En förbrytelse med många medbrottslingar

ANALYS. / Bilden av pojken i Gaza som pepprades av israeliska kulor medan hans far förgäves försökte skyla hans livlösa kropp blev emblematisk. Nu har en ny bild telegraferats ut från samma lilla landremsa, lika emblematisk för den aktuella fasen av Palestinakonflikten: ett spädbarn i kuvös. När som helst kan strömmen slockna. Israels krigföring riktas nu uppenbarligen även mot för tidigt födda barn, en strategi som torde vidröra även de mest stålsatta hjärtan; till och med Washington Post skildrade på tisdagen utförligt hur neonatalvården i Gaza står med famnarna fulla av barn som hålls vid liv med det allra sista reservbränslet.
Tvillingarna Karam och Kareem är när detta skrivs två och en halv månad gamla.
– Om generatorerna stannar kommer de ögonblickligen att dö. När Ashraf al-Namy lämnade sjukhuset efter att ha sett sina två söner fruktade han att han aldrig mer skulle få se dem levande, skrev Washington Post.
Totalt handlade det på tisdagen om 1700 patienter som stod under akut dödshot; hittills har 77 patienter dött av Israels belägring, som bland annat förbjuder transport av svårt sjuka till erforderlig vård i Egypten.
Utanför de sjukhus som förtvivlat försöker hålla igång sina generatorer bäddar mödrar in barn i sex lager kläder. Vintern i Gaza är kall. Utan el återstår – som hade Gaza förflyttats till medeltiden – stearinljus, men också de är på väg att sina. Mobilnätet kollapsade på söndagen, så att mörkret nu fått sällskap av tystnaden, och på måndagen uppgav biståndsorganisationen Oxfam att vatten- och avloppssystemen var timmar från ett sammanbrott med åtföljande risk för epidemier. Redan då stod 600 000 eller 40 procent av invånarna utan rinnande vatten, inte minst till följd av att systemen är så förfallna. Sedan juni 2007 vägrar Israel ge tillstånd för import av reservdelar.
De verkstäder och fabriker som utgjort Gazaremsans sista halmstrå av produktiv ekonomi har nu – utan energi, utan råvaror och exportmöjligheter – knäckts så gott som helt. Lokala fackföreningar uppger att ytterligare 100 000 förlorat sina arbeten bara under de senaste sex månaderna. 80 procent av remsans en och en halv miljon invånare var före helgens hermetiska tillslutning beroende av bistånd för sin överlevdnad, främst i form av flyktingorganet UNWRA:s magra matransoner, men nu har Israel stoppat även dem. Gazabor driver omkring i jakt på något som kan likna matvaror, inklusive på sophögarna nära gränsen mot Israel, där de riskerar att skjutas av arméns krypskyttar för att ha närmat sig muren.
Till yttermera visso finns nu inte längre material för att begrava de som dör. BBC kunde på söndagen berätta att dödgrävarna i brist på cement använder badrumskakel.

Allt detta har aktualiserat en gammal, känslig frågeställning: om Israel kan sägas bedriva folkmordspolitik. Den välkände folkrättsprofessorn Richard Falk har redan före de sista kvävningsåtgärderna kallat Israels hantering av Gaza ”ett preludium till folkmord”. Omar Barghouti, palestinsk aktivist och filosofidoktorand vid Tel Avivs universitet, argumenterar på Electronic Intifada för att Israel nu närmar sig de kriterier på folkmordshandlingar – om än inte fullskaligt folkmord – som fastställts av FN:s konvention från 1948:

Någon av följande handlingar som utförs i avsikt att helt eller delvis utplåna en nationell, etnisk, rasmässigt definierad eller religiös grupp som sådan:
a.) Att döda medlemmar av gruppen.
b.) Att orsaka medlemmar av gruppen allvarlig fysisk eller psykisk skada.
c.) Att medvetet tillfoga gruppen livsvillkor som är utmätta för att framvringa dess totala eller delvisa fysiska förstörelse.

Vid den motsatta polen argumenterar Israel för att det över huvud taget inte existerar någon humanitär kris inne i Gaza. Premiärminister Ehud Olmert förklarade på måndagen att ”vi kommer att förse befolkningen med allt som behövs för att undvika en kris, men vi kommer inte att leverera lyxvaror som gör livet mer bekvämt”, och till denna kategori räknade han tydligen ström till kuvöser, rinnande vatten, ris, linser, mjöl. Han betonade att Gazaborna ”kan gå på sina fötter”. Försvarsminister Ehud Barak – känd i väst som den försmådde fredsduvan från toppmötet i Camp David år 2000 – deklarerade å sin sida att om palestinierna vill ha mat eller medicin ”kan de börja ta hand om sig själva”.
Staten Israels talespersoner gör allt för att få omvärlden att förstå att krisen i själva verket är palestiniernas egen skapelse. Hamas ska helt enkelt ha fabricerat elavbrotten i PR-syfte. ”Det är iscensatt, en ren ploj”, sade Arieh Mekel, talesman för utrikesdepartementet, till Times på tisdagen. Så har också Israel alltid hävdat att Muhammed al-Durra – pojken som dog i sin pappas famn – egentligen sköts av palestinier, att palestinierna aldrig fördrevs 1948 utan tågade ut ur landet av egen vilja, att palestinierna har sig själva att skylla för allt som hänt efter 2000 eftersom de tackade nej till erbjudandet i Camp David – som om palestinierna fortfarande vore ensamma i landet och den sionistiska entiteten inte hade någon reell närvaro där som satte avtryck. Påståendena om en ploj förkastades omedelbart av UNWRA:s personal på plats.

Gränsstängingens effekter föranleder generad kritik från EU, men på måndagskvällen ville västerländsk media blåsa faran över. Israel släppte då in fyra lastbilar med bränsle och matlagningsolja till de en och en halv miljon invånarna. Det var, enligt Israel självt, en engångsföreteelse, och så länge en enda raket fortsätter att korsa gränsen ska strypgreppet kvarstå.
Taktiken är ett svar på palestinska milisers vägran att sluta lobba in hemmagjorda Qassam-raketer i södra Israel. Sådana raketer har, sedan de först skickades över gränsen i oktober 2001, totalt dödat 13 israeler. Det kan jämföras med att Israel dödade 816 palestinier i Gaza enbart under 2006 och 2007, varav minst 360 var civila.
Men raketelden är en nagel i ögat på den israeliska staten, som kämpar för att upprätthålla sin absoluta militära supremati. Armén har länge övervägt en återinvasion av Gazaremsan för att ”krossa terrorns infrastruktur”, men varje gång räderna närmat sig den egentliga bebyggelsen har Hamas och andra miliser satt effektivt stopp med sina snabbrörliga enheter, krypskyttar och vägbomber. Israel vet att deras barriärer kan forceras, men endast till priset av svåra förluster, som kan bli lika förödande för det överordnade strategiska målet som Hizbollahs motstånd år 2006. Därför har Israel tills vidare valt ett annat recept: stanna utanför Gaza, ös in granater och bomber från stridsflyg, och framför allt: stryp hela befolkningen till dödens gräns.
Den synd som Hamas begår är själva motståndet som sådant, eller annorlunda uttryckt: vägran att delta i det skådespel som kallas ”fredsprocessen” och där avsäga sig palestiniernas fundamentala rättigheter. Det är det som skiljer Hamas ledning i Gaza från Fatehs på Västbanken; det är det och inget annat – också Fateh har använt våld, också dess brigader har utfört en lång rad självmordsattentat – som motiverar belägringen, noggrant koordinerad med EU och USA sedan Hamas valseger i januari 2006 enligt principen ”den som inte röstar på de politiker vi har utsett ska svälta”. Helgens händelser är den logiska kulmen på denna politik. I den har Sveriges regeringar har deltagit lika glatt som någon annan.
USA, för sin del, rättfärdigar tvångsmässigt de senaste åtgärderna mot Gaza ”lagligt självförsvar”. Det faktum att upptrappningen inleddes omedelbart efter att George Bush besökte Israel, där han ska ha informerats om planerna, tolkas i arabvärlden som ett direkt klartecken från USA: ”grönt ljus för förbrytelser”, som en rubrik lyder i egyptiska Al-Ahram.
Men det är inte bara i västvärlden medbrottslingar återfinns. Också Egypten har en gräns till Gazaremsan, men övergången vid Rafah hålls lika stängd för förnödenheter – på Israels begäran. Den egyptiska regimens aktiva delaktighet i belägringen har genererat ännu en våg av folklig indignation över arabländernas kollaborationspolitik, och på måndagen hotade miliser i Gaza att attackera egyptiska styrkor och bryta igenom spärren. ”Vi står inte ut med att se på när vårt folk dör till följd av belägringen”, förklarade de Folkliga motståndskommittéerna i en kommuniké. Egyptens svar: flera hundra soldater som förstärkte gränsen.

