En förbrytelse med många medbrottslingar

ANALYS. / Bilden av pojken i Gaza som pepprades av israeliska kulor medan hans far förgäves försökte skyla hans livlösa kropp blev emblematisk. Nu har en ny bild telegraferats ut från samma lilla landremsa, lika emblematisk för den aktuella fasen av Palestinakonflikten: ett spädbarn i kuvös. När som helst kan strömmen slockna. Israels krigföring riktas nu uppenbarligen även mot för tidigt födda barn, en strategi som torde vidröra även de mest stålsatta hjärtan; till och med Washington Post skildrade på tisdagen utförligt hur neonatalvården i Gaza står med famnarna fulla av barn som hålls vid liv med det allra sista reservbränslet.
Tvillingarna Karam och Kareem är när detta skrivs två och en halv månad gamla.
– Om generatorerna stannar kommer de ögonblickligen att dö. När Ashraf al-Namy lämnade sjukhuset efter att ha sett sina två söner fruktade han att han aldrig mer skulle få se dem levande, skrev Washington Post.
Totalt handlade det på tisdagen om 1700 patienter som stod under akut dödshot; hittills har 77 patienter dött av Israels belägring, som bland annat förbjuder transport av svårt sjuka till erforderlig vård i Egypten.
Utanför de sjukhus som förtvivlat försöker hålla igång sina generatorer bäddar mödrar in barn i sex lager kläder. Vintern i Gaza är kall. Utan el återstår – som hade Gaza förflyttats till medeltiden – stearinljus, men också de är på väg att sina. Mobilnätet kollapsade på söndagen, så att mörkret nu fått sällskap av tystnaden, och på måndagen uppgav biståndsorganisationen Oxfam att vatten- och avloppssystemen var timmar från ett sammanbrott med åtföljande risk för epidemier. Redan då stod 600 000 eller 40 procent av invånarna utan rinnande vatten, inte minst till följd av att systemen är så förfallna. Sedan juni 2007 vägrar Israel ge tillstånd för import av reservdelar.
De verkstäder och fabriker som utgjort Gazaremsans sista halmstrå av produktiv ekonomi har nu – utan energi, utan råvaror och exportmöjligheter – knäckts så gott som helt. Lokala fackföreningar uppger att ytterligare 100 000 förlorat sina arbeten bara under de senaste sex månaderna. 80 procent av remsans en och en halv miljon invånare var före helgens hermetiska tillslutning beroende av bistånd för sin överlevdnad, främst i form av flyktingorganet UNWRA:s magra matransoner, men nu har Israel stoppat även dem. Gazabor driver omkring i jakt på något som kan likna matvaror, inklusive på sophögarna nära gränsen mot Israel, där de riskerar att skjutas av arméns krypskyttar för att ha närmat sig muren.
Till yttermera visso finns nu inte längre material för att begrava de som dör. BBC kunde på söndagen berätta att dödgrävarna i brist på cement använder badrumskakel.

Allt detta har aktualiserat en gammal, känslig frågeställning: om Israel kan sägas bedriva folkmordspolitik. Den välkände folkrättsprofessorn Richard Falk har redan före de sista kvävningsåtgärderna kallat Israels hantering av Gaza ”ett preludium till folkmord”. Omar Barghouti, palestinsk aktivist och filosofidoktorand vid Tel Avivs universitet, argumenterar på Electronic Intifada för att Israel nu närmar sig de kriterier på folkmordshandlingar – om än inte fullskaligt folkmord – som fastställts av FN:s konvention från 1948:

Någon av följande handlingar som utförs i avsikt att helt eller delvis utplåna en nationell, etnisk, rasmässigt definierad eller religiös grupp som sådan:
a.) Att döda medlemmar av gruppen.
b.) Att orsaka medlemmar av gruppen allvarlig fysisk eller psykisk skada.
c.) Att medvetet tillfoga gruppen livsvillkor som är utmätta för att framvringa dess totala eller delvisa fysiska förstörelse.

Vid den motsatta polen argumenterar Israel för att det över huvud taget inte existerar någon humanitär kris inne i Gaza. Premiärminister Ehud Olmert förklarade på måndagen att ”vi kommer att förse befolkningen med allt som behövs för att undvika en kris, men vi kommer inte att leverera lyxvaror som gör livet mer bekvämt”, och till denna kategori räknade han tydligen ström till kuvöser, rinnande vatten, ris, linser, mjöl. Han betonade att Gazaborna ”kan gå på sina fötter”. Försvarsminister Ehud Barak – känd i väst som den försmådde fredsduvan från toppmötet i Camp David år 2000 – deklarerade å sin sida att om palestinierna vill ha mat eller medicin ”kan de börja ta hand om sig själva”.
Staten Israels talespersoner gör allt för att få omvärlden att förstå att krisen i själva verket är palestiniernas egen skapelse. Hamas ska helt enkelt ha fabricerat elavbrotten i PR-syfte. ”Det är iscensatt, en ren ploj”, sade Arieh Mekel, talesman för utrikesdepartementet, till Times på tisdagen. Så har också Israel alltid hävdat att Muhammed al-Durra – pojken som dog i sin pappas famn – egentligen sköts av palestinier, att palestinierna aldrig fördrevs 1948 utan tågade ut ur landet av egen vilja, att palestinierna har sig själva att skylla för allt som hänt efter 2000 eftersom de tackade nej till erbjudandet i Camp David – som om palestinierna fortfarande vore ensamma i landet och den sionistiska entiteten inte hade någon reell närvaro där som satte avtryck. Påståendena om en ploj förkastades omedelbart av UNWRA:s personal på plats.

