Trots att industriländerna är förpliktigade att betala för miljöåtgärder i Syd, kommer EU att kräva utsläppsbegränsningar av utvecklingsländer i utbyte mot klimatbistånd. Det framkom under miljö- och energiministrarnas möte i Åre i helgen.
I lördags demonstrerade ett hundratal personer två varv runt Östersunds stadskärna under parollen ”EU: Skärp er! Radikalt klimatavtal nu”. Medan tåget övergick till en gatufest med band och dj:s på Stjärntorget avslutade EU:s miljö- och energiministrar sitt informella möte i grannorten Åre med att diskutera förhandlingsläget inför toppmötet i Köpenhamn i december. Att där sy ihop en ersättare till Kyotoprotokollets första period är det svenska EU-ordförandeskapets mest prioriterade uppgift, tillsammans med den ekonomiska krisen.
Redan på ordförandeskapets första dag den 1 juli genomfördes protester i Stockholm och Visby mot bristande svenskt ledarskap i klimatfrågan. En grå massa av personer med Fredrik Reinfeldtsmasker illustrerade behovet av klimatledarskap och framförde budskapet att neutralitet i frågan inte leder någon vart. Reinfeldt har deklarerat att han ser ordförandens roll som medlande snarare än pådrivande, vilket fick en klimatlobbyist att viska att han saknar den franske presidenten Nicolas Sarkozys ordförandeskap – ”inte för hans politik men för hans kraftfulla sätt att driva processen framåt”.
EU:s position i klimatförhandlingarna är att minska de egna utsläppen med 30 procent mellan 1990 och 2020 – men under förutsättning att andra industriländer gör ”jämförbara åtaganden” och att även tillväxtländer i Syd gör ”meningsfulla åtaganden”.
En nyckelfråga i förhand-
lingarna är vad jämförbara åtaganden innebär. Det diskuterades i Åre utifrån en ny rapport från EU:s miljökommissionär Stavros Dimas. Genom att laborera med olika parametrar får man nämligen väldigt olika resultat. EU-kommissionen konstaterar krasst att ”länder i regel försvarar de indikatorer som gynnar dem och ignorerar de som missgynnar dem”.
EU är dock knappast något undantag. Att använda 1990 som referensår – året från vilket minskningen beräknas – gynnar EU eftersom de kraftfulla utsläppsminskningar som blev följden av realsocialismens industriella haveri starkt bidrar till att förbättra unionens utsläppsstatistik. EU försvarar mycket riktigt användandet av 1990 som referensår, även om Dimasrapporten föreslår ”multipla kriterier”. Genom att väga samman länders BNP per capita, växthusgasutsläpp per BNP-enhet, befolkningsutveckling 1990–2005 samt utsläppstrend mellan 1990 och 2005 ska jämförbarheten öka, föreslår EU. Exakt vad det innebär i siffror och procent lär dock bli en förhandlingsfråga.
Vid sidan av åtaganden om utsläppsminskningar är finansiering av åtgärder i Syd den stora frågan i klimatförhandlingarna. Här mörkar EU och de andra industriländerna ännu sina kort. ”Utan pengar ingen överenskommelse”, sade miljöminister Andreas Carlgren i Åre.
– Men får vi inte tillräckliga utsläppsminskningar lagda på bordet, inte minst från de snabbt växande u-landsekonomierna, då blir det inte heller pengar, sade han.
Med tanke på att industriländer, enligt Klimatkonventionen som utgör ramen för förhandingarna, har en skyldighet att finansiera utsläppsminskning och anpassningsåtgärder i utvecklingsländer, är det en hållning som kommer att möta starkt motstånd – inte bara från klimatrörelsen utan från utvecklingsländerna.
EU:s fulla mandat inför Köpenhamn kommer att tas under en ”supervecka” i Bryssel, då först finansministrarna och sedan miljöministrarna har möte innan besluten bekräftas av stats- och regeringscheferna den 29-30 oktober.