Bostadshus och lokaler står tomma lite varstans i svenska städer. Samtidigt blir de hemlösa fler och de rika allt vräkigare i sitt överflöd. Många stadsdelar har förvandlats från att vara stökiga och lågprioriterade – men också billiga att bo i – till allt finare och dyrare områden. Det är denna process som är gentrifiering, berättar Eric Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet.
Den senaste vågen av husockupationer i Sverige ser han som ett svar på den nyliberala politikens konsekvenser.
– De senaste 20 åren har varit katastrofala i Sverige. All bostadspolitik som genomförts under denna tid har lett till ökade klyftor. Den svenska bostadsmarknaden har gått från att vara en av de mest planerade, till att bli en av de mest marknadsliberala i Europa, säger Eric Clark.
Och följden blir gentrifiering?
– Ja, svagare grupper drivs ut från områden som börjar ses som attraktiva, till exempel när en stad växer och tidigare ytterområden blir mer och mer centrala. Då blir det allt dyrare att bo och leva i området och i stället klumpas de som inte kan betala ihop på mindre attraktiva lägen. För 30 år sedan såg man sällan eller aldrig hemlösa. Nu finns utslagna människor överallt. Trångboddheten ökar i Sverige för första gången på jag vet inte hur länge. Tillsammans med en försämrad skattepolitik är bostadspolitiken orsaken till klassklyftornas dramatiska ökning.
Vad är det som har hänt?
– I första hand är det en förändring i hur man ser på bostäder. Under de senaste 20 åren har bostadssektorn gått från att vara ett område som staten subventionerat kraftigt, till att bli en kassako som varje år inbringar flera tiotals miljarder. Det har blivit billigare att äga sin bostad men hyrorna har höjts med 40 till 50 procent! Hyresgästerna får med andra ord betala för vinsterna.
Hur har det kunnat ske?
– Det är en långsam och komplicerad process. Beslutas det om en karensdag så märker du det snabbt. Nästa vecka är du eller någon du känner sjuk. När det gäller förändringar i bostadspolitiken märks konsekvenserna först efter flera år, när din lägenhet blivit så dyr att du inte kan betala hyran. Då skyller politikerna på marknaden, men orsaken är politiska beslut.
Varför har inte vänstern lyckats vända utvecklingen under socialdemokratiskt styre?
– Under socialdemokraternas mandatperioder har det gått något långsammare. I opposition har de skrikit högt över den borgerliga politiken, men väl vid makten har förändringarna fått vara kvar. Under borgerligt styre går det snabbt. Det tog inte lång tid för Fredrik Reinfeldt att börja sälja ut allmännyttan. Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har förklarat avvecklingen av bostadsdepartementet med att ”Vi har ju inget departement för lastbilar, så varför skulle vi ha ett för bostäder?” Det vittnar om att det finns en uppfattning om att bostäder är som vilken ägodel som helst. Det är det naturligtvis inte. Ett tryggt hem är en förutsättning för att man ska kunna vara delaktig i samhället på ett vettigt sätt.
Kan man förvänta sig ett annat synsätt på bostäder i en kapitalistisk ekonomi?
– Ja, se på Holland till exempel. I Amsterdam finns lagar om att hus måste användas, om det är möjligt. Om en bostad står tom har man rätt att flytta in i den. En fastighetsägare har ingen absolut äganderätt till ett hus han inte använder. Det är en skillnad i synsätt om man jämför med Sverige.
Även här har en ny våg av ockupanter börjat göra sig hörda. Hur ser du på det?
