Ola Larsmo undersöker i flera av sina romaner små kritiska punkter i vår historia, punkter där vi som är nu möter ett då som fortfarande är relevant trots att det är förflutet. En relevans som handlar om moraliska ställningstaganden och en känsla av övergreppets konsekvens, in på bara skinnet.
I En glänta i skogen (2004) var bokens huvudperson en samtida ung man som ramlade in i ett litet brukssamhälle nära norska gränsen, där det förekommit nazistiskt medlöperi som fått förödande konsekvenser för flyktingar från det ockuperade Norge, med hemliga och våldsamma trådar in i 2000-talet. Landskapets och byggnadernas gestaltning var en fascinerande platsbeskrivning som förstärkte romanens närvaro i tid och rum.
I sin nya roman Jag vill inte tjäna är platsen ännu starkare beskriven och ger färg (trots sin ofta tröstlösa och torftiga gråhet) åt berättelsen.
En ung läkare, borgerligt och ängsligt nyetablerad med fru och barn har tjänst som stadens medicinska inspektör av ”offentliga kvinnor”, uppåt hundra kvinnor som säljer sina tjänster åt borgerskapet, inte minst unga läkarstudenter. Och det är inte omsorg om kvinnorna det handlar om, utan risken för vidare smitta upp i samhällsklasserna som är orsaken till instiftandet av tjänsten. Doktor Stig Ekeberg avviker från denna inställning, han blir alltmer berörd av de unga kvinnornas tillvaro och öden – inte så sällan dyker de några dagar efter inspektionstillfället upp på obduktionsbordet efter en egenhändigt eller av en amatör utförd abort, eller ett självmord. Och ofta med knivskador efter sadistiska inslag i könsköpet.
Platsen är ett Uppsala som Larsmo skildrar med största möjliga närvaro. Stadens fattiga hukar nedanför auktoriteten domkyrkan, universitetet och sjukhuset, en struktur som är månghundraårig och har präglat Uppsalas utveckling i alla delar.
Romanen har liksom En glänta i skogen en sorts kriminalgåta invävd som driver på lusten att vända blad, men det är interiörerna, texten och människan i berättelsen som griper. Den tonåriga Sara Kristina tillåts vara ett subjekt som interagerar med doktorn. Och han är en man som får vara svag och vankelmodig. Larsmo pekar på hur rädsla och stela fingrar måste vara de allra sämsta verktygen för att bygga ett samhälle – känslan kring hur hela bygget hänger på en skör tråd är en oroväckande nagelbitare under läsandet.
Jag vill inte tjäna
Ola Larsmo
Albert Bonniers
