Nu är det höst igen. Efter stillsamma läsdagar i juli sparkades både kultur- och aktivistsäsongen igång med Stockholm Pride i början av augusti. Pride har numera en hel del teater att bjuda på. SeanMagnus, den oemotståndliga sångshowen med allt från bögromantik till hemorrojder repriserades från vårsäsongen. Tre björnar och en utter var en annan minnesvärd föreställning med självbiografiska och identitetspolitiska förtecken. Helena Sandström spelade Kyss min plysch med bravur för jublande publik. Dessutom hade Stockholms Stadsteater premiär på Fucking and shopping och Dramaten hängde med för första gången med ett eget program på gaytema.
När Pride väl var avklarad åkte jag med lite blandade känslor till Göteborg på Madonna-konsert. Madonna var radikal på 1980-talet och en bit in på 1990-talet, men hennes nyandlighet har inte riktigt lyckats trollbinda mig. Jag är inte så svag för kvasireligiös mystik, men däremot för divor. Alltså lyssnade jag tillsammans med 55000 andra åskådare på Ullevi på den mest framgångsrika kvinnliga artisten genom tiderna. Vi såg henne mest på en stor videoskärm och jag funderade på varför jag inte kände något.
För stämningens skull är inomhuskonserter i mindre format att föredra. Dessutom gillar jag varken idrott eller idrottsarenor. Det ska helst vara dämpad belysning och lite röd plysch för den rätta stämningen. Men där satt jag i alla fall och rätt som det var drog Madonna Like a Prayer som en annan feministisk gerillasoldat. Då flög jag upp ur min plaststol och allt var förlåtet. Åtminstone för stunden. Det var värt resan att uppleva ett kort känsloladdat ögonblick i en show som genom sitt alltför perfekta upplägg saknade magi.
Tempot var extremt högt och musiken uppskruvad, alldeles som om det vore farligt att för ett ögonblick vila i känslan och låta musiken flöda. Det som skiljer moderna divor från de mer klassiska är att de nutida artisterna inte vågar lita på att låtarna och känslorna håller. De äldre divorna tog vara på de mest delikata ögonblicken. De tänjde tid, var generösa med extranummer och hade en mer kärleksfull attityd till publiken.
Det allt mer forcerade tempot är inte bara ett problem i underhållning utan i snart sagt allting. Det finns helt enkelt ingen tid för eftertanke utan allt rusar framåt utan några som helst pauser. Allt bara pågår i enda röra. Då är det inte världens grej att gå på konserter som också öser på i ett alltför häftigt tempo. Det bedövar både tanken och känslan. Och när jag går på teater eller konsert söker jag upplevelser och känslor, men inte ett turboös som dödar alla känslor och tankar. Jag vet att publiken betalar för att se artister hitta på saker för att underhålla den. Vackert så, men är det bara vi halvgamla tanter som behöver lite extra tid för att samla våra tankar och känslor till någon slags helhet när vi ska ta till oss scenkonst?


