Om de så gav mig all världens guld för mitt hem i Yebna skulle jag aldrig ge det till dem! försäkrar Yousef Al Hums.
Född 1932 och tonåring under Al Nakba – ”katastrofen” på arabiska – minns han det ödesdigra året mellan december 1947 och december 1948 väl. Liksom de flesta av de 750000 kristna och muslimska palestinier som blev förflyttade, etniskt rensade eller massakrerade av sionister, återupplever Al Hums nu de dagar som förändrat hans liv och gjort honom till flykting i sitt eget land. Att hålla den muntliga historien vid liv är en nödvändighet för att varje ny generation inte ska glömma de grymheter och orättvisor som hemsökt dem med gevärspipor, eld och terror.
Historien han berättar symboliserar också förnekandet av hur de arabiska bynamnen systematiskt utplånats, fysiskt raderade från kartan genom terror och sedan permanent osynliggjorda. Golda Meirs förordning 1971 krävde att godkända kartor i Israel inte skulle visa den gröna linjen, Palestina eller något annat som skulle kunna få människor att ifrågasätta den noggrant fabricerade berättelse som är så nödvändig för den sionistiska myten.
Genom sin historia berättar Al Hums också det palestinska folkets historia, en historia som går mer än 4000 år tillbaka i tiden, men som ändå är utplånad från israeliska och palestinska läroböcker, berättelser och medvetanden.
Al Hums berättar för att förhindra kollektiv minnesförlust.
I sin hand håller han en kopparnyckel, det som finns kvar av det hem och den självständighet han en gång ägt. En dag kommer han att lämna nyckeln vidare till sina barnbarn. Han förklarar nyckelns innebörd för barnbarnen som sitter samlade runt honom; den har behållits för att ”även om vi inte kan återvända till våra hem i dag, så kommer ni en gång att återvända till er farfars hem i byn Yebna”.
Yebna är en av de 675 städer och byar som sionisterna förstörde – 350 av dem innan Israel ens blivit en stat. Sedan invånarna förflyttats med våld, flytt från terrorn eller massakrerats, gjordes anspråk på varenda stad, som raserades eller ockuperades, av judiska människor från hela världen. Senare täcktes samma städer antingen över med byar, enbart avsedda för judar, eller gömdes genom att skogspartier planterades under kampanjen ”Plantera ett träd för Israel”.
– Varje dag ber jag för att jag ska begravas på min mark i Yebna om jag dör, konstaterar Al Hums.
För honom representerar hans mark allt som är viktigast, näst efter kärleken till familjen. I dag kallar han Yebnas flyktingläger i Rafah för sitt hem. Han bor där med sina två fruar, sju barn och totalt 50 barnbarn. Med många åhörare omkring sig berättar han än en gång om dagarna som ledde fram till Al Nakba.
– Det var de vackraste dagarna i mitt liv, minns han lyckligt. Vem som helst som behövde hjälp i vår by kunde räkna med att alla de andra skulle ställa upp för honom.
Vid 15 års ålder förändrades allt för Al Hums. Han håller upp sin hand och visar ärren från en skada han fått från en brittisk helikopter. Då kontrollerade britterna fortfarande Palestina. Under upploppen 1936–39 reste sig den arabiska befolkningen mot de brittiska härskarna, de ojämlika lagarna och den fortsatta tillströmningen av sionister. Efter det avväpnade britterna dem, samtidigt som de tillät den judiska befolkningen att behålla sina vapen och gav dem stridsträning. Ur dessa styrkor uppstod sedan såväl den judiska Haganahmilisen som medlemmar i terroristgrupperna Stern och Lehi.
Det var under sommaren 1947 som den 15-årige Al Hums gifte sig med sin första fru. Nio månader senare skulle det liv han hittills levat inte längre existera. Han säger att minnet av den ödesdigra dagen i maj 1948 smärtar honom än i dag.
