Uttalandet ”Vi vill inte ha hit dem. Punkt. Slut.” från en man i Hököpinge, under mötet inför öppnandet av det tillfälliga transitboendet för ensamkommande flyktingbarn i Vellinge kommun, sammanfattar en stor del av de högljudda protesterna.
Efter lång tid av konsekvent nej till flyktingar, upplevde den moderatledda kommunen att de blivit överkörda av Malmö stad som hyrt ett vandrarhem i grannkommunen Vellinge, i brist på andra lokaler.
Till mångas häpnad fylldes medierna plötsligt av påståenden och åsikter som tidigare kopplats till extremhögern. Men nu kom retoriken från människor boende i, eller politiskt sympatiserande med Vellinge kommun. Och mycket få av dessa har röstat på Sverigedemokraterna, för representationen i Vellinge hör till de lägre i Skåne. Däremot har Moderaterna ett väljarstöd på 70 procent.
Statsvetare vid Linköpings universitet Peo Hansen forskar om EU:s flyktingpolitik och kom förra året ut med boken EU:s migrationspolitik under 50 år: Ett integrerat perspektiv på en motsägelsefull utveckling.
Peo Hansen menar att jargongen från Vellinge är grov och flagrant eftersom kommunen länge varit både etniskt och klassmässigt segregerad. Länge nog för att ha utvecklat ett eget sätt att uttrycka sig, relativt opåverkat av grupper med andra utgångspunkter. Samtidigt menar han att en uppenbart rasistisk jargong inte behöver uttrycka andra grundläggande åsikter än en mer tillrättalagd.
– I Vellinge är det inga ”Nya moderater”, utan de gamla vanliga. Inga Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som ytligt sett inte har några problem med invandrare eller HBT-personer och som tar avstånd från nyrik brackighet. Men politiken är förstås densamma. Det handlar om ett slags språkligt spel.
Till exempel sade migrationsminister Tobias Billström till flera medier att han ”förstår reaktionerna” från Vellingebor och politiker, innan skandalen var ett faktum. Sedan handlade det i stället om att tillrättavisa kommuner som inte ville ta emot flyktingar.
Flera moderata ministrar som under den senaste tiden uttalat sig som invandringsvänliga, har också agerat på ett liknande sätt som Vellinges kommunalråd Lars Ingvar Ljungman när de själva suttit som styrelseordföranden. Den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken påminner om att statsminister Fredrik Reinfeldt satt i Täbys kommunstyrelse när de 1998 stoppade sitt avtal om flyktingmottagande. Den moderata linjen kvarstod i Täby under de följande åtta åren med moderaten Filippa Reinfeldt som socialnämndens, och därefter kommunstyrelsens ordförande.
Nuvarande handelsminister Ewa Björling, M, sade också nej till flyktingar innan hon blev statsråd. Mellan åren 1999–2002 var hon ordförande för socialnämnden i Ekerö kommun utanför Stockholm och ansvarig för flyktingfrågor. Kommunen driver en av Sveriges mest restriktiva linjer för flyktingmottagande, och har under de senaste tio åren sammanlagt tagit emot 30 personer.
En ovilja att ta emot ensamkommande flyktingbarn är dock inget specifikt moderat problem. Drygt två tredjedelar av Sveriges kommuner hade inga avtal med Migrationsverket innan debatten kring Vellinge drog igång. Många av dessa styrs av socialdemokrater.
Skälen att inte ta emot flyktingbarn sägs vara allt ifrån bristande ekonomi och resurser till att man upplever att man inte klarar av att ta emot fler flyktingar än det antal vuxna och familjer som kommer. Det som särskiljer Vellinge är kombinationen av vägran att ta emot flyktingar över huvud taget, de argument som används i debatten och det faktum att kommunen är en av de rikaste i landet.
– En av våra paroller, när vi nyligen demonstrerade i Vellinge var ”Vem behöver sverigedemokrater när det finns moderater?”, berättar Lina Myritz som är aktiv i Asylgruppen Malmö.
– Tobias Billström kallar flyktingpolitiken i Vellinge ”en känslig fråga”. Ja, om man är rasist är den känslig, säger hon.
Lina Myritz berättar att hon märkt en förändring sedan hon började engagera sig i Asylgruppen år 2004. Sverige hade då ett rykte om sig som ett generöst land, som värnade om mänskliga rättigheter. Men förhoppningarna om ett bra mottagande har ofta visat sig stämma dåligt med verkligheten, och ryktet luckras upp.
