Van Jones är oklanderligt klädd i mörkgrå kostym, ljusblå skjorta och slips. Han skulle kunna vara en torr politiker men de tusentals ungdomar han talar till verkar inte se honom så. De skrattar och skämtar med honom, lyssnar noggrant, hurrar. Hårstråna reser sig på deras kroppar när Van Jones tar tag i podiet. Det är den 3 november 2007 och framför sig ser Jones hur hans dröm – en folkrörelse enad över klass- och etnicitetsgränser – börjar bli verklighet. Han är avslutningstalare för ”Maktskifte”, det första nationella mötet om klimatfrågan någonsin i USA. 6000 ungdomar från hela USA har under tre dagar diskuterat hur de ska stoppa den globala uppvärmningen.
– Det ni håller på att skapa här, säger Van Jones, är den största och snabbast växande folkrörelsen som det här landet har skådat.
Men kampen har bara börjat, och det finns många fallgropar. Jones drar handen över sin renrakade hjässa.
– Jag skulle ljuga om jag sa att den här rörelsen blir välkomnad och älskad av alla, fortsätter han. De stora utsläpparna kommer att säga: ”Den här rörelsen består av ekoelitister som vill finansiera sin lilla gröna revolution genom att tvinga de fattiga att betala gröna skatter.”
Buropen sprider sig. Jones eldar på.
– Är det vad ni är?
– Nej! vrålar ungdomarna.
Jones är en av de stora inspiratörerna för den snabbt växande amerikanska klimatrörelsen. Han är en ovanlig kändis i en miljörörelse som de senaste årtiondena dominerats av vita och numera äldre män i Washington DC. Van Jones är 39 år och svart, han driver en liten organisation i Oakland i Kalifornien, och han pratar ständigt om systematiska orättvisor i samma andetag som växthuseffekten. Hans mantra är: Om vi ska lyckas med att stoppa den globala uppvärmningen så måste vi radikalt omstrukturera vårt samhälle, och för att göra det måste vi samarbeta med de fattiga och marginaliserade.
Därför har han startat en kampanj vars krav är att skapa fem miljoner ”gröna jobb”. Den nya, gröna infrastrukturen måste byggas av någon, och Jones krav är att arbetet främst görs av de som i dag har lättare att hamna i fängelse än att få ett jobb.
– Maktskifte-mötet demonstrerade kraften och energin som vi har i den ungdomsdrivna klimatrörelsen i USA just nu, säger Brianna Cayo Cotter. Hon jobbar med Energy Action Coalition, nätverket som arrangerade den nationella konferensen.
Den positiva andan i klimatrörelsen beror på att den ständigt vinner segrar, menar Brianna Cayo Cotter. På lokal nivå sker små förändringar varje dag. Ett exempel är de hundratals högskolor som har pressats av studenter att skriva på policys som detaljerar hur skolorna ska bli klimatneutrala och minska sina utsläpp av växthusgaser.
Men under ytan glöder konflikter. Ska klimatfrågan bli den breda folkrörelse som Van Jones vill se eller kommer misstagen från 1970-talets miljörörelse upprepas med en ny generation ekoelitister – en ofta exkluderande vit mansrörelse som diggar tofu och yoga men inte ser rättvisefrågor? Samtidigt, har vi tid att ställa sådana frågor när planeten brinner?
Adrienne Maree Brown leder en direkt aktion-organisation i Kalifornien. Hon menar att klimatrörelsen måste prata om USA:s många andra politiska problem. Annars kan det leda till ett massivt klass- och raskrig. Vita aktivister kommer att bli frustrerade när de känner att afroamerikaner och latinos inte gör sin del av jobbet, säger hon, och de å sin sida kommer att bli frustrerade om de upplever att miljöaktivisterna inte förstår deras situation.
Brown är ändå hoppfull. Hon menar att ”Maktskifte” med sitt fokus på rättvisefrågor visar att det går åt rätt håll. Joshua Kahn Russell håller med. Han är 23 år men redan en erfaren aktivist. Efter sina tonår som soppköksanarkist jobbar han nu med att få mainstreamstudenter att engagera sig i klimatfrågan. När han åker runt på högskolor beskriver han klimatförändringarna som ett symptom på ett system som är sjukt: Irakkriget, oljeindustrin, vår konsumtionsbaserade ekonomi, och storföretagens policys som gynnar rika men skapar klimatkatastrofer som främst drabbar fattiga – allt hör ihop, säger Joshua Kahn Russell.
– Genom att knyta samman alla dessa frågor utifrån ett klimatperspektiv har vi en unik möjlighet att förändra vårt samhälle i grunden, säger Joshua Kahn Russell. En möjlighet vi inte haft sedan slutet på 1960-talet och början på 70-talet.
Bushadministrationen har effektivt hindrat krav på att USA – världens mesta klimatförändrare – ska minska sina växthusgaser. Det är effektivare att stoppa uppvärmningen på frivillig väg, menar Bush. Men många städer, kommuner och delstater i USA ställer krav inom sina egna gränser. Kalifornien har en av de hårdare lagstiftningarna. Genom handel med utsläppsrätter ämnar delstaten återgå till 1990 års utsläppsnivåer till och med år 2020.
Samtidigt diskuteras klimatförändringar för första gången på allvar i den amerikanska kongressen. Men slutförslagen som manglas fram är långt från vad FN:s klimatpanel säger är minimiåtgärder för att undvika en global katastrof. Klimataktivister har arbetat hårt för att pressa politiker att förbättra förslagen.
– Vi har ägnat de senaste åren åt att skicka miljontals brev, fax och telefonsamtal till politiker, säger Brianna Cayo Cotter. Vi har genomfört protestmarscher. Men väldigt lite har hänt.
Brianna Cayo Cotter sneglar avundsjukt på Europas mer radikala klimataktioner. Hon skyller bristen på radikala aktioner och civil olydnad i USA på ett osäkert skyddsnät – en dag i arresten och missad arbetsdag kan innebära sparken från jobbet som gör att du överlever – och utbildningssystemet som inte lär ungdomar att tänka kritiskt. Men USA har en stark tradition av civil olydnad och starka folkrörelser, och Brianna Cayo Cotter tror att det nu är dags även för klimatrörelsen.
– Vi har kommit till en punkt där vi förstår problemet, och vi har gjort slut på mainstream-metoder för att lösa det. Nu verkar direkta aktioner vara vårt enda alternativ.
Anthony Dillagomez, som kallar sig Ant, klär sig enkelt – en grå luvtröja och slitna svarta jeans. Hans strålande klarblå ögon och vänliga ansikte får en att vilja fråga om man får vara hans kompis. Han täcker två bankomatskärmar med varsitt A4-papper. ”Bankomaten är avstängd tills dess att Bank of America slutat finansiera förstörandet av jorden”, meddelar lapparna. Ant arbetar snabbt och beslutsamt. Han tar fram en gul avstängningsbanderoll med texten ”Global Warming Crime Scene” och gör ett kors över båda bankomaterna.
– Är den verkligen avstängd? frågar en medelålders kvinna skeptiskt. Hon sneglar på några ungdomar som dansar på trottoaren framför banken. En hemmasnickrad stereo pumpar ut musik från en cykelkärra. Två stora banderoller vajar från bankens tak och informationsblad delas ut.
– Nej, svarar Ant, vi gör detta för att sprida information om att Bank of America och Citibank är de största finansiärerna av över 150 föreslagna nya kolkraftverk i USA.
Över hundra liknande aktioner genomförs över hela landet i november 2007. De är del av en längre kampanj för att stoppa finansieringen av samtliga föreslagna kolkraftverk. Just den här aktionen äger rum i Portland, huvudstad i delstaten Oregon i nordvästra USA.
