Det mesta från denna tid trycktes i Brand och Ny Tid, men ett par texter kommer också från Arbetaren (som Johnson lär ha kallat för ”landets hederligaste tidning”). 1920-talet var ett omskakande årtionde för romankonsten och Johnson hade näsa för det nya. För honom stod den franska litteraturen, ”jästämnet i all modern litteratur”, i centrum, och Marcel Proust och André Gide är de namn som oftast nämns med beundran.
Dagskritik åldras snabbt och man kommer inte ifrån att mycket är av begränsat intresse för andra än litteraturvetare eller inbitna Eyvind Johnson-fantaster. En hel del utrymme ägnas åt långrandiga innehållsreferat. Omdömena genomsyras av en autodidaktens otålighet med etablerad litterär smak och akademisk rigiditet, som ibland tycks gå på tomgång.
Intressantast blir texterna när konflikter blir synliga i Johnsons estetiska hållning. Å ena sidan vurmar han för en realistisk och politiskt engagerad litteratur och efterlyser litterära nävar som ”dundra ner på samhällsbordet”. Å andra sidan är han alltför mån om komplexa och dynamiska karaktärer för att acceptera den helgjutna enkelhet som krävs av en politisk förebild. En kritiker som Erik Hedén kallade också personerna i Johnsons debutbok (De fyra främlingarna från 1924) för viljelösa kräk och dåliga föredömen för arbetarungdomen. Å ena sidan är det självuppleda, vittnesbörden, tidsdokumentet centrala honnörsord för Johnson. Å andra sidan skriver han om Gides Falskmyntarna, som han betraktar som en av decenniets största romaner, att den är ”mer tänkt än levd” och tillskriver författaren den ”intellektuella lidelse, lidelsen för tanken, som är den stora diktarens särmärke”. Redan tidigt i Johnsons eget författarskap är sådana motsättningar upplösta: dess kanske starkaste drag är just förmågan att fylla nydanande former och intellektuella experiment med socialt patos och mänskligt allvar.
Inom parentes ska slutligen också nämnas några olustiga homofobiska tirader där homosexualitet omtalas som en sjuk, äcklande avart – det kanske är naivt, men kunde man ändå inte hoppats slippa sådant från en författare som brann för litterära gayikoner som Gide och Proust?
Kritik I (1921–1931)
Eyvind Johnson, Red Björn Gustavsson
Ellerströms Förlag
Med denna volym inleder förlaget en utgivning av Eyvind Johnsons samlade litteraturkritik i tre band.
