Ett finger i luften, ett öga i kameran. Tajmingen kunde inte varit bättre. Han är här igen. Även i denna film stegar Mr Moore upp till kontoren hos de största maktfaktorerna. Försöker i alla fall. Oftast får han hjälp att vända i entrén.
Tesen är att den senaste ekonomiska krisen är orsakad av bankernas cyniska löften när de uppmanar folk att belåna sina hus för att få råd att konsumera mer. Konjunkturen hjälps på traven. Industrin blir glad, bonusar delas ut och medborgarna köper nya platta tv-apparater. Hjulet snurrar fortare och lånen ska betalas och när de inte kan betalas går företagen omkull och folk har inget jobb att gå till och skulden till banken kostar dem i värsta fall sitt överbelånade hus.
Kapitalismen i ett nötskal, säger Moore. Några dagar innan biopremiär i Sverige är Amerikas stora och ganska ensamma försvarare av vänsterkanten, väl omnämnd i tidningarna. Tidningen Chef lottar ut biobiljetter och Dagens Industri ägnar Moore en lång artikel. Ledarsidan på DN raljerar över att han använder extremexempel, samtidigt som de retoriskt frågar, och på så vis kliver rakt in i egen fälla, om han kunnat göra dessa filmer i ett socialistiskt land (alltså ett av dem på andra sidan järnridån!). Icke helt otippat antyder en annan liberal förespråkare att den enda behållningen är Moores humor. ”Men vill du lära dig något om finanskrisen kan du lika gärna läsa Lilla Fridolf.” Så enkelt vill man slå undan benen på en dissident. Frågan hur en så rik man som Moore har mage att kritisera det system som göder honom, undgår inte heller högermedias vassa pennor. Själv säger han enkelt att han inte kan leva i ett land som uppmuntrar handlingar som de han beskrivit. Och han tänker inte lämna landet.
Michael Moore vill en gång för alla göra upp med den amerikanska drömmen. Om en fåfäng illusion att alla har samma möjligheter. Med ett system som bygger på att rikedomen stannar hos fåtalet. Arbetarna köper sina trisslotter och hoppas på en rejäl portion tur. Under tiden tar de banklån, tittar på Idol och tänker att, en dag står jag i rampljuset. Ja, filmen är enkel i sitt budskap. Men det är det som är kvalitén. Patos behöver inte vara löjligt, tvärtom.
Capitalism – a love story är lång, många tårar i närbild, en och annan darling som tuggas en extra vända och gör biofåtöljen träsmakande. Eller beror oron i kroppen på att det som tas upp inte bara är en amerikansk angelägenhet?
Capitalism – a love story
Regi: Michael Moore

