På avdelningen Draken på förskolan Nicolaigården i Stockholm är ljudnivån dämpad. Barnen sitter runt borden i väntan på de vuxnas instruktioner. Det är dags för pyssel. Fönstren är smyckade med färgglada dekorationer och väggarna är täckta med barnens konstnärliga bilder.
Medan de väntar säger Saga till Lo att hon inte får leka med henne längre.
– Då blir jag ledsen, säger en gråtande Lo.
Saga får direkt dåligt samvete, kramar Lo och säger att det bara var på låtsas. Konflikten är över.
När det är dags att välja färg på smällkaramellerna blir rött och rosa två väldigt populära färger bland både pojkarna och flickorna.
Nicolai får glitter på pekfingret och frågar fröken om han får äta. Alla barnen vänder sig om och tittar på Nicolais finger. Fröken säger lugnt nej och torkar bort.
När pysslet är färdigt får barnen klä av sig själva och torka bort lim på bordet. Det finns ett starkt motstånd mot fläckar och barnen torkar ihärdigt tills allting är borta.
Några av pojkarna leker ”Mamma, pappa kossan” med små leksaksbilar. Leken är så fantasifull att det tar någon minut innan man riktigt förstår. Mamma och pappa kossan består av två legobilar som kör runt och tar hand om sina bilbarn.
Efter att ha ätit frukost samlas alla barnen i en ring och sjunger godmorgon-sången. Pedagogen tar fram en docka som heter Lisa och en annan som ska heta Simon, tycker alla utom Nicolai som föreslår namnet Simone.
Gabriella Martinsson arbetar på avdelningen Draken och är dessutom genusansvarig för hela Nicolaigården, där nio av de 24 anställda är män. Men strävan efter könsbalans i personalgruppen är egentligen en ganska liten del av genuspedagogiken.
En viktigare riktlinje är att tilltala barnen på samma sätt.
– Ett exempel är att vi alltid bemöter barn som individer snarare än utifrån deras kön. Vi säger till exempel aldrig ”flickor” eller ”pojkar”. Som du kanske har märkt så är de inte medvetna om vilka färger som ”passar” flickor eller pojkar. Även genom deras lekar märker man att de inte är påverkade av könsspecifika lekar, säger Gabriella Martinsson.
Nicolaigården har en nolltolerans mot våld och jobbar mycket med ordet ”förlåt”.
– Även om man inte har språket att säga förlåt så kan man genom en kram visa att man ångrar sig, säger Gabriella Martinsson.
Hon betonar vikten av att lära barnen respekt.
– Det finns en problematik där män ses som norm och flickor som gör ”tuffare” saker tar steget upp i den patriarkala hierarkin, men när pojkar gör ”mjukare” saker anses de ta ett steg ner i hierarkin. Jag tycker att det ibland kan vara viktigare att uppfostra pojkar till att bli mer ödmjuka än tvärtom.
– När barnen blir äldre utsätts de för löjliga påfund som att ”killar måste få slåss” eller om han drar dig i håret och retas betyder det att han är kär i dig. Vad är det man lär barnen då? Sextrakasserier förebyggs när man lär barnen respekt. Vi jobbar teoretiskt med genus genom att läsa nyutkomna böcker om ämnet och gå på kurser. Sedan leder det genom samtal och diskussioner till att vi gör praktiska saker för barnen.
Att Nicolaigården arbetar med genuspedagogik väcker emellanåt heta känslor. Gabriella Martinsson berättar att förskolan till exempel fick en del kritik från allmänheten efter att deras verksamhet skildrades i en reportageserie på Svenska Dagbladet.
– Många har blivit provocerade av sättet vi jobbar med barnen. Jag tror att de flesta som är emot idén är antifeminister eller homofober. Det är oftast de grupperna som brukar motsätta sig sådant här.
Sådana problem har de däremot aldrig upplevt gentemot föräldrarna till de barn de arbetar med.
– Föräldrarna är mycket positiva till genusarbetet. Det finns föräldrar som har sökt sig till oss just på grund av att vi arbetar med jämställdhet.
