– USA har som ansvar att skydda Irak. Det ska finnas amerikanska soldater på frontlinjen.
Det säger Sliva Cegerxwin från irakiska Kurdistans regeringsutskott. Hon anser att Turkiets syfte var att skapa instabilitet och sätta press på den irak-kurdiska regeringen för att förhindra att oljestaden Kirkuk, nyckeln till en framtida kurdisk stat, hamnar i irakiska Kurdistans händer.
Men de amerikanska frontsoldater som ska värna Iraks integritet syns inte till och för kurderna i Irak blir det amerikanska sveket allt tydligare.
I bergen i Galibalenda under stridernas sista dag är tystnaden påtaglig, ibland bryts den av dånet från ett turkiskt stridsflygplan i jakt på kurdiska motståndsmän. I området finns de fyra broar som bombades under invasionens första skede i ett försök att skära av PKK:s transportvägar. Men broarna byggdes inte för PKK utan för de över 50000 människor som bor i de omkringliggande städerna. Här har broarna betytt skillnaden mellan ett drägligt liv och fattigdom.
Vad än Turkiet haft som mål för operationen är det lokalbefolkningen som fått betala det högsta priset. I en liten affär i Deralok står Sabah Mahmoud vid entrén och spejar mot bergen. Sedan invasionen har han förlorat många kunder eftersom de är rädda för att gå ut och han säger att de turkiska soldaterna betraktar dem som fiender. De upplever att den turkiska militären kontrollerar deras liv och Sabah Mahmoud tycker inte att den irakiska regeringen gett dem tillräckligt stöd. När ämnet glider över på USA:s roll i konflikten mörknar hans blick:
– Det är en skam! När de kom sa de att de skulle skydda oss. Men de ger Turkiet grönt ljus att bomba våra byar. Det är bra att de störtade Saddam Hussein men sedan dess har vi inte sett några större förändringar.
Även om Saddam Hussein är ett minne blott har lokalbefolkningen svårt att njuta av den irakiska friheten. Sabah Mahmoud berättar om hur hans barn vaknar på nätterna av bombkrevaderna, att de gråter och har dödsångest.
Akram Mayi, ordförande för Kurdistan Civil Rights Organization, säger att området inte haft någon stabilitet sedan 1992 då Turkiet först började med sina bombningar. Befolkningen har börjat visa tecken på psykiska sjukdomar. Men det är inte bara den psykiska hälsan som hotas. Broarna som bombats var deras enda sätt att nå sina åkermarker.
– Jordbruket är det enda de har. Nu kan de inte nyttja sina grödor utan måste importera allt till höga priser. Det kan leda till att de blir undernärda då de inte kommer att ha råd att köpa tillräckligt med mat.