Aktionen arrangerades av Monica Vaughan. Hon har fått nog av välkammade studenter som skickar brev till kongressledamöter.
– Vi måste stoppa utvinning och förbränning av fossila bränslen nu! Det duger inte med procentskitsnacket (80 procent minskade utsläpp till år 2050) som Energy Action Coalition håller på med.
Hon brister ut i ett brett leende. Monica Vaughan är en slipad klimataktivist vars mål är att radikalisera klimatrörelsen inifrån. Jag är en infiltratör i studentrörelsen, skämtar hon och syftar på att hon är anställd av just Energy Action Coalition, landets stora ungdoms- och studentnätverk som arrangerade ”Maktskifte”.
– Många studenter tror att vi kommer att lösa klimatfrågan genom att presidenten skriver på ett lagförslag. Det kommer inte att hända, säger hon och menar att fler nu börjar inse det.
Hennes passion är i stället hennes oavlönade arbete med Rising Tide, ett internationellt nätverk som förespråkar lokalt baserade lösningar på klimatkatastrofen.
– Det är inte så att jag inte vill stoppa klimatförändringarna, säger Monica Vaughan, men jag tror att det är mer realistiskt att bygga system och strukturer som kan överleva klimatkaoset. För att undvika massutrotning av människor, kulturer och arter så måste vi som aktivister skapa nätverk. När vi organiserar oss med lokala samhällen mot fossilbränsleindustrin skapar vi också arenor där grannar som aldrig pratat med varandra börjar dela med sig av sin mat. Det är det första steget mot att skapa ett mer lokalt baserat matsystem. Vi blir mindre beroende av den internationella ekonomin och det kommer att bli nödvändigt, i en väldigt nära framtid.
Klimataktivister som Monica Vaughan stretar i hård motvind, och det beror delvis på det amerikanska samhällets rädsla för radikala idéer. Och för terrorister. Under 1990-talet låg basen för den mest ekoradikala rörelsen i landets historia i nordvästra USA. Aktivister riskerade sina liv för att stoppa skogsavverkning genom att trädkrama och blockera vägar. Några eldade upp egendom värd hundratals miljoner kronor. Efter elfte september-attackerna ökade rädslan och patriotismen i USA och begreppet ekoterrorist blev ett effektivt sätt att avfärda motståndare. FBI fick en större budget och det dröjde inte länge förrän hela den skadegörande delen av miljörörelsen var antingen på flykt eller i fängelse. Straffen var långa. Jeff Luers, som satte eld på tre stadsjeepar i protest mot den globala uppvärmningen, dömdes 2001 till närmare 23 års fängelse (fallet togs nyligen upp för omprövning).
– Det är skrämmande. De kan sätta dit vem som helst för vad som helst, och alla vet det, säger Dan Serres, som varit miljöaktivist i nordvästra USA sedan slutet på 90-talet. Det har haft en effekt på oss som gör direkta aktioner eftersom fredliga aktivister och de som förstörde egendom blev ihopklumpade. Regeringen och FBI fick det att se ut som att vi alla var med i en våldsam revolution för att störta regeringen.
Agerar vi inte nu blir konsekvenserna katastrofala. Så långt är alla klimataktivister överens. Därför krävs globala lösningar med hjälp av regeringar och FN, menar många. Andra i USA:s klimatrörelse pressar i stället på för en mer lokalt baserad revolution.
– För mig är alla lösningar på klimatfrågan lokala, säger Ant med sin kraftiga stämma. Vi kan låta regeringar och företag förklara hur gröna de är och stifta nya lagar, men om folket på gatan inte förstår vad som pågår så kommer ingenting att hända. När människor ser samband mellan sina dagliga handlingar och globala konsekvenser, så kommer de troligen att ändra sitt beteende. När de tillägnar sig den förståelsen får de egenmakt och kraft att verkligen förändra.
