Zaid ska släppas fri. Han delar ut sina cigaretter till kamraterna som är mindre lyckligt lottade. Men dörrarna öppnas inte. Zaids tid i det israeliska fängelse som inte ens kallas fängelse utan administrativt häkte, är inte över. Granatäpplen och myrra, som nu visas på Folkets bio, är palestinska Najwa Najjars långfilmsdebut och följer Kamar och Zeids kärlek och liv som nygifta.
Lyckan grumlas snabbt då Zaid grips av den israeliska armén på olivskördens sista dag. Slitningen mellan kärleken till dansen och livet som nygift, tillika hustru till en politisk fånge, blir allt svårare för Kamar att hantera.
Granatäpplen och myrra binder samman palestinsk vardag med de oundvikliga konsekvenserna av att leva under israelisk ockupation. Filmen slår inte an en uppenbart politisk ton, men dess politiska budskap är desto starkare. För i sin lågmäldhet kommer tittaren närmare inpå Zaids och Kamars liv och längtan, och de får vara mänskliga snarare än stereotyper eller offer. De allra brutalaste formerna av den israeliska ockupationen finns inte med, men tittaren får uppleva en av konfliktens starkaste drivkrafter – det israeliska begäret efter den palestinska marken. Därmed avtäcks den grymhet som de israeliska bosättningarnas utbredning på Västbanken utgör – den israeliska politik som tränger undan palestinierna till ett allt mindre och allt mer fragmenterat område.
Zaid ger inte upp sin kamp för marken. Kamar ger inte heller upp sin kärlek till dansen och filmen visar också att dessa båda ting inte är något oförenligt, och säger något viktigt om människans kamp för frihet i flera bemärkelser.
Den svenska översättningen har dock ett par missar, den allvarliga är att israeliska bosättare i filmen helt obegripligt kallas nybyggare, en förskönande omskrivning av vad som inte är något annat än moderna kolonisatörer.
