ANALYS. / Bilden av pojken i Gaza som pepprades av israeliska kulor medan hans far förgäves försökte skyla hans livlösa kropp blev emblematisk. Nu har en ny bild telegraferats ut från samma lilla landremsa, lika emblematisk för den aktuella fasen av Palestinakonflikten: ett spädbarn i kuvös. När som helst kan strömmen slockna. Israels krigföring riktas nu uppenbarligen även mot för tidigt födda barn, en strategi som torde vidröra även de mest stålsatta hjärtan; till och med Washington Post skildrade på tisdagen utförligt hur neonatalvården i Gaza står med famnarna fulla av barn som hålls vid liv med det allra sista reservbränslet.
Tvillingarna Karam och Kareem är när detta skrivs två och en halv månad gamla.
– Om generatorerna stannar kommer de ögonblickligen att dö. När Ashraf al-Namy lämnade sjukhuset efter att ha sett sina två söner fruktade han att han aldrig mer skulle få se dem levande, skrev Washington Post.
Totalt handlade det på tisdagen om 1700 patienter som stod under akut dödshot; hittills har 77 patienter dött av Israels belägring, som bland annat förbjuder transport av svårt sjuka till erforderlig vård i Egypten.
Utanför de sjukhus som förtvivlat försöker hålla igång sina generatorer bäddar mödrar in barn i sex lager kläder. Vintern i Gaza är kall. Utan el återstår – som hade Gaza förflyttats till medeltiden – stearinljus, men också de är på väg att sina. Mobilnätet kollapsade på söndagen, så att mörkret nu fått sällskap av tystnaden, och på måndagen uppgav biståndsorganisationen Oxfam att vatten- och avloppssystemen var timmar från ett sammanbrott med åtföljande risk för epidemier. Redan då stod 600 000 eller 40 procent av invånarna utan rinnande vatten, inte minst till följd av att systemen är så förfallna. Sedan juni 2007 vägrar Israel ge tillstånd för import av reservdelar.
De verkstäder och fabriker som utgjort Gazaremsans sista halmstrå av produktiv ekonomi har nu – utan energi, utan råvaror och exportmöjligheter – knäckts så gott som helt. Lokala fackföreningar uppger att ytterligare 100 000 förlorat sina arbeten bara under de senaste sex månaderna. 80 procent av remsans en och en halv miljon invånare var före helgens hermetiska tillslutning beroende av bistånd för sin överlevdnad, främst i form av flyktingorganet UNWRA:s magra matransoner, men nu har Israel stoppat även dem. Gazabor driver omkring i jakt på något som kan likna matvaror, inklusive på sophögarna nära gränsen mot Israel, där de riskerar att skjutas av arméns krypskyttar för att ha närmat sig muren.
Till yttermera visso finns nu inte längre material för att begrava de som dör. BBC kunde på söndagen berätta att dödgrävarna i brist på cement använder badrumskakel.
Allt detta har aktualiserat en gammal, känslig frågeställning: om Israel kan sägas bedriva folkmordspolitik. Den välkände folkrättsprofessorn Richard Falk har redan före de sista kvävningsåtgärderna kallat Israels hantering av Gaza ”ett preludium till folkmord”. Omar Barghouti, palestinsk aktivist och filosofidoktorand vid Tel Avivs universitet, argumenterar på Electronic Intifada för att Israel nu närmar sig de kriterier på folkmordshandlingar – om än inte fullskaligt folkmord – som fastställts av FN:s konvention från 1948:
Någon av följande handlingar som utförs i avsikt att helt eller delvis utplåna en nationell, etnisk, rasmässigt definierad eller religiös grupp som sådan:
a.) Att döda medlemmar av gruppen.
b.) Att orsaka medlemmar av gruppen allvarlig fysisk eller psykisk skada.
c.) Att medvetet tillfoga gruppen livsvillkor som är utmätta för att framvringa dess totala eller delvisa fysiska förstörelse.