Än mer anmärkningsvärd är dock den Fateh-styrda myndighetens deltagande i det israeliska spelet. Fateh har de senaste veckorna beordrat sina anhängare i Gaza att intensifiera attackerna mot Hamasstyret, inklusive bomber mot polisstationer. Mahmoud Abbas, presidenten över myndighetens enklaver på Västbanken, har gett sitt tysta medgivande till stängningen av Rafah-övergången, parad med en läpparnas bekännelse till kravet på att Israel ska öppna sina gränser för bränsle och förnödenheter. I praktiken är han dock fullt införstådd med den internationella kampanjen mot Hamas och redo att, som en Hamas-talesman formulerade det, ”återvända till Gaza på toppen av en israelisk stridsvagn”. Som utväg ur den rådande krisen hårdlanserar han nu idén att soldater från Fateh ska överföras till Gaza – med Israels och USA:s samtycke – för att ta över kontrollen över den palestinska sidan av gränsövergångarna. Det skulle vara ett första steg mot att rulla tillbaka det folkvalda Hamasstyret, och samtidigt lätta på Israels för väst lätt penibla strypgrepp.
På Västbanken fullföljer myndigheten samtidigt sitt uppdrag med allt större nit. I söndagen förbjöd den vänsterfraktionen PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, att bära vapen i Nablus. I ett halvårs tid har myndigheten mätt sina krafter med PFLP, som står för en god del av det väpnade motståndet i Västbankens största stad, framför allt i flyktinglägret Ein Beit Alma. Under hösten utförde den israeliska armén en serie invasioner av lägret för att slå ut Folkfrontens miliser, men försöken slogs tillbaka. Inför konferensen i Annapolis övertog den palestinska myndigheten uppgiften och omringade tillfälligt PFLP:s fästen i lägret med 300 soldater, utrustade och finansierade av USA. Sedan dess har Israel och myndigheten turats om i angreppen, och på söndagen kom alltså att myndighetens nya USA-sponsrade polisstyrkor ska konfiskera alla vapen i Folkfrontens händer. Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, fördömde åtgärden som ännu en lakejtjänst för Israel.
Också i Gaza står PFLP i frontlinjen, med regelbundna raketsalvor på sitt konto; det samma gäller den andra, mindre vänsterfraktionen DFLP. Båda instämmer i Hamas krav på den palestinska myndigheten: att suspendera alla förhandlingar med Israel så länge Gazas gränser hålls stängda, som den enklaste påtryckningen för att dyrka upp dem.
Myndigheten har utan vidare avfärdat förslaget.
I stället fortsätter de ”fredssamtal” som inleddes i Annapolis – samtidigt som byggtempot i kolonierna runt Jerusalem drivs upp – om en framtida palestinsk ”stat”. Denna stat kommer med all sannolikhet att bestå av ett antal muromgärdade, separerade, av Israel fullständigt kontrollerade enklaver. För dem finns en modell: Gazaremsan. Som Ben White påpekar i The Guardian betyder spädbarnet i kuvösen är en fullt möjlig bild av framtiden även för Västbankens palestinier, om processen får fortsätta mot slutmålet.

Publicerad Uppdaterad
18 hours sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
2 weeks sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Foto: Joakim Ståhl SVD / TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Bill Gates pyramid

Jag är en av tusen slavar som bygger åt Microsoft
utanför Gävle, Nordens största serverhall.
Vi kom från elva länder hit, för lönsamhetens skull,
driften blir billig där luften är kall.

Men kallare är människohjärtat som jagar oss
att likna människor mindre än maskiner.
Kropparna går sönder och psykena de knäcks.
Vi svettas fastän nordanvinden viner.

Vi får ingen sjuklön, jobbar sex dagar av sju,
en som stod på sig fick gå samma dag.
Vinden bortom grinden bär dock på löftet om vad
många kan bli, om ensam är svag.

Bakom varje mjukvara, varje moln och app
finns år av slit och slitna människohänder.
Du bakom din skärm, kom ihåg vad jag har sagt.
Tänk ibland på oss som kom från elva länder.

Publicerad Uppdaterad