Gränsstängingens effekter föranleder generad kritik från EU, men på måndagskvällen ville västerländsk media blåsa faran över. Israel släppte då in fyra lastbilar med bränsle och matlagningsolja till de en och en halv miljon invånarna. Det var, enligt Israel självt, en engångsföreteelse, och så länge en enda raket fortsätter att korsa gränsen ska strypgreppet kvarstå.
Taktiken är ett svar på palestinska milisers vägran att sluta lobba in hemmagjorda Qassam-raketer i södra Israel. Sådana raketer har, sedan de först skickades över gränsen i oktober 2001, totalt dödat 13 israeler. Det kan jämföras med att Israel dödade 816 palestinier i Gaza enbart under 2006 och 2007, varav minst 360 var civila.
Men raketelden är en nagel i ögat på den israeliska staten, som kämpar för att upprätthålla sin absoluta militära supremati. Armén har länge övervägt en återinvasion av Gazaremsan för att ”krossa terrorns infrastruktur”, men varje gång räderna närmat sig den egentliga bebyggelsen har Hamas och andra miliser satt effektivt stopp med sina snabbrörliga enheter, krypskyttar och vägbomber. Israel vet att deras barriärer kan forceras, men endast till priset av svåra förluster, som kan bli lika förödande för det överordnade strategiska målet som Hizbollahs motstånd år 2006. Därför har Israel tills vidare valt ett annat recept: stanna utanför Gaza, ös in granater och bomber från stridsflyg, och framför allt: stryp hela befolkningen till dödens gräns.
Den synd som Hamas begår är själva motståndet som sådant, eller annorlunda uttryckt: vägran att delta i det skådespel som kallas ”fredsprocessen” och där avsäga sig palestiniernas fundamentala rättigheter. Det är det som skiljer Hamas ledning i Gaza från Fatehs på Västbanken; det är det och inget annat – också Fateh har använt våld, också dess brigader har utfört en lång rad självmordsattentat – som motiverar belägringen, noggrant koordinerad med EU och USA sedan Hamas valseger i januari 2006 enligt principen ”den som inte röstar på de politiker vi har utsett ska svälta”. Helgens händelser är den logiska kulmen på denna politik. I den har Sveriges regeringar har deltagit lika glatt som någon annan.
USA, för sin del, rättfärdigar tvångsmässigt de senaste åtgärderna mot Gaza ”lagligt självförsvar”. Det faktum att upptrappningen inleddes omedelbart efter att George Bush besökte Israel, där han ska ha informerats om planerna, tolkas i arabvärlden som ett direkt klartecken från USA: ”grönt ljus för förbrytelser”, som en rubrik lyder i egyptiska Al-Ahram.
Men det är inte bara i västvärlden medbrottslingar återfinns. Också Egypten har en gräns till Gazaremsan, men övergången vid Rafah hålls lika stängd för förnödenheter – på Israels begäran. Den egyptiska regimens aktiva delaktighet i belägringen har genererat ännu en våg av folklig indignation över arabländernas kollaborationspolitik, och på måndagen hotade miliser i Gaza att attackera egyptiska styrkor och bryta igenom spärren. ”Vi står inte ut med att se på när vårt folk dör till följd av belägringen”, förklarade de Folkliga motståndskommittéerna i en kommuniké. Egyptens svar: flera hundra soldater som förstärkte gränsen.