Det är långt ifrån alla förskolor som arbetar metodiskt eller ens medvetet med jämställdhet på detta sätt. 2006 visade en undersökning som Delegationen för jämställdhet gjort att svenska förskolor hade svårt att uppnå jämställdhetsmålen som angavs i läroplanen: ”Forskning på området visar att förskolan i stället för att motverka traditionella könsroller och könsmönster kan stärka dessa eftersom de i sin pedagogik och material formar kön och könsmönster. Genom att förskolor inte ifrågasätter könsmönster som bildas i barngrupper och även i den pedagogiska miljön generaliseras barn utifrån rådande hierarkier.” slog utredningen fast.
Några av de förslag på hur landets förskolor ska motverka detta, som utredningen presenterade, var att genom en större kunskap om genus göra personal medvetna om bristerna i sin pedagogik samt även ha utbildade genuspedagoger tillgängliga i varje kommun.
Nu, två år senare och med ett regeringsskifte, kan inga myndigheter svara på hur många förskolor som arbetar med genusrelaterade frågor. Det finns heller ingen statistik över vilka förskolor som ansökt om bidrag till ett genusprojekt.
– Kommunerna har inte koll på enskilda förskolor och ingenting sköts på en central nivå, sammanfattar Gunilla Sterner från länsstyrelsen.
Ett konkret krav är dock att varje kommun i landet är skyldig att ha minst en genuspedagog.
I städer som till exempel Linköping och Norrköping har genuspedagogerna fått fasta tjänster och kan arbeta med att driva jämställdhetsarbetet långsiktigt. I Stockholm har de få genuspedagoger som finns oftast kvar sitt vanliga jobb som pedagog och arbetet med jämställdhet blir som en extragrej som de varken har tid med eller får extralön för.
– Det finns ett nätverk för genuspedagoger vars kompetens tyvärr alltför sällan utnyttjas, säger Gunilla Sterner.
Projekten Björntomten/Tittmyran i Gävle 1998 är exempel på lyckade satsningar att föra fram genus i förskolepedagogiken.
– Jag var med och skapade idén till Björntomten/Tittmyran. Trots att projekten startade för tio år sedan har den tyvärr inte spridits. Jag vet inte riktigt varför det inte finns fler genusförskolor. Det är kontroversiellt och kanske svårt att gå ur den klassiska synen på förskola. Rent ekonomiskt kostar det inga extra pengar eftersom det bara handlar om ett byte av värderingar och språk, och ingen skulle hindra en att satsa på ett sådant projekt eftersom det står i läroplanen, säger Ingemar Gens till Arbetaren.
Kristina Henkel, som är statsvetare med specialisering på genus och jämställdhet i förskolan, handleder och utbildar förskole- och skolpersonal i praktiskt jämställdhetsarbete. Hon driver utbildningsföretaget Jämställt.se och har även skrivit boken En jämställd förskola, teori och praktik. Hon hävdar att förskolan många gånger förstärker stereotypa könsroller för barn.
– Att ha lika mycket manlig som kvinnlig personal innebär inte automatiskt att förskolan har blivit jämställd. Många gånger gör man misstaget att tilldela de manliga förskolelärarna uppgifter som traditionellt anses vara manliga såsom att snickra, spela fotboll och liknande. Men då har vi ju inte kommit någonstans. Genuspedagogik handlar i själva verket om att pedagoger ska jobba med sig själva, sina föreställningar och förväntningar på feminint och maskulint. ”Man måste packa om sin ryggsäck”, säger Kristina Henkel.
Hon anser att kommunerna inte prioriterar frågan kring jämställdhet i förskolan tillräckligt mycket eftersom det fortfarande är ett arbete som – trots att det är en del av alla förskolors uppdrag enligt både Läroplan och Skollag – mest drivs av eldsjälar.
– Målet för alla förskolor är att jobba med jämställdhet, men det är ett stort ord som också är ganska tomt. Man vet inte riktigt hur man ska göra.
Kristina Henkel menar att det är vanligt att det som betraktas som jämställdhetsarbete stannar vid att flickor ska få vara tuffa och ta mer plats. Hon ser att många föräldrar skyller ifrån sig på samhället eller påpekar att de redan har köpt flickleksaker till sina pojkar som helt enkelt inte är intresserade. Men hon menar att genusmedvetenhet gentemot barn handlar om att ta frågan till en annan nivå. Grundtanken bör vara att både barn och vuxna ska få prova på nya roller och färdigheter – helt enkelt ges ett större handlingsutrymme som människor.
