– Jag såg en affisch om United Sisters och Night Patrol när jag skippade en lektion, berättar Priscilla som har nattvandrat i två år tillsammans med ett gäng andra tjejer och är, liksom dem, uppenbart stolta över det arbete de utför på kvällar och nätter.

Det låter lite som en actionfilm när de berättar om hur det går till. Tjejerna i Stockholm träffas i Salemkyrkan på Södermalm och lägger upp kvällen. De delar upp sig i smågrupper, där mer erfarna går med mindre erfarna, och sprider sedan ut sig beroende på om det händer något särskilt just den kvällen och håller sedan kontakten med varandra via mobiltelefon. De bär alla vita Night Patrol-jackor, märkta med Fryshusets och United Sisters logga.

En av grupperna börjar alltid med att gå till polisens samverkansmöte på hotell Malmen på Södermalm, där fältassistenter och representanter från organisationer som ska nattvandra under kvällen och natten samlas, och meddelar sedan vidare till de andra tjejerna vad som sagts. Sedan sätter de igång. Allt avslutas runt klockan ett då det är återsamling i Salemkyrkan för att utvärdera natten.

Och för många tjejer har United Sisters verksamhet varit viktig. Det blir tydligt att när de hjälper och stöttar andra yngre tjejer under nattvandringen blir de förebilder, och får på så sätt syn på sig själva och sitt eget liv. Påtagligt är att organisationer som United Sisters utgör en viktig roll när det gäller att erbjuda unga tjejer alternativa fritidssysselsättningar.

Det slår även en ny utvärdering av verksamheten fast, men den påpekar samtidigt att vissa aspekter av tjejprojekten inom United Sisters är problematiska.

Det är sociologiforskaren Sara Högdin som på uppdrag av Allmänna Arvsfonden följt United Sisters verksamhet från och med hösten 2006 till och med våren 2008. Hennes rapport ”Systrar, förena er!” bygger på dokumentstudier och intervjuer med anställda, volontärer och deltagare i hela landet. Särskilt fokus har lagts på Stockholm, där verksamheten är störst. Där har själva verksamheten dessutom observerats och analyserats.

Kritiken handlar framför allt om att verksamheten samtidigt upprätthåller de normer det var meningen att den skulle förändra.
– När volontärer, som tjejgruppsledare, beskriver den övning som används i tjejgruppen och som innebär att de ska anta en utmaning och förändra något i sina liv, till exempel sköta skolarbetet bättre, handlar det snarare om att ”förbättra tjejen” än att frigöra henne från omgivningens krav och förtryckande strukturer, förklarar Sara Högdin.

Hon pekar också på ett glapp i verksamheten där både anställda och volontärer förutsätter att tjejerna som deltar inte vill diskutera jämställdhet, vilket står i bjärt kontrast till verksamhetens målbeskrivning, där man explicit säger sig vilja medvetandegöra deltagarna om de strukturer som begränsar handlingsutrymmet för dem.

Men enligt Jenny Jansson, verksamhetsansvarig för United Sisters i Stockholm sedan ett och ett halvt år tillbaka, stämmer detta inte i nuläget.
– Visst, det var möjligen så tidigare, men det kan knappast anses representativt för samtliga ledare, snarare att det skulle kunna ha gällt för någon enstaka. Feminism och jämställdhet utgör väsentliga delar av innehållet i våra utbildningar av gruppledarna och tjejcoacherna, betonar hon.

Men Sara Högdin riktar också skarp kritik mot själva ansökningsförfarandet för denna typ av verksamhet. Både United Sisters och bidragsgivare som Allmänna Arvsfonden och Ungdomsstyrelsen kritiseras, de senare mer implicit, för att framföra ”en stereotyp bild av tjejer i allmänhet som en riskgrupp med svag självkänsla”.
– Begrepp som ofta används i ansökningar till tjejprojekt och som blir beviljade av tjänstemän inom dessa institutioner är ”riskzon”. Detta utan att det i ansökningarnas beskrivningar framgår att det att vara tjej inte innebär att vara svag, förklarar Högdin.

Är det inte dessutom problematiskt – även för dig som rapportförfattare – att utelämna för vad och vem det finns anledning att vara orolig och rädd, det vill säga män?
– Nej, problemet är inte att män inte benämns, problemet är att det inte synliggörs att tjejerna tillhör en underprivilegierad grupp i samhället.

Det konkreta förslag Högdin kommer med är att ansökningar och verksamhet ska utgå från en ”empowermentteori”. Det innebär att medvetandegöra individer och grupper om strukturer som finns i samhället och på så sätt uppvärdera självbilden genom att delvis förflytta problem från individ till samhälle. Det leder till att man kan känna gemenskap med en grupp som sedan tillsammans arbetar för att förändra rådande förhållanden. Att man som individ känner ett personligt ansvar, samtidigt som det kan minska den personliga skuld man själv upplever.

Jenny Jansson håller med om att det är rätt väg att gå.
– Empowermentteorin som föreslås i utvärderingen är något vi tagit till oss.

Fakta/Mer än nattvandrarprojekt
United Sisters startades 1996 efter ett initiativ av två tonårstjejer och sedan dess har hundratals tjejer 12–20 år varit engagerade.
United Sisters anordnar i dag tjejgrupper, coachverksamhet och ett nattvandrarprojekt, Night Patrol. De har de senaste åren också utvecklat ”Nätvandrarverksamet” som stöd för tjejer på Internet. Andra delar av verksamheten är föreläsningar, att utveckla metodmaterial samt att samarrangera tjejmässan ”Puma” med nätverket Tjejfokus.

United Sisters är separatistiskt och finns i dag i Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö. De håller på att starta ett nationellt nätverk för andra verksamheter med samma målgrupp.