I augusti förra året arrangerades ett klimatläger i nordvästra USA av ungdomar som Ant och Monica Vaughan. Lägret samlade en brokig skara av anarkister, fiskare, ursprungsinvånare och skogshuggare. Målet var att öka samarbetet mellan grupperna genom att koppla den globala uppvärmningen och rättvisefrågor till den lokala kampen mot flytande naturgas.
Enligt förespråkarna är flytande naturgas, även kallat LNG, den bästa lösningen på den globala uppvärmningen; en smidig övergång från kol och olja till miljövänliga alternativ. Naturgasen utvinns i länder som Iran och Algeriet och transporteras i flytande form på väldiga skepp till LNG-terminaler där naturgasen förångas. Monica Vaughan och Rising Tide ser i stället LNG som en av många falska lösningar på klimatproblemet.
– Om man räknar in hela processen med kondensering, transport och förångning så är LNG lika smutsigt som kol är med nya tekniker, säger Vaughan. Vi borde omedelbart fasa ut de fossila bränslena, inte investera flera miljarder dollar i ny infrastruktur.
LNG är även en påminnelse om att energiprojekt har omedelbara lokala konsekvenser. Lokalbefolkningar har protesterat mot de många LNG-terminaler som föreslås på USA:s västkust.
Carol och George Exum bor en dryg kilometer från en av de föreslagna LNG-terminalerna i Washington i nordvästra USA. Deras idylliska röda hus ligger på den lilla ön Puget, mitt i Columbiafloden. Jag träffar paret en kall decembermorgon. Det är vindstilla, så vi känner inte den sura lukten från pappersmassafabriken intill. Morgondimman skingrar sig sakta över floden. Ett stort transportfartyg med skrot på väg till Kina glider tyst förbi. Det enda som hörs är svallvågorna som slår mot stranden. George pekar på andra sidan floden, mot en övervuxen industritomt inklämd mellan kullar av tät barrskog.
– Du ser det där lilla molnet. Där ska det stå två gasbehållare, 60 meter höga och 30 meter breda. Som två sjuttonvåningshus. Det kommer att totalt dominera landskapet.
Han suckar. LNG-terminalen hotar hela hans och Carols tillvaro. De har snickrat på sitt livsprojekt, ett rött hus, i trettio år. Men om terminalen byggs kommer de att flytta, och det var därför de började en lång och hård kamp mot företaget som vill bygga terminalen.
De fick reda på LNG-planerna 2004, berättar han. Till en början var kampen mest deras egen. Men snart hade de bildat en koalition med andra lokalbefolkningar över hela Nordamerikas västkust. Och koalitionen har fått oväntat stöd från en grupp radikala ungdomar anförda av Monica Vaughan.
Samarbetet har gett paret Exum nytt hopp.
– Det var en enorm aha-upplevelse. Jag gjorde kopplingar och förstod saker bättre, säger Carol och förklarar sambanden hon numera ser mellan USA:s bilindustri, LNG-terminaler och klimatförändringar. Allt är en del av samma system, säger hon.
Livet ser inte längre ut att få ett fridfullt slut för Carol och George. Även om de besegrar LNG-företaget ser de nu den globala uppvärmningen som ett direkt hot; deras kunskaper i självhushållning som de skaffade sig när de flyttade till sitt hus har fått en mer akut betydelse.
Samtidigt har samarbetet med Monica Vaughan och de andra ungdomarna fått paret att återfinna sin kampanda från 1960-talet när de protesterade mot Vietnamkriget och deltog i Medborgarrättsrörelsen.
– Om vi vinner, jag menar när vi vinner detta och LNG-företaget drar härifrån så kommer vi fortsätta jobba med klimatförändringarna, säger Carol. Jag har lärt mig så mycket om den globala uppvärmningen. Det har blivit mycket verkligare, mycket mer nära för mig.
