Olika typer av förtryck – rasism, homofobi, sexism och så vidare, ingår i, upprätthåller och förstärker varandra. Det går inte att sekteristiskt rikta in sig på ett enskilt förtryck utan man måste se förtryck som en helhet och bekämpa det på alla fronter. Vi kommer aldrig att lyckas utrota allt förtryck utan att se hur olika typer samverkar.
”Är det inte dags för en segerrik rörelse att mogna och gå utöver uppropet mot den heteronormativitet som knappast längre existerar?”, frågar Inga-Lisa Sangregorio.
Vad gäller heteronormativiteten håller jag inte med dig. Men visst behöver både vänster- och feministrörelsen en bred, segerrik rörelse. I en feministisk rörelse är det dumt att ytterligare marginalisera oss hbt-kvinnor. Kvinnor som har sex med kvinnor är forfarande osynliggjorda och marginaliserade. Särskilt i förhållande till män som har sex med män.
Att då, i likhet med mig, tillhöra gruppen bisexuella kvinnor är att bli dubbelt förtryckt. Vi misstros av både homo- och heterosexuella och specifika bisexuella frågor får vika undan.
Under min tid i könsbytesutredningen engagerade jag mig i transfrågor och då främst FTM (Female To Male)-frågor. Jag satt även i RFSL:s ungdomsstyrelse och såg då exempel på grov sexism inom organisationen. Den transexuella världen är inte heller den befriad från kvinnoförtryck, eller var åtminstone inte det när jag var en del av den. Men där är förtrycket så att säga omvänt. MTF:arna (Male to female) är de tongivande, FTM:arna marginaliserade.
Heteronormativiteten existerar, och frodas, både i hbt-världen och annorstädes. Visst har normerna för vad som anses ”normalt” vidgats så pass mycket de senaste 30 åren att singelhushåll, styvbarn, plastmorsor med mera kan räknas som ”kärnfamilj”. Men icke-heterosexuella har fortfarande svårt att få plats inom begreppet.
Även om det numera tycks verka okej för presumtiva könsbytare att inte vara heterosexuella, så får de fortfarande frågan vilken sexuell läggning de kommer ha som ”färdigbytta,” och svaret anses fortfarande intressant.
Vad gäller din fråga: ”Hör ni inte hur abstrakt och dött ett uttryck som ’hbt-personer’ är?” håller jag absolut inte med dig. För mig är uttrycket ”hbt-personer” både ytterst konkret, och någonting jag kan identifiera mig med.
Oavsett vad vi väljer att definiera oss som så påverkar alla de olika sakerna vi är oss, och vi kan påverka samhället via dem. Om vi arbetar tillsammans. Det privata är fortfarande politiskt, vare sig vi vill det eller inte.
Hbt är ett paraplybegrepp, men, anser jag, absolut nödvändigt för att ens börja greppa den enorma flora hbt-världen utgör. Till att börja med står hbt, eller hbtq som det numera ofta utökats till (där q står för queer) inte, som du av din artikel tycks tro, för ”bögar och lesbiska av olika schatteringar, bisexuella och transsexuella”, utan hbtq står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer. Det är något helt annat, då transpersoner även det är ett paraplybegrepp, vilket kan innefatta alltifrån transvestiter och transsexuella till transgenderister och intersexuella. Det sistnämnda är dessutom ett paraplybegrepp i sig.
Så vad har vi hbt-personer gemensamt, förutom det vi inte är? Att vi går utanför normen. Det ger en stark gemenskapskänsla, och det räcker långt.
Vad gäller konkreta politiska krav finns det många. Jag ställer mig inte bakom allt jag nu rabblar upp, utan de är bara exempel på konkreta politiska krav inom hbt-världen:
• Ändring av namnlagen, så att juridiska ”kvinnor” kan bära ”mansnamn” och tvärtom.
• Möjlighet även för dem som inte önskar genomgå ett fullständigt könsbyte att få hormoner utskrivet.
• Civiläktenskap, det vill säga att staten innehar vigselrätten och inte religiösa samfund.
• En ny könsneutral äktenskapsbalk.
• Möjlighet att gifta sig med flera personer.
• Bortskaffande av sjukdomsklassificeringen av transexualitet och vissa typer av transvestism.
• Hbt-flyktingars rätt att stanna i Sverige.
Både feministrörelsen och vänstern i stort är mer splittrade än någonsin. Vi inriktar oss mer på att bekämpa varandra än åt att fokusera på och enas kring politiska krav.
Detta är precis vad patriarkatet vill. Ska vi verkligen göra dem till viljes?
Åsa Backhaus är spärrvakt i tunnelbanan.