– Klockan var runt två på morgonen. När vi hörde att Haganah invaderat Yebna mitt i natten var vi tvungna att fly.
En av sionismens långlivade myter är att dess trupper var underlägsna i antal och svagare än sina motståndare. I själva verket uppgick de sionistiska styrkorna till 60000 personer när Israel fick status som självständig stat. De var väl tränade av britterna och beväpnade med moderna vapen, insmugglade från Europa och betalade med pengar från den amerikanska diasporan.
De sammanlagda arabiska styrkorna uppgick till strax över 20000, utrustade med ålderdomliga vapen och bristfälligt tränade.
– Först kom judiska grupper till oss som gäster, fortsätter Al Hums. Några sov i våra stora tvåvåningshus, tillägger han och berättar att hans ägor en gång kunde ståta med 25 hektar fyllda av citrusträd, vindruvor, vete och korn.
Sedan dess har hemliga dokument avslöjat att sionister så tidigt som 1937 drog fördel av den palestinska gästfriheten för att undersöka byar, dokumentera hur många män och vapen som fanns där och kartlägga eventuella flyktvägar. Vanligtvis erbjöd sig en agent att köpa palestiniers mark för summor långt under marknadsvärdet. Om markägaren sålde tillföll marken genast den judiska nationalfonden, JNF. När marken blivit JNF:s egendom var ickejudar förbjudna att äga eller bebo den.
Kort efter att Israel blev en egen stat utestängdes ickejudar från rätten att arrendera, arbeta på eller färdas över mark som var avsedd enbart för judar. Judiska markägare som vägrade att lyda regeln blev många gånger bötfällda eller terroriserade.
Många palestinier sade dock nej till de låga anbuden. Al Hums mark, som var uppodlad och hade en kvarn, var värdefull. Den brittiske man som ville köpa deras mark, sade till Al Hums far att han gjorde bäst i att acceptera erbjudandet och påstod att sionisterna skulle ge honom dubbelt så mycket mark på Gazaremsan (som på den tiden stod under egyptisk kontroll). Al Hums far avböjde anbudet. Sex månader senare tvingade brittiska trupper, ledda av Araghona- och Sterngrupperna och utrustade med stridshelikoptrar, familjerna att lämna platsen.
Al Hums familj flydde, med ingenting annat med sig än nyckeln till sitt hus. Under loppet av en natt gick de från att vara en framgångsrik självförsörjande familj till utfattiga flyktingar.
Vid den tiden förstod ingen i familjen betydelsen av ordet ”läger”. Ganska snart skulle de emellertid bli mer än väl bekanta med vad ett läger var.
På frågan om det förekom något motstånd mot de sionistiska militär- och terroristgrupperna svarar Al Hums att en liten grupp beväpnad med jordbruksredskap, gevär och pistoler gjorde försök att stoppa invasionen. Själv ingick han inte i motståndet, eftersom den brittiska militären samarbetade med sionisterna, hade stängt alla vägar och hindrade människor från att ta sig ut. Den enda öppna vägen ledde till Gaza. Därför slog sig den nyblivna flyktingfamiljen ner i Rafah.
Alla palestinska flyktingar bär på minnen och historier om ett självständigt och stolt liv som krossats till ett liv i beroende. Även om sionisterna förstörde de flesta offentliga arkiv kan ett fåtal palestinska familjer fortfarande bevisa sin äganderätt till marken.
Al Hums har sett sina ägor två gånger sedan 1948. Först 1976 och sedan igen år 2000. Första gången såg han att israelerna hade förstört bevattningssystemet och all utrustning, vilket lämnade den bördiga jorden näst intill oanvändbar. När han återvände år 2000 hade de utplånat alla spår av hans en gång så blomstrande jordbruk.
– Jag är redo att offra min själv för min mark och mina rötter. Det är vårt land. Varför skulle vi avstå det? Det är vår rättighet!
Översättning: Sara Jeswani
