Att det pågår någon slags inofficiell tävling om vem av de etablerade (och manliga) fotbollsjournalisterna/tyckarna som törs ”sticka ut hakan” mest genom att racka ner på den fotboll som på journalistprosa kallas damfotboll är ingen nyhet. Men frågan är om inte ett nytt bottenrekord sattes förra veckan.
Då outade TV4:s krönikör Patrick Ekwall Marta som lesbisk på sin blogg.
Anledningen är att Los Angeles Sol i den nystartade amerikanska proffsligan inte bara lyckats värva Marta – i veckan utsedd till världens bästa spelare för tredje året i rad – utan också hennes vän, Umeåbacken och tillika talangen, Johanna Frisk. Enligt tidigare uppgifter har Marta krävt att Los Angeles ska erbjuda även Frisk ett kontrakt för att stjärnanfallaren skulle kunna tänka sig att flytta västerut.
Ekwall skrev att han skiter i vem som ligger med vem men att det ”drar ett löjets skimmer över damfotbollen” när klubbar värvar spelare på grund av deras relationer till andra nyförvärv.
Efter inlägget har det bloggats och kommenterats friskt bland människor som säger sig ha ”bevis” för att de två forna Umeålirarna är ett par. Aftonbladet lyfte dessutom upp skvallret till nyhetsplats och lät Johanna Frisk ”rasa” över ryktena, samt på direkt fråga dementera att hon och Marta är ihop.
Marta är uppvuxen i en fattig familj på landsbygden i Brasilien, och som barn slogs hon inte bara mot sin egen familj utan mot hela omgivningen som krävde att hon skulle sluta göra det hon älskade mest – spela fotboll – bara för att hon var tjej. Att det kan finnas alla anledningar i världen för Marta att hålla en eventuell relation med en lagkamrat hemlig verkar inte ha föresvävat vare sig Ekwall eller Aftonbladet.
Oavsett arten av Frisks och Martas relation är det inte heller särskilt märkligt att en klubb gör vad den kan för att få världens bästa spelare till sitt lag.
Johanna Frisk är dessutom ingen dålig fotbollsspelare, utan tvärtom ett jättelöfte.
Ingen fotbollstyckare skulle komma på tanken att hävda att det drar skam över herrfotbollen när italienska Milan värvar Kakás sämre än mediokra lillebror för att hålla sin superstjärna på gott humör, eller när samma Milan kontrakterar den avdankade och före detta AIK-spelaren Ibrahim Ba – och dessutom låter honom spela – för att de andra männen i truppen tycker att han är trevlig och för tur med sig.
Inte heller tvingade någon kvällstidningsreporter Fredrik Ljungberg att svara på frågan om han är bög trots åratal av rykten, än mindre hängdes han ut utan bevis på en mediaföretagsblogg.
Med den så kallade damfotbollen är det annorlunda. Som Patrick Ekwall skriver: ”Att påpeka att det finns par-förhållanden i svenska damfotbollsklubbar är ju lite som att påstå att manliga frisörer är gay … inget som direkt förvandlas till Breaking News i CNN.”
Lite respekt och jämlikhet, däremot, vore dessvärre något av en nyhet dessa dagar.
