Bigmouth Strikes Again är titeln på en låt från Smiths-albumet The Queen is Dead, samt den – i klassisk brittisk pressanda – rubrik som löpte tvärsöver senaste numret av musiktidningen NME i förrförra veckan. Omslaget pryds av ett porträtt på Morrissey vilket flankeras av citatet: ”Englands portar har svämmat över. Landet har slängts bort.”
Inuti tidningen svarar den Manchester-bördige ikonen på frågan om han kan tänka sig att flytta tillbaka till England igen med orden: ”När det kommer till invandringen är det mycket svårt eftersom – trots att jag inte har någonting emot människor från andra länder – ju fler (av dem) som kommer till England, desto mer försvinner den brittiska identiteten”. (Morrissey emigrerade till Los Angeles i slutet av 1990-talet, bland annat på grund av att han kände sig förföljd av pressen i allmänhet och NME i synnerhet, sedan förra året bor han i Rom.)
Det är inte första gången Morrissey är ute på grumligt vatten. I början av 1990-talet uppmärksammade samma NME att Moz inte bara skrivit låtar som ”The National Front Disco” eller ”Bengali in Platforms”, med textraden ”Life is hard enough when you belong here”, utan även svept in sig i en brittisk flagga, framför en backdrop föreställande kvinnliga skinheads, på en konsert.
Är alltså Morrissey – utanförskapets apostel nummer ett, känd för militant vegitarianism, ambivalent sexualitet och högerpolitikerbashing – rasist?
Eller är texten ännu ett utslag av hans berömda intervjulekar och hans livslånga ikonisering av ett inbillat England som inte funnits på många, många år?
Publiceringen har släppt lös en veritabel såpopera. Morrissey planerar att stämma NME, för att de medvetet klippt och klistrat i hans utsagor för att ”höja sina usla försäljningssiffror”.
På en fan-sajt, true-to-you.net, skriver Morrissey att han ”avskyr rasism” och anser att själva fenomenet är så korkat att det inte förtjänar en plats i samhället. Han ber också om ursäkt – för att ha låtit sig intervjuas av NME.
Ingenstans hävdar Morrissey att han blivit felciterad, bara att det han sagt manipulerats för att svartmåla honom. Till sitt försvar hänvisar han till att skribenten vägrat ha sitt namn under artikeln efter att NME-redaktören skrivit om den. Texten publicerades i stället med den något udda byline-kombon: ”Interview: Tim Jonze, Words: NME”. Jonze har gått ifrån att ha bett Morrisseys manager om ursäkt för den publicerade versionen
i ett mejl till att hävda att han drog tillbaka sitt namn för att texten var alldeles för inställsam.
Men oavsett underhållningshalten i efterspelet: i en tid där människor dör varje dag i sina försök att nå ett Europa där de – om de lyckas ta sig in – möts av en rasism som i bästa fall hindrar dem från att få ett jobb och i värsta fall dödar dem är det aldrig oskyldigt att tala om översvämmade länder – oavsett om man kan kallas rasist eller ej.
Så vad gör man? Slänger skivorna som räddat livet på en så många gånger?
Jag vet inte. Det är kanske det som stör mig allra mest.
