Det blev en heldag i Göteborg förra veckan. Projektet ”Att gestalta kön”, som nu pågått i tre år på Teaterhögskolorna, firade avslutningen med en bokrelease och eftermiddagsfest med både feministisk show och barnteater. 2000-talets första decennium har präglats av flera jämställdhets- och mångfaldssatsningar på scenkonstens område. När teaterutbildningarna nu fått sin dos av både genus- och normkritisk pedagogik är slutsatsen att studenter fått en mer demokratisk syn på skådespelaryrket. Det är bra.
Göteborgs Stadsteater har under Anna Takanens och Ronnie Hallgrens ledning blivit Sveriges första jämställda teater. Enligt gällande lag, vill säga. Satsningar på chefskurser har börjat ge resultat även på andra teatrar. Kulturrådets rapport På väg mot en jämställd scenkonst visade i år att andelen kvinnliga chefer vid landets stadsteatrar ökat till nästan 40 procent de senaste tre åren. Nättidskriften Nummer.se skrev för någon vecka sedan att det för första gången fanns flera kvinnor som teaterchefer än män (34 kvinnor per 31 män). Nu senast valdes Birgitta Svendén till chef för Stockholmsoperan.
Fokus har under de senaste tio åren legat på siffror. En kvinna som chef är – som bekant – ingen garanti för jämställdhet. Nästa stora utmaning är att se till att kvinnorna inte bara ökar i procentenheter utan även kommer in i innehållet. Det ska bli alltmer självklart att inte endast historier om män skrivna och regisserade av män får mesta utrymmet. Jag har läst igenom flera jämställdrapporter och det är intressant att se med vilken envishet teaterledare och borgerliga kulturpolitiker hävdar den konstnärliga arbetsplatsens integritet när det gäller jämställdhet och mångfald. Tanken på att genusstorasyster håller ett öga på just din teater känns minst av allt välkommet när konstnärerna ska skapa och borgerliga kulturpolitiker konkurrensutsätta konstnärliga verksamheter. Det uppstår märkliga konstellationer där antifeminism är en av de förenande länkarna.
Det roliga är förstås att detta går att förändra. De som kommit längst med praktisk tillämpning av både jämställdhet och mångfald är de konstnärliga verksamheter som utvecklat stabila praktiker och användbara verktyg för det dagliga arbetet. I Vanja Hermeles rapport I väntan på vadå? Teaterförbundets guide till jämställdhet (2007) intervjuades bland andra Stefan Larsson, Philip Zandén, Madeleine Onne och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Stefan Larsson från Dramaten sade bland annat att Mångkulturåret 2006 ledde till ”en massa konstiga arabprojekt”, vilka tillkommit enbart på grund av ansökningar med mångkulturprägel. Underförstått innebär detta att västerländsk kanon varken är ensidig eller problematisk. Så länge vi spelar Beckett och manliga avantgardister räddar vi konsten från feminister och antirasister som ändå aldrig blir nöjda.
Göteborgstrippen var hur som helst lyckad. Och den perfekta dagen ska förstås alltid avslutas med ett teaterbesök. Jag såg Suzanne Ostens uppsättning Publiken och kunde då konstatera att det inte är så märkligt att finna Osten just på Göteborgs Stadsteater. Feminister dras ju till jämställda miljöer.
