Jag satt för några veckor sedan på ett symposium om feminism och populärkultur i en ny konstanläggning i Berlin. Radialsystem, som stället heter, är ett ombyggt pumpverk vid floden Spree nära Ostbahnhof. Det är betongchict och arty på berlinervis. De diskussioner som berörde feminismens interna frågor flöt på som de brukar. Retoriken i Berlin liknar dock stundtals den i Köpenhamn där många yngre feminister spottar ut ordet gammelfeminism som om det rörde sig om pestsmitta. Jag bagatelliserar inte generationsskillnader. De existerar och är betydelsefulla, men det finns något särskilt med länder där feminismen förlorat mellangenerationerna och den interna kampen utspelas mellan mormödrar födda på 1940-talet och unga feminister födda på 1980-talet. Även denna gång förblev det lite oklart vad som är så ohyggligt med denna gammelfeminism, förutom det faktum att den är gammal.
I övrigt var det mesta frid och fröjd, men eftersom dessa konstcentra har så stora fönster stirrade jag från min plats i rummet varje dag på banderoller som hängts på de tyska fackföreningarnas husfasad på andra sidan av floden. Där stod det: ”Nog sparat! Rädda våra sjukhus!” och ”Värdigheten har ett värde, arbetet har sitt pris: En lagstadgad minimilön!” Mellan Radialsystem och fackföreningshuset flöt den symboliska flod som också markerade skiljelinjen mellan verksamheterna.
Jag avskyr situationer där kultur ställs mot välfärd och feminism mot ”tung” (läs: riktig) politik. Allting har sin tid och plats, mumlade jag för mig själv, men fackföreningsbanderollerna blängde ilsket tillbaka. Mitt sociala samvete tyngdes då till den milda grad att jag knappt visste vad jag skulle göra, men i diskussionen om kulturpolitik tog jag i för kung och fosterland.
Utan att kunna hejda mig pläderade jag för statens ansvar för kulturen. Min kulturpolitiska inställning gick i korthet ut på att staten betalar och sedan håller käften. Alternativa kulturella rum kommer det alltid att finnas, men kulturens mer långsiktiga och institutionella bas kan endast staten garantera. Givetvis insåg jag ögonblickligen att här talade inte endast en gammelfeminist utan även en gammelsocialist.
Väl hemma igen har det varit fantastiskt att se att kulturarbetarna nu på allvar organiserar sig. Jacob Hirdwall och Stina Oscarsson, som under året arbetat med skuggutredningar på var sitt håll, kommer nu att samarbeta. Den kulturpolitiska temadag, som gick av stapeln på TURteatern i Kärrtorp i augusti, påminde inte bara om kulturens betydelse utan också om det faktum att TUR betyder ”teater utan reaktionärer”. Och frågorna hopar sig. Hur ska det gå med Suzanne Ostens hemmascen Unga Klara? Länsteatrarnas öde är ovisst och satsningar på barn- och ungdomskultur finns inte på kartan. Det är viktigt att kulturvänstern är på fötter. Vi kan inte godkänna en kulturell offentlighet som resignerat accepterar de strukturella förändringarna, som om de nyliberala försämringarna av tryggheten i arbete och välfärd, och därmed även kultur, varit oundvikliga.
Kulturkrönika