Än mer anmärkningsvärd är dock den Fateh-styrda myndighetens deltagande i det israeliska spelet. Fateh har de senaste veckorna beordrat sina anhängare i Gaza att intensifiera attackerna mot Hamasstyret, inklusive bomber mot polisstationer. Mahmoud Abbas, presidenten över myndighetens enklaver på Västbanken, har gett sitt tysta medgivande till stängningen av Rafah-övergången, parad med en läpparnas bekännelse till kravet på att Israel ska öppna sina gränser för bränsle och förnödenheter. I praktiken är han dock fullt införstådd med den internationella kampanjen mot Hamas och redo att, som en Hamas-talesman formulerade det, ”återvända till Gaza på toppen av en israelisk stridsvagn”. Som utväg ur den rådande krisen hårdlanserar han nu idén att soldater från Fateh ska överföras till Gaza – med Israels och USA:s samtycke – för att ta över kontrollen över den palestinska sidan av gränsövergångarna. Det skulle vara ett första steg mot att rulla tillbaka det folkvalda Hamasstyret, och samtidigt lätta på Israels för väst lätt penibla strypgrepp.
På Västbanken fullföljer myndigheten samtidigt sitt uppdrag med allt större nit. I söndagen förbjöd den vänsterfraktionen PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, att bära vapen i Nablus. I ett halvårs tid har myndigheten mätt sina krafter med PFLP, som står för en god del av det väpnade motståndet i Västbankens största stad, framför allt i flyktinglägret Ein Beit Alma. Under hösten utförde den israeliska armén en serie invasioner av lägret för att slå ut Folkfrontens miliser, men försöken slogs tillbaka. Inför konferensen i Annapolis övertog den palestinska myndigheten uppgiften och omringade tillfälligt PFLP:s fästen i lägret med 300 soldater, utrustade och finansierade av USA. Sedan dess har Israel och myndigheten turats om i angreppen, och på söndagen kom alltså att myndighetens nya USA-sponsrade polisstyrkor ska konfiskera alla vapen i Folkfrontens händer. Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, fördömde åtgärden som ännu en lakejtjänst för Israel.
Också i Gaza står PFLP i frontlinjen, med regelbundna raketsalvor på sitt konto; det samma gäller den andra, mindre vänsterfraktionen DFLP. Båda instämmer i Hamas krav på den palestinska myndigheten: att suspendera alla förhandlingar med Israel så länge Gazas gränser hålls stängda, som den enklaste påtryckningen för att dyrka upp dem.
Myndigheten har utan vidare avfärdat förslaget.
I stället fortsätter de ”fredssamtal” som inleddes i Annapolis – samtidigt som byggtempot i kolonierna runt Jerusalem drivs upp – om en framtida palestinsk ”stat”. Denna stat kommer med all sannolikhet att bestå av ett antal muromgärdade, separerade, av Israel fullständigt kontrollerade enklaver. För dem finns en modell: Gazaremsan. Som Ben White påpekar i The Guardian betyder spädbarnet i kuvösen är en fullt möjlig bild av framtiden även för Västbankens palestinier, om processen får fortsätta mot slutmålet.

Publicerad Uppdaterad
9 timmar sedan
Elinor Torp började som journalist på Dagens Arbete och Tidningen Arbetarskydd. Det lade grunden för hennes starka reportageböcker. Foto: Tove Falk

Publicistklubbens stora pris till Elinor Torp

Journalisten och författaren Elinor Torp har tilldelats Publicistklubbens stora pris. Hon har ett förflutet på tidningen Dagens arbete, där hennes arbetsplatsgranskningar kring återvinningsbranschen gav henne Föreningen grävande journalisters Guldspaden 2010. Därefter har hon gett ut flera uppmärksammade arbetsmiljöreportage i bokform.

Elinor Torps första bok, Döden på jobbet (2013), om dödliga arbetsplatsolyckors systematiska bakgrund i arbetsköparens slarv och nonchalans, väckte debatt. Inte minst reportaget från Nordkalk, där åtta unga, inhyrda från ett bemanningsföretag, brännskadades i en arbetsplatsolycka. Ytterligare en avled. Därefter har hon producerat flera initierade och uppmärksammade reportageböcker, som Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen, 2015.

Statsministerns papperslösa städerska

2023 utkom hennes reportagebok Rent åt helvete, med berättelser om städbranschen som en av de smutsigaste arbetsmiljöerna man kan tänka sig. Bland annat skildrade hon fallet kring den nicaraguanska städerskan Chilo Martinez, som visade sig arbeta svart och papperslöst hos statsminister Magdalena Andersson. Fallet ledde till rättegång och Martinez fick genom facklig hjälp av Stockholms LS av SAC Syndikalisterna 2024 rätt till ett högt skadestånd från arbetsköparna. 

Elinor Torp fick Dagermanpriset 2024 med motiveringen: ”För ett författarskap som riktar ett obevekligt ljus in i det svenska välfärdssamhällets skuggsida. Elinor Torps granskning av arbetslivet visar oss hur laglösheten brer ut sig och hur utländsk och oorganiserad arbetskraft utnyttjas. I Dagermans anda synliggör hon det vi blundat för.”

Publicistklubbens stora pris är på 50 000 kronor, och juryn skriver: ”Elinor Torp riktar sitt sökarljus mot välfärdssamhällets mörkaste vrår och ger röst åt de som annars inte hörs. Hon granskar arbetsmarknadens utnyttjande av utsatta i artiklar och böcker. Med stilistisk precision förmedlar hon berättelser som är omöjliga att värja sig från och som rakt in i hjärtat.”

Publicerad
2 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad