I slutet av 1800-talet var ”hysteri” en ytterst vanlig åkomma bland kvinnor. Uppemot 75 procent av alla kvinnor som besökte läkare ansågs visa tecken på hysteri. Hysteri inbegrep allt från flytningar till ångest via huvudvärk, och botades med hjälp av – orgasmterapi. Allt för att kvinnor skulle hålla sig på mattan.

Antingen masserade läkaren, som på den tiden alltid var en man, helt enkelt kvinnans könsdelar, i andra fall användes en sorts orgasmmaskiner – på vilka hon satt uppflugen samtidigt som maskinernas vibrationer förde henne till sexuellt klimax och därmed bot. Det plågsamma och långdragna orgasmmasserandet fick även vetenskapen att konstruera den första vibrerande dildon – allt för att förbättra läkarnas arbetsmiljö.

I dag har vi både piller och terapi mot så kallade ”nervösa tillstånd” och få vågar rakt ut beskylla kvinnor för att vara hysteriska och inte sjuka på riktigt. Men frågan är hur framtidens medborgare kommer att se på den vård som bedrivs i Sverige under det tidiga 2000-talet. För även om läkare inte längre skriver SVBK, ”Sveda-, Värk- och Bränn-Kärring”, i journalerna utan det mer politiskt korrekt klingande ”diffusa smärtsymptom” så lever bilden av hysterikan kvar – vilket får förödande konsekvenser.

Som för den kvinna med svår andnöd vars anhöriga ringde efter ambulans inte mindre än åtta gånger och som varje gång fick instruktioner av sjuksköterskan i växeln att låta henne andas i en papperspåse för att hon skulle sluta ”hyperventilera”. Kvinnan dog i sitt hem av en svår lungsjukdom, medan hon förgäves väntade på ambulans.

Det exemplet från 2005 står att finna i den kunskapsöversikt över könsskillnader i vården som genusvetaren Goldina Smirthwaite skrivit på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting. (O)jämställdhet i hälsa och vård – en genusmedicinsk översikt är sannerligen ingen munter läsning. Detta trots att den är försiktigt redovisande i tonen – bland annat poängteras att diskriminering oftast inte sker medvetet utan är ett utslag av i grund och botten välmenande människors kulturella fostran.

Utredningar som Socialstyrelsen gjort visar att kvinnor förvisso äter mer medicin, lever längre och söker mer sjukvård än män. Men att kvaliteten på såväl vård som mediciner är sämre – och biverkningarna av de sistnämnda både fler och värre eftersom doseringen utgår från den man som läkemedlet testats på innan försäljningen. Kvinnor får rutinmässigt vänta längre på läkarbesök och operationer och deras symptom avfärdas oftare som utslag av psykiska åkommor.

De beviljas inte personlig assistens eller handikappersättning lika ofta som män, och de får inte tillgång till dialys vid njursjukdom lika ofta. Behöver de knä- eller höftledsoperationer är risken stor att de är långt mer handikappade än en man med liknande problem när operationen väl blir av – eftersom kvinnor får vänta längre.

Dessutom får männen dyrare och nyare mediciner utskrivna. Kvinnor ordineras oftare självbehandling i hemmet vid hudsjukdomar som psoriasis och eksem – vilket innebär att de får betala mer än de män som får behandling på klinik eftersom högkostnadsskyddet är dubbelt så högt för läkemedel som för sjukvård.

Vid hjärt- och kärlsjukdomar, som 2004 stod för 44 procent av orsaken till dödsfallen bland män och 42 procent bland de avlidna kvinnorna, får kvinnor inte bara sämre vård – de får den senare än männen och riskerar därför fler komplikationer.

Här finns även klasskillnader. Bättre bemedlade och medelålders män får tillgång till snabbare vård och bättre mediciner än män ur arbetarklassen. Samtliga män får dock bättre behandling än samtliga kvinnor, oavsett klass. Störst risk att dö av en hjärtinfarkt har kvinnor under 50 år, mycket på grund av att kvinnors symptom skiljer sig från mäns: till exempel erfar kvinnor under en hjärtinfarkt oftare illamående och andnöd, till skillnad från de bröstsmärtor som de flesta män känner. Det spelar också in att hjärtinfarkt är en manligt kodad sjukdom, och därför inte antas drabba kvinnor i så stor utsträckning som det faktiskt gör.

Även vid operationer av ljumskbråck blir vårdens föreställningar om att människan är en man tydliga. Kvinnliga patienter opereras ofta utifrån normen om den manliga anatomin: åtta av tjugo kvinnor opereras efter en felaktig diagnos och utsätts därigenom för de ytterligare risker ännu en operation medför. Motsvarande siffra bland männen är en av tjugo.

Tre gånger så många kvinnor som män blir dessutom av med en bit av tarmen vid akuta bråckoperationer – se där ännu ett bevis på den manliga kroppens hegemoni. Detsamma gäller diagnostiseringen av den fästing- burna sjukdomen borrelia, som obehandlad kan leda till ansiktsförlamning, rubbningar i hjärtrytmen och depression. Sjukvården utgår från att borrelia yttrar sig genom ringformade utslag där fästingen suttit, vilket den gör – bland män. Hos kvinnor är det vanligare med ett jämnrött utslag som är mörkare i mitten.

Det finns även exempel på motsatsen; sjukdomar och tillstånd där genusföreställningar bidrar till att män inte får den vård de behöver. Till exempel behandlas långt fler kvinnor än män för depression, trots att män faktiskt toppar självmordsstatistiken. Depressioner anses höra samman med kvinnors mer känsliga och nervösa ”natur” vilket gör att många läkare inte frågar manliga patienter om deras psykiska hälsa.

Kanske finns en del av förklaringen i den läkemedelsreklam som riktas till läkare. Varje år satsas fem miljarder kronor på läkemedelsreklam i Sverige och analyser av den visar att den är djupt stereotyp. Män framställs som hårt arbetande kämpar som drabbas av fysiska åkommor som minskar deras arbetsförmåga, medan kvinnorna är neurotiska och känslosamma hemmafruar som påfallande ofta avbildas i nattkläder.

Smirthwaite berättar också om den man som ramlade ner från ett hustak, fick en blödning i hjärnan och dog. Eftersom han var man utgick ambulanspersonalen ifrån att han drabbats av en hjärtinfarkt och därefter ramlat ner från taket. De blodförtunnande medel han fick ökade blödningen i hans hjärna och ledde till att han avled.

Som den uppmärksamma läsaren redan förstått är det som står i (O)jämställdhet i hälsa och vård inte några egentliga nyheter. Att mannen stått och står modell för det vi fortfarande envisas med att kalla mänsklighet är ingenting nytt, och man behöver inte vara förläst på feministisk teori för att inse att i ett ojämlikt samhälle är även vården ojämlik.

Därmed inte sagt att den saknar poänger. Som Smirthwaites få exempel på lyckade genusinsatser i vården visar går det att förändra även de mest ingrodda diskrimineringsmönster och ge kvinnor och män tillgång till den vårdkvalitet de faktiskt har rätt till. Det har gjorts genom ett aktivt arbete med att medvetandegöra de genusfördomar som finns och att ständigt följa upp så att de inte efterlevs.

För vården hör naturligtvis samman med resten av samhället: först när medvetenheten om att vi lever i en könsdiskriminerande kultur på allvar har sjunkit ner i folklagren kan den förändras på allvar.

Det är ett sorgligt faktum, men inte ens en armada av orgasmmaskiner torde kunna gnugga bort den förmodade handlingskraften bland dem som – förhoppningsvis – läser Smirthwaites kunskapsöversikt.

Anna Hellgren är frilansjournalist