”Här är mamma lik sin mamma och alltid lika irriterande”.
Ur Göran Greiders långa recensionsartikel av chic lit-romaner på Aftonbladets kultursida dagen innan Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar ges ut har ovanstående citat valts. Greider är i sin artikel överlägset överseende emot vad kvinnor i dag tydligen läser i massor, men skriver samtidigt: ”vem är för övrigt jag att döma denna underhållningslitteratur?”. Men var inte just recensentens uppgift att åtminstone bedöma?
Maja Lundgren drar ner brallor: att till synes oövertänkta grodor eller stickord i mungipan faktiskt bör betraktas som aktiva val, i stället för, som hon citerar sina chefer på nämnda redaktion: ”jaja, ibland blir det lite fel, ibland säger man lite dumt, hehe… Ibland blir det lite ljusblått höhö… Fan. Det kukade ur…”. Men när det kommer till kvinnor, i dessa feminismkonsesustider, försöker man hänga med så gott det går, och få lite cred på vägen – ofta utan att egentligen ta ansvar, ofta samtidigt i ett aktivt bevarande av den rådande ordningen.
Maja Lundgren beskriver sig vara ”inne på ett revir som de pinkat in med rävblod från helvetet”. Jag har sällan läst något så underhållande och samtidigt så berörande. Likheterna med Strindbergs Inferno har påpekats och är uppenbara. När det gällde honom förklarades galenskapen, den knappologiska navelskådande självupptagenheten, som geniets skapandeprocess, -metod och rätt. Gudrun Schyman har sedan 2002 bespottats för något hon inte ens sade (att alla män är talibaner). Maja Lundgren lindar inte in sitt manshat, hon erkänner det, spottar det ur sig ibland till synes utan sans och balans – offentligt och karriärmässigt spöstraff är att vänta. Men hon förklarar sig, tar personligt ansvar. Det är omskakande i tider av marknadsanpassning, kryperi, ”utbrändhet”, ”lyckopiller”, ”hushållsnära tjänster” och ”sexarbetare”.
Myggor och tigrar
Maja Lundgren
Albert Bonniers förlag
