Kalla mig folkhemsnostalgiker, men det finns få platser som gör mig så vacker till mods som badhus. Inte nödvändigvis de stora schabraken som Eriksdalsbadet i Stockholm eller Göteborgs Valhalla. Äventyrsanläggningar som de i Husby och Örebro är inte heller vad som får igång mig, även om det såklart är kul att åka rutschkana och bada bubbelpool. Nej, badhusen som gör mig lealöst nostalgisk (och lite rörd) är kvartersbaden som finns lite överallt. De som har plats för fyra, fem stycken 25-meterslängder och påfallande ofta har enorma glasväggar och trä som sina mest framträdande designattribut.
Egentligen är jag alls inte lika förtjust i att simma som i själva tanken på anledningen till att de (likt Eriksdal och Valhalla, men de är så … självklara på något vis) byggdes en gång i tiden. För att mindre bemedlade människor också skulle kunna bada och – inte minst – tvätta sig rena på den tiden då duschar och badkar var långt ifrån standard i lägenheter och hus. Att någon skulle komma på tanken att bygga en liknande anläggning i dag – i en tid med vip-loger och multiarenor med företagsnamn – är otänkbart.
I dag har folk både dusch och badkar och varmvatten hemma. Vissa har till och med egna bubbelpooler. Ändå är badhuset den idrottsanläggning flest barn besöker enligt SCB:s senaste rapport på temat ”Barns fritid”. Förutom den gemensamma arenan badhuset visar rapporten på stora skillnader på barns möjligheter till en idrottande fritid baserat på – håll i er nu – klass.
Barn till ensamstående föräldrar idrottar mindre än barn till sammanboende dito. Barn till föräldrar som tillhör arbetarklassen eller ”ekonomiskt utsatta hushåll” – det vill säga hushåll som har svårt att klara sig på sina inkomster eller saknar möjlighet att skaffa fram 15000 kronor vid oförutsedda utgifter – idrottar mindre än barn i tjänstemannahem. Störst är skillnaden mellan pojkar i arbetarhem och pojkar som har tjänstemannaföräldrar: av de förstnämnda deltar 60 procent i någon organiserad idrottsaktivitet på fritiden medan samma siffra för tjänstemannabarnen är 77 procent. Flickor och pojkar idrottar lika mycket, men flickor ägnar sig i större utsträckning åt individuella sporter. Minst idrottar flickor från så kallade ”invandrarhem”.
Idrott behöver så klart inte vara organiserad för att vara bra, men i dag finns få platser kvar där man förutsättningslöst kan infinna sig med spring i kroppen.
Enda aktiviteten som barn i arbetarhushåll och med ensamstående föräldrar utför oftare än tjänstemannabarn är just badhusbesök.
Själv drömmer jag om en byggboom och en sportvärld, där inte bara badhus får vara förhållandevis billiga och tillgängliga mötesplatser. Tänk er en tillvaro där varje bostadsområde eller kvarter hade en egen kollektiv gympasal där den som ville kunde lira pingis, badminton, fotboll eller basket.
När man vill, oavsett ålder, kön eller inkomst.
kulturkrönika