– Många blir väldigt desillusionerade när de kommer hit. ”Nej, detta kan inte vara Europa eller Sverige”. De beskriver en känsla av att inte finnas, en total ignorans av dem som människor, från myndigheternas sida.
Hon berättar om palestinska män som sagt att israeliska fängelser varit bättre. Att de hellre är en respekterad motpart än ett ingenting.
Peo Hansen beskriver hur Sverige har gått från att vara ett av de mest generösa till ett av de minst generösa flyktingmottagarländerna i EU när det gäller till exempel anhöriginvandring.
– Det har varit Tobias Billströms mission att få bort uppfattningen om Sverige som ett generöst mottagarland för flyktingar. Sverige omtalades just så i frågan om de irakiska flyktingarna under åren 2004–2007, i bland annat den amerikanska nyhetskanalen CNN och i New York Times. ”Det sänder helt fel signaler” sade Tobias Billström då.
I ett europeiskt sammanhang, menar Peo Hansen, är Vellinge vardagsmat. Allt ifrån socialdemokrater till extremhögern hetsar dagligen mot flyktingar. Till exempel har brittiska Labour-partiet drivit aggressiva kampanjer för att minska antalet asylsökande.
Den breda politiska representationen av flyktingmotståndare i EU får konsekvenser även i Sverige.
– Det handlar om en anpassning till det asylpolitiska klimatet i EU. För att komma fram till en överstatlig politik måste man hitta en minsta gemensam nämnare. Den når man, för Sveriges del, genom hårdare tag och restriktioner. Inte solidaritet och öppnare gränser.
Ett exempel är den nya lagen om försörjningskrav. Det innebär att den som fått uppehållstillstånd i Sverige ska vara självförsörjande för att anhöriginvandring ska kunna komma i fråga. Regeringens beslut kommer att träda i kraft den första april nästa år, och det huvudsakliga argumentet har varit att bara Sverige och Belgien avviker från de övriga länderna inom EU genom att inte kräva egen försörjning.
Men det är inte bara det politiska klimatet som har hårdnat. Attityder och vad som är möjligt att säga om invandring och flyktingar har också förändrats drastiskt, menar Peo Hansen.
Han häpnar när han lyssnar av några inspelade intervjuer från 1980-talet. Ett band innehöll en intervju med partiledaren för dåtidens Nysvenska rörelse, den gamle fascistledaren under 1930-talet, Per Engdahl.
– Det han säger där är otroligt milt. Invandrare som begått brott till exempel, ska inte utvisas.
En annan intervju var med ett trettiotal nynazister. Situationen var hotfull, minns Peo Hansen, men intrycket, sett ur dagens perspektiv, blir nedtonat.
– De var, i backspegeln, så oerhört mesiga. När vi frågar om de tycker att alla ska skickas tillbaka säger de ”Näe, inte alla. Vissa borde.” Klimatet har hårdnat enormt.
Bilden som Peo Hansen målar upp blir oerhört negativ: Rasismen har eskalerat de senaste decennierna. Den jargong från Vellinge som upprört många är i själva verket en produkt av Sveriges regerande parti. Och ändå ligger Sverige i lä i jämförelse med övriga Europa. Vilket utrymme finns då för arbetet för en humanare flyktingpolitik?
Peo Hansen säger att det viktigaste är att bråka, och pekar på att det finns en stark folklig opinion i Sverige för solidaritet med flyktingar.
– Kyrkan har börjat tala om en ny kampanj likt kampanjen Flyktingamnesti 2005, och Vellingeborna skämdes lite efter medieuppmärksamheten. Ovanligt många ville bli god man, det vill säga ta ansvaret som myndighetsperson åt ett barn tills det fyllt 18 år.
– Man måste se att rasism inte växer fram ur folkdjupet. Man får en hård flyktingpolitik att låta som ett svar på en folklig vilja, men det är i själva verket något som har piskats fram av politiska intressen.
Efter vellingehändelserna har Migrationsverket närmast blivit nedringda av kommuner som velat teckna avtal.
– Det är väldigt intressant att det är den reaktionen som detta har lett till. Vellinge verkar ha fungerat som väckarklocka snarare än något annat. Kommunerna har dragit slutsatsen att folket inte vill leva i en kommun lik Vellinge. Det kunde också ha fått motsatt effekt, att kommunerna höjt tonläget efter Vellinges modell, säger Peo Hansen.