– Husockupanterna finns här av en anledning. Jag ser ockupationsrörelsen som en konsekvens av 20 års radikal bostadspolitik i nyliberal anda. Man är inte medveten i Sverige om hur radikala förändringarna har varit. Människor har mycket mindre valmöjligheter nu. Det heter att man kan välja men för de som inte har mycket pengar finns det inget att välja bland. Sedan är det ju tråkigt med våldsamheter, men ofta är det media som blåser upp våldet och struntar i att rapportera om sakfrågan. Jag skulle säga att det våld som utövas av demonstranterna är ett svar på ett strukturellt förtryck av alla som inte har ekonomiska möjligheter att välja till exempel ett bra boende. Vilka val har de som bor i Herrgården i Rosengård, som lever i förfallna hus fulla av kackerlackor? Ändå betalar de höga hyror som de norska direktörerna, som äger hyresrätterna, plockar ut i form av megabonusar.
Skulle du säga att bostadsmarknaden är korrupt?
– Det finns åtminstone en enighet om hur man arbetar bland stadsplanerare, kommunala aktörer och fastighetsägare, som det inte är meningen att allmänheten ska känna till. Chefsplaneraren i Köpenhamn, Holger Bisgaard, har sammanfattat sin uppgift som: ”Att bli av med skräpet” och sitt främsta verktyg: ”Bostadspolitiken”. Han menar att en kommun måste bli av med allt som svaga hushåll har behov av för att skapa ett område som är attraktivt för skattebetalare. Det resulterar i ett grovt Svartepetter-spel mellan kommunerna. En stor del av gentrifieringen beror på det här sättet att tänka.
Men finns det inte krafter inom kommunerna som vill motverka en runtflyttning av problem?
– I Sverige sköts tyvärr hela bostadsmarknaden av privata företag. Kommunens egna planerare fungerar i stort sett som åskådare till vad de privata aktörerna hittar på. Och de kommunala hyresfastighetsägarna har inget socialt ansvar längre. De är vinstdrivande företag som vilka som helst.
Finns det de som i klartext argumenterar för gentrifiering?
– Det finns forskare som försöker ta fram de resultat exploatörerna vill ha, men det material som försöker visa att gentrifiering är oproblematiskt är lätt att mosa. Det saknar förankring i verkligheten. Det är faktiskt så att alla förlorar på gentrifiering – både rika och fattiga. Över hela spektret blir hälsan sämre.
Hur då?
– Att fattiga människor blir sjuka av att bo sämre, eller bli av med bostaden, är ju inte så konstigt. Men de rika blir rädda och måste mura in sig och ha vakter. Brottsligheten blir högre. Gentrifiering påverkar hela samhället negativt.
Vad finns det för alternativ till Gated communities i ett samhälle där man värnar om rätten att äga dyra saker? Det är ju uppenbart provocerande att vara rik om grannen är fattig.
– Att bara blanda folk funkar inte. Man måste ta tag i de verkliga problemen genom bland annat en vettig skattepolitik. Men det krävs också att man organiserar sig i sitt eget bostadsområde. Man måste utveckla en alternativ regim för förändring. Ett sådant samarbete är faktiskt det enda sättet att motverka gentrifieringens negativa effekter.
Fakta / Gentrifiering
Begreppet gentrifiering myntades av sociologen Ruth Glass, i London 1964. Hon beskrev då hur engelska arbetarkvarter förvandlades till helt andra platser, i takt med att medelklassen flyttade in och tog över. Husen reparerades, hyrorna blev dyrare och arbetarklassen tvingades söka sig till andra områden.
Eric Clark menar att begreppet är användbart i en bred bemärkelse: Oavsett om det handlar om byar eller innerstadsdelar, bostads- eller industriområden, vackra gamla byggnader eller nybyggen är mekanismerna desamma.
De grundläggande orsakerna till gentrifiering enligt Eric Clark är:
• Kommersialisering av utrymme.
• Polarisering av maktrelationer.
• Ett osynliggörande av övergripande perspektiv till förmån för vissa framträdande gruppers föredragna bild av vad som är viktigt.
Av samma orsaker sker även, i allt större utsträckning, något som Eric Clark kallar ”supergentrifiering”. Det innebär att områden som redan är välmående, ytterligare ökar sin standard emedan lågprioriterade områden förslummas. Denna typ av processer har visat sig öka vid lågkonjunktur.