Heteronormativiteten, normen att alla förväntas bli heterosexuella, kallar Kristina Henkel för en stor bromskloss för jämställdhetsarbetet.
– Det är inbakat i kulturen. Homofobin är lika central i förskolan som i resten av samhället och det är därför viktigt att pedagoger vågar prata om detta och arbeta på ett normkritiskt och inkluderande sätt. Det innebär till exempel att när vi pratar om kärlek och familj så ska det vara självklart att den kan se ut på flera olika sätt, säger hon.
Henkel anser att förskolan måste våga utmana sig själv när barn funderar på frågor som till exempel Vad är vänskap? Kan pojkar och flickor vara bästa vänner utan att vi säger att de är så söta eller skämtar om att de ska gifta sig eller bli tillsammans? Hur berättar vi historien om vänskap och kärlek? Är kärnfamiljen fortfarande normen?
– Heteronormativitet påverkar bland annat hur vi ser på vänskap, familj och hur vi gör feminint och maskulint. Precis som alla normer är detta ett sätt att kategorisera människor men även stänga ute och skapa värderingar som bättre eller sämre.
De förskolor som profilerar sig som genusförskolor har valt att lyfta fram detta arbete genom att till exempel synliggöra hierarkier i gruppen. Det kan vara hierarkier mellan pojkar och flickor men även inom gruppen pojkar och gruppen flickor, vilka som tar mycket plats, eller lite plats och så vidare. Genusarbetet blir även synligt i det material man använder, till exempel hur och vilka sagor man läser för barnen.
– Det finns inte så många förskolor som profilerar sig som genusförskolor. Bristen på genusförskolor kan bero på att alla tror att vi i Sverige är klara med jämställdhetsarbetet. Könsroller är så inbäddade i vårt samhälle att vi har svårt att se att det är ojämställt, säger Kristina Henkel.
Henkel menar att om förskolor inte jobbar medvetet med genus är risken stor att de vuxna, ofta omedvetet, generaliserar barnen utifrån deras kön så att de inte ser individen.
– Härskartekniker som barn lär sig kommer ofta från oss vuxna. Vi måste våga ta tillbaka ansvaret och se att det är vi som lär ut de stereotypa normerna, säger Kristina Henkel.
På förskolor där personalen genomgått en utbildning och bedriver ett aktivt jämställdhetsarbete är resultatet ofta att barnen blir mer harmoniska och mer avslappnade i sig själva.
– De ser möjligheter i stället för begränsningar eftersom mångfalden hela tiden uppmuntras.
Hon menar att även de vuxnas mentalitet förändras. De blir mer generösa mot barnen och mot varandra eftersom de inte behöver leva upp till de snäva genusramar som finns. Eftersom de har börjat synliggöra sig själva blir de även medvetna om sitt kroppsspråk och vilken röst de använder när de pratar med barnen.
– Vi är så vana att säga till flickor att de är så duktiga vilket gör det svårt för dem sedan när de misslyckas. Så fort de gör något, allt ifrån att rita en teckning eller hämta mat, så får de höra att de är duktiga. Generellt så använder vi vuxna färre och mer negativa ord när vi pratar med pojkar. Vi tycker om att berätta vad de ska göra. Det gör att vi inte lär barnen att vara kreativa och se nya möjligheter. Allt detta gör att vi dödar kreativiteten. Man ser hur barnens självkänsla påverkas när man generaliserar dem på detta vis, säger Kristina Henkel.
Hon understryker att målet med genusförskolor inte är att bara satsa på att pojkar ska få pröva saker som traditionellt tilldelats flickor och tvärtom, utan målet är att lägga till. Helt enkelt ge barnet styrkan att vara sig själv.
Vi är tillbaka på Nicolaigården. Det är dags för sovstund och barnen letar rätt på sina gosedjur och filtar. Ljusen släcks ner och ögonen känns tunga. Några rullar fram och tillbaka mellan sovplatserna men till slut ligger alla tillrätta och med rätt nalle under armen.