Vid den motsatta polen argumenterar Israel för att det över huvud taget inte existerar någon humanitär kris inne i Gaza. Premiärminister Ehud Olmert förklarade på måndagen att ”vi kommer att förse befolkningen med allt som behövs för att undvika en kris, men vi kommer inte att leverera lyxvaror som gör livet mer bekvämt”, och till denna kategori räknade han tydligen ström till kuvöser, rinnande vatten, ris, linser, mjöl. Han betonade att Gazaborna ”kan gå på sina fötter”. Försvarsminister Ehud Barak – känd i väst som den försmådde fredsduvan från toppmötet i Camp David år 2000 – deklarerade å sin sida att om palestinierna vill ha mat eller medicin ”kan de börja ta hand om sig själva”.
Staten Israels talespersoner gör allt för att få omvärlden att förstå att krisen i själva verket är palestiniernas egen skapelse. Hamas ska helt enkelt ha fabricerat elavbrotten i PR-syfte. ”Det är iscensatt, en ren ploj”, sade Arieh Mekel, talesman för utrikesdepartementet, till Times på tisdagen. Så har också Israel alltid hävdat att Muhammed al-Durra – pojken som dog i sin pappas famn – egentligen sköts av palestinier, att palestinierna aldrig fördrevs 1948 utan tågade ut ur landet av egen vilja, att palestinierna har sig själva att skylla för allt som hänt efter 2000 eftersom de tackade nej till erbjudandet i Camp David – som om palestinierna fortfarande vore ensamma i landet och den sionistiska entiteten inte hade någon reell närvaro där som satte avtryck. Påståendena om en ploj förkastades omedelbart av UNWRA:s personal på plats.
Gränsstängingens effekter föranleder generad kritik från EU, men på måndagskvällen ville västerländsk media blåsa faran över. Israel släppte då in fyra lastbilar med bränsle och matlagningsolja till de en och en halv miljon invånarna. Det var, enligt Israel självt, en engångsföreteelse, och så länge en enda raket fortsätter att korsa gränsen ska strypgreppet kvarstå.
Taktiken är ett svar på palestinska milisers vägran att sluta lobba in hemmagjorda Qassam-raketer i södra Israel. Sådana raketer har, sedan de först skickades över gränsen i oktober 2001, totalt dödat 13 israeler. Det kan jämföras med att Israel dödade 816 palestinier i Gaza enbart under 2006 och 2007, varav minst 360 var civila.
Men raketelden är en nagel i ögat på den israeliska staten, som kämpar för att upprätthålla sin absoluta militära supremati. Armén har länge övervägt en återinvasion av Gazaremsan för att ”krossa terrorns infrastruktur”, men varje gång räderna närmat sig den egentliga bebyggelsen har Hamas och andra miliser satt effektivt stopp med sina snabbrörliga enheter, krypskyttar och vägbomber. Israel vet att deras barriärer kan forceras, men endast till priset av svåra förluster, som kan bli lika förödande för det överordnade strategiska målet som Hizbollahs motstånd år 2006. Därför har Israel tills vidare valt ett annat recept: stanna utanför Gaza, ös in granater och bomber från stridsflyg, och framför allt: stryp hela befolkningen till dödens gräns.
Den synd som Hamas begår är själva motståndet som sådant, eller annorlunda uttryckt: vägran att delta i det skådespel som kallas ”fredsprocessen” och där avsäga sig palestiniernas fundamentala rättigheter. Det är det som skiljer Hamas ledning i Gaza från Fatehs på Västbanken; det är det och inget annat – också Fateh har använt våld, också dess brigader har utfört en lång rad självmordsattentat – som motiverar belägringen, noggrant koordinerad med EU och USA sedan Hamas valseger i januari 2006 enligt principen ”den som inte röstar på de politiker vi har utsett ska svälta”. Helgens händelser är den logiska kulmen på denna politik. I den har Sveriges regeringar har deltagit lika glatt som någon annan.
USA, för sin del, rättfärdigar tvångsmässigt de senaste åtgärderna mot Gaza ”lagligt självförsvar”. Det faktum att upptrappningen inleddes omedelbart efter att George Bush besökte Israel, där han ska ha informerats om planerna, tolkas i arabvärlden som ett direkt klartecken från USA: ”grönt ljus för förbrytelser”, som en rubrik lyder i egyptiska Al-Ahram.
Men det är inte bara i västvärlden medbrottslingar återfinns. Också Egypten har en gräns till Gazaremsan, men övergången vid Rafah hålls lika stängd för förnödenheter – på Israels begäran. Den egyptiska regimens aktiva delaktighet i belägringen har genererat ännu en våg av folklig indignation över arabländernas kollaborationspolitik, och på måndagen hotade miliser i Gaza att attackera egyptiska styrkor och bryta igenom spärren. ”Vi står inte ut med att se på när vårt folk dör till följd av belägringen”, förklarade de Folkliga motståndskommittéerna i en kommuniké. Egyptens svar: flera hundra soldater som förstärkte gränsen.
Än mer anmärkningsvärd är dock den Fateh-styrda myndighetens deltagande i det israeliska spelet. Fateh har de senaste veckorna beordrat sina anhängare i Gaza att intensifiera attackerna mot Hamasstyret, inklusive bomber mot polisstationer. Mahmoud Abbas, presidenten över myndighetens enklaver på Västbanken, har gett sitt tysta medgivande till stängningen av Rafah-övergången, parad med en läpparnas bekännelse till kravet på att Israel ska öppna sina gränser för bränsle och förnödenheter. I praktiken är han dock fullt införstådd med den internationella kampanjen mot Hamas och redo att, som en Hamas-talesman formulerade det, ”återvända till Gaza på toppen av en israelisk stridsvagn”. Som utväg ur den rådande krisen hårdlanserar han nu idén att soldater från Fateh ska överföras till Gaza – med Israels och USA:s samtycke – för att ta över kontrollen över den palestinska sidan av gränsövergångarna. Det skulle vara ett första steg mot att rulla tillbaka det folkvalda Hamasstyret, och samtidigt lätta på Israels för väst lätt penibla strypgrepp.
På Västbanken fullföljer myndigheten samtidigt sitt uppdrag med allt större nit. I söndagen förbjöd den vänsterfraktionen PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, att bära vapen i Nablus. I ett halvårs tid har myndigheten mätt sina krafter med PFLP, som står för en god del av det väpnade motståndet i Västbankens största stad, framför allt i flyktinglägret Ein Beit Alma. Under hösten utförde den israeliska armén en serie invasioner av lägret för att slå ut Folkfrontens miliser, men försöken slogs tillbaka. Inför konferensen i Annapolis övertog den palestinska myndigheten uppgiften och omringade tillfälligt PFLP:s fästen i lägret med 300 soldater, utrustade och finansierade av USA. Sedan dess har Israel och myndigheten turats om i angreppen, och på söndagen kom alltså att myndighetens nya USA-sponsrade polisstyrkor ska konfiskera alla vapen i Folkfrontens händer. Abu Ali Mustafa-brigaderna, PFLP:s väpnade gren, fördömde åtgärden som ännu en lakejtjänst för Israel.
Också i Gaza står PFLP i frontlinjen, med regelbundna raketsalvor på sitt konto; det samma gäller den andra, mindre vänsterfraktionen DFLP. Båda instämmer i Hamas krav på den palestinska myndigheten: att suspendera alla förhandlingar med Israel så länge Gazas gränser hålls stängda, som den enklaste påtryckningen för att dyrka upp dem.
Myndigheten har utan vidare avfärdat förslaget.
I stället fortsätter de ”fredssamtal” som inleddes i Annapolis – samtidigt som byggtempot i kolonierna runt Jerusalem drivs upp – om en framtida palestinsk ”stat”. Denna stat kommer med all sannolikhet att bestå av ett antal muromgärdade, separerade, av Israel fullständigt kontrollerade enklaver. För dem finns en modell: Gazaremsan. Som Ben White påpekar i The Guardian betyder spädbarnet i kuvösen är en fullt möjlig bild av framtiden även för Västbankens palestinier, om processen får fortsätta mot slutmålet.
