiska ledarskribenter kan låta bli att gripas av de Youtubefilmer som är vackrare än någon Oscarbelönad Hollywoodfilm. Så – partistrategerna, Svenskt Näringsliv och fackpamparna har alla fel. Solidariteten lever. Det gäller bara att göra politik av den. Det blir den största utmaningen år 2010, annars klarar vi helt enkelt inte den stora ödesfrågan; att stoppa den globala uppvärmningen. Denna värld är omöjlig